POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
ALLSVENSKAN

FREDAGSFOKUS: Bröt nacken i bilkrasch - tillbaka som 30-målsskytt

När Robin Eriksson bröt nacken betydde toppfotbollen ingenting. Han slutade som Hollandsproffs – och föddes på nytt i division fyra.
- Glädjen med polarna räddade min karriär, säger han.

Långt före olyckan insåg Robin Eriksson att elitidrottare måste ha hård hud. På planen hade han visserligen alltid varit tuff som forward med sina resliga 191 centimeter. Det var tungt att möta honom och vid elitlägret för Sveriges mest lovande 15-åringar öste han in mål för Göteborgs distriktslag. Tre stycken i finalen - framför ögonen på talangscouter från hela Europa.

Ändå kändes flytten till Heerenveen som ett uppvaknande. Plötsligt fanns inga ryggdunkar eller uppmuntrande ord bland medspelarna. Det gällde att pressa sig på varje träning och trycka till i närkamperna för att inte bli nedtryckt själv.

- De första två veckorna ville jag bara ta mig därifrån. Jag var inte van vid att få utskällningar av tränarna. Nu kunde de säga att jag var värdelös och inte dög till någonting. Samtidigt såg lagkamraterna på mig som ett hot och högg direkt så fort jag gjorde ett misstag. Förmodligen var de väl rädda att någon skulle komma utifrån och ta deras plats, säger Eriksson.

I juniorernas omklädningsrum var jargongen rå. De utländska ungdomarna behandlades som ovälkomna och inom truppen bildades två fraktioner. Inhemska spelare och importer. Vi mot dem. En främmande miljö för en ung grabb från Hisingen. Trots det valde han att stanna. Innerst inne visste Robin vad han gick för – och det rådde ingen avundsjuka på. Han knöt näven och tog upp kampen.

- Om någon skrek åt mig gjorde jag samma sak tillbaka. Det blev som ett spel där man inte fick visa sig svag och efter ett tag vann jag holländarnas respekt, säger han.

Var bäst i Holland

Successivt började ansträngningarna bära frukt. Robin Eriksson blev kvickare i tanken, hans tillslag renodlades och förstatouchen slipades till. Steg för steg klättrade han genom Heerenveens akademi och snart belönades han med ett kontrakt för A-laget och reserverna. Våren 2010 blev utan tvekan hans mest framgångsrika – och det främsta beviset kom i form av ett fint pris.

- Under den säsongen hade U20-tränarna i vårt seriesystem fått välja ut de bästa spelarna i varje motståndarlag. Frank De Boer i Ajax var till exempel med och röstade. När allt sammanställdes vann jag totalt sett och det var självklart en jättestor ära. Efter motgångarna kändes det fantastiskt att få det erkännandet, säger Robin Eriksson.

Men det blev aldrig någon gala på hösten som planerat. I stället vändes tillvaron upp och ned när semesteruppehållet kom. Robin var hemma i Sverige för att fira midsommar och han minns bara fragmentariska bitar av den där dagen. Hur kompisarna och flickvännen klev in i bilen, hur han själv tog plats bakom ratten och hur de gemensamt rullade fram längs motorvägen mot Smögen. Sedan krocken och tumultet som uppstod.

- En annan bil körde rakt in i sidan på oss och allt gick väldigt snabbt. Vi voltade ner i diket och jag måste ha förlorat medvetandet under några sekunder. När jag vaknade hängde jag från förarsätet och bilen låg med taket mot marken.

Robin Eriksson kravlade ut ur bilvraket och kände smärtan som strålade från nacken. En sträckning kanske? Han vågade inte tro något annat. Samtidigt verkade alla andra passagerare vara okej och försiktigt kunde de andas ut. Sett till omständigheterna tycktes allt ha gått ganska bra.

- Egentligen var det efter röntgen som allvaret gick upp för mig. Läkarna var bekymrade och frågade om jag hade känsel i händerna och fötterna, om jag kunde röra på fingrar och tår. Situationen var läskig om man säger så.

Det visade sig att smällen hade tagit illa och samtidigt osannolikt bra. Robins nacke var bruten – men nervsystemet intakt. Nu gällde det för specialisterna att snabbt fixera alla kotor i rätt läge och ingen kunde lämna några garantier.

- I tre dygn fick jag ligga under observation och faran var inte över. Att bli förlamad är ju en av de värsta sakerna som kan drabba en människa och det var en skum och äcklig känsla att hamna i riskzonen. Varje gång läkarna gick på sina ronder inbillade jag mig att jag hade tappat känseln eller att det kom stickningar i armarna, fast att det inte var så. Man blev väldigt nojig.

"Glad att jag levde"

På den fjärde dagen kom klartecknet för hemfärd. Iförd både stödkrage och korsett lämnade Robin Eriksson intensiven och nu väntade en utmaning av helt annan sort än något han ställts inför tidigare. Vanligtvis var fysiken ett verktyg för honom – nu blev den snarare ett hinder.

- Kontrasten var tydlig. Ena stunden hade jag blivit utsedd till Hollands bäste U20-spelare och sedan skulle jag börja om nästan från noll igen. Det var tufft. Men samtidigt var jag ju glad över att ha överlevt, säger han.

Läkarna ordinerade promenader för att hålla igång cirkulationen och Robin följde rådet till punkt och pricka. Han vandrade kilometer för kilometer och berättar själv att han "sket fullständigt" i fotbollen vid det här laget. Att bli frisk var hans högsta och enda prioritet.

- Varannan vecka hade jag återbesök på sjukhuset för att undersöka mig. Då var jag hypernervös. Tänk om något hamnat snett eller inte låg som det skulle. De farhågorna kunde göra mig jättestressad, men lyckligtvis gick ju allt bra.

Fyra månader efter olyckan lade han stödkragen åt sidan. Det var snart dags att återvända till Holland och Robin Eriksson trappade upp sitt träningsschema i sakta mak. Han rörde huvudet försiktigt från höger till vänster och granskade missmodigt sin egen spegelbild.

- Nästan alla muskler hade rasat av min överkropp och jag var inte direkt impad över mig själv. Man tappar så fruktansvärt mycket i vikt och jag var smalare än någonsin förr. Det såg ut som att jag aldrig hade lyft en vikt i