Från Newcastle till en massafabrik i Husum – så blev Ronnie Powell förste utländske spelaren i allsvenskan

Fram till och med 1973 var det inte tillåtet för utländska spelare att spela i allsvenskan. Anledningen till förbudet var för att det i Riksidrottsförbundets stadgar stod att man var tvungen att vara svensk medborgare för att kunna bli svensk mästare.

Regelverket gjorde att de utländska importerna tvingades söka sig till nya klubbar för att få fortsätta spela i landets näst högsta serie på den tiden, division 2. Men bara en månad efter det att säsongen 1973 tog slut fick engelsmannen Ronnie Powell beskedet som förändrade hans egna och svensk fotbolls framtid: förbudet att använda utländska spelare skulle hävas.

Det slutgiltiga beskedet kom inte förrän den 12 mars 1974, men fyra månader tidigare fick den dåvarande Brynäs IF-spelaren Ronnie Powell ett telegram skickat till sig.

- Jag fick reda på det på min bröllopsdag, då fick jag ett telegram där det stod att de hade ändrat reglerna och att jag skulle få spela nästa år, det var ganska härligt kan man säga. Det var en fantastisk känsla att få veta att man skulle få fortsätta i Brynäs IF, säger Ronnie Powell till Fotbollskanalen.

Ronnie Powell blev därmed den första utländske spelaren någonsin i allsvenskan - men hårt draget går det säga att det var ett misstag som gjorde att det blev som det blev. Ett misstag som började på en massafabrik i Husum, 25 kilometer nordöst om Örnsköldsvik.

- Jag studerade på Leeds universitet och då fick man jobba utomlands, varpå jag fick chansen att jobba åtta veckor under sommaren i Sverige. Då åkte jag hit och trodde jag skulle jobba på en fabrik som hade med järn och stål att göra, för jag studerade metallurgi på universitetet, men de hade gjort ett misstag och skickade mig till Husum som hade en massafabrik. Men jag hade ju betalat för resan så jag tänkte att jag åker ändå.

- När jag kom till Sverige tänkte jag att det skulle vara kul att se om de hade något fotbollslag i Husum och det hade dem, de var i division 3 då. Jag frågade om jag kunde träna med dem lite grann, jag tänkte att jag i så fall skulle kunna komma tillbaka till England lite bättre tränad jämfört med när jag for. Så jag började spela med dem och de ville att jag skulle skriva på och spela med A-laget. Men då var de först tvungna att ta reda på om jag var proffs eller amatör - jag var ju bara amatör - så det dröjde ett tag innan jag fick spela matcher. Men sedan spelade jag matcher där och året därpå kom jag tillbaka till Husum och började spela fotboll och jobba i fabriken.

Powell fortsätter:

- Jag skulle bara vara i Sverige i tre år, jag hade blivit lovad ett jobb i England om jag bara stannade tre år i Sverige för att sen åka tillbaka till England. Planen var att stanna i Sverige i tre år för att sen åka tillbaka till England. Men ja, nu har det ju blivit många år i Sverige. Det blev aldrig att man for tillbaka.

Och for tillbaka gjorde han aldrig, Powell. Han blev kvar i Sverige och även om förbudet att använda utländska spelare hävdes var han bestämd på att stanna kvar i landet. Att söka andra klubbar var inget alternativ. 

- Det var ett ganska lätt val för mig då, om jag inte hade fått spela allsvenskan med Brynäs IF hade vi (Ronnie och hans fru) åkt hem till Husum. 

Engelsmannen hade gjort tre säsonger med Brynäs i division 2 norra när klubben tog steget upp till allsvenskan. Hur Powell minns tillbaka på säsongen 1974, då 26 år gammal, när han skrev in sig i de svenska historieböckerna?

- Jag kände mig inte som någon utländsk spelare i allsvenskan, jag var bara en del av Brynäs IF. Jag gjorde bara vad jag kunde mot mycket bra motstånd, det var mycket bättre motstånd än vad vi hade spelat mot året innan till exempel, det var jättesvårt för oss. Det är det jag kommer ihåg mest, det var inte så lätt att göra mål mot de allsvenska försvarsspelarna.

- Jag minns när jag gjorde det första målet i vår första hemmamatch mot Norrköping (seger 4-0), då gjorde jag ett mål. Och sedan gjorde jag ett straffmål mot Ronnie Hellström, det kändes bra. Han var känd och det var ganska många som var kända, haha. Man tänkte lite på det när man var ute på planen, att man spelade mot spelarna som man bara hade läst om förut. Det var en härlig känsla att få uppleva det, att spela mot dem. Men man såg att det fattades mycket för egen del, haha, de var riktigt bra.

Målskyttarna i 4-0-segern mot IFK Norrköping, Powell längst till höger (Foto: Brynäs IF).

Några spelare stack ut mer än andra, menar Powell.

- Jag hade läst en hel del om Bosse Larsson i Malmö FF - och Tomas Sjöberg, den där lille killen med skägg, de två var jättebra. Malmö FF var jättebra. Sedan hade de en engelsk tränare också, Bob Houghton var det va? Krister Kristensson minns man också, när man mötte honom tänkte man: ”Gud, hur ska man kunna komma förbi honom överhuvudtaget?”. Det var verkligen en duktig mittback.

Men du tog dig förbi honom?
- Jag tror inte jag tog mig förbi honom någon gång, haha.

Trots att Powell den här säsongen skrev historia som den första utländska importen i allsvenskan, gick det desto tyngre för nykomlingen Brynäs i landets högsta serie. Den allsvenska sejouren varade bara i ett år, då resultatraden skrevs till två vinster, åtta oavgjorda och 16 förluster - vilket gjorde laget till tabelljumbo.

- Jag blev lite halvskadad (tå- och vristproblem) och missade ett par, tre matcher i början. Men jag minns att, även om vi spelade oavgjort, vi hade känslan att vi skulle ta hem alla poängen. Men vi hade inte flytet med oss, det var det som var skillnaden. Vi gjorde inte målen när vi fick chanserna - och då vinner man inte matcherna.

Hur såg motståndarna på dig, att du var den förste utländske spelaren, märktes det av på något sätt?

Tror du att din säsong i allsvenskan öppnade upp för andra utländska spelare att göra samma sak?
- Ja, det tror jag. Men i dag kan jag tycka att det är för många utlänningar i allsvenskan. Jag tycker man borde ha en gräns för hur många det ska få finnas, så att det inte blir för många i lagen. Men det är bara vad jag tycker.

Det var en stor händelse i Sverige, att du var den förste utländske spelaren i allsvenskan, minns du om det skrevs något om det i England?
- Det enda jag minns var att den lokala tidningen där jag kommer ifrån, från Newcastle, skrev att jag hade lyckats bra i Sverige. Annars…då tror jag inte att jag har läst någonting. Det var kanske inte en så viktig händelse, haha.

Även om Brynäs försvann från allsvenskan samma säsong som de tog sig upp, försvann inte den dåvarande 26-åringen från fotbollsplanen. Powells karriär fortsatte. Länge.

- Jag fortsatte att spela tills jag var 43 år gammal. Jag spelade fram till 1990, tror jag att det var. Sedan dömde jag i nästan 20 år efter det. Jag slutade med fotboll helt samtidigt när jag pensionerade mig, när jag var 63 år.

- Jag har bara spelat i Brynäs och Husums IF. Sedan var jag utlånad ett par gånger, en gång till Kramfors-Alliansen och en gång till Domsjö IF. På den tiden kunde man, i slutet på säsongen om man kom till play off, låna spelare från andra lag för att försöka klara av play off-matcherna. Det gjorde jag ett par år. Det var bara roligt. Men jag tror att jag spelade för länge. Jag skulle inte fortsatt spela tills jag var 43. Jag skulle börjat döma tidigare, då hade jag kanske kommit längre som domare, för jag tyckte att det var jättekul att döma matcher.

Hur ser relationen till fotbollen ut i dag?
- Jag har en son (Magnus Powell) som har varit allsvensk spelare också, bland annat. Sedan har jag barnbarnen som spelar fotboll här också, som man också går och kollar på.

Och relationen till Brynäs IF?
- Ingenting, senast jag var med dem var när det anordnade en veteranmatch i Strömsbro, utanför Gävle - och det var många år sedan. Jag trodde jag skulle vara där när de fyllde 100 år, men det blev ingenting. Men det hade varit kul att träffa alla igen, om det vore möjligt.

Ronnie Powell blir i år 73 år gammal och har bott i Sverige sedan han var 21 år. 52 år i Sverige har satt sina spår. Det är här han skrev svensk fotbollshistoria, det är här han har levt sitt vuxna liv, det är här han har sin familj. Trots att han levt hela sitt vuxna liv i Sverige minns han tillbaka på sina 21 år i England, med glädje.

- Jag är ju från Newcastle och jag spelade för deras pojklag när jag var 16, 17 år gammal, men därefter pluggade jag på universitetet i Leeds i fyra år. Det var också en härlig tid när man fick se Leeds United som fotbollslag, de var fantastiska då, bäst i Europa på den tiden. Man kan säga att jag gick från det bästa laget i Europa inom fotbollen till det bästa ishockeylaget i Europa: Brynäs.

- Jag hade aldrig sett hockey förut, det var fantastiskt att se på. Några spelare i hockeylaget spelade dessutom i fotbollslaget, Lars-Göran Nilsson och Tor Lundström till exempel. Börje Salming var där också. Han tränade ishockey och slogs i hockeyrinken och sedan kom han ner och tränade fotboll med oss också. Det var en fantastiskt kul tid. Salming var en träningsnarkoman, han cyklade till varenda träning, han tog aldrig bilen eller åkte skjuts med någon - så minns jag det. Han var inte så dålig som fotbollsspelare heller, han var ganska bra.

Minnena är många, minnena är kvar. I dag däremot, då njuter Ronnie Powell av livet som pensionär.

- Vi har ett eget hus, så det är mycket att göra både ut och inne. Sedan löser man korsord, går promenader, ett riktigt pensionärsliv. 

Det låter härligt.
- Det är det.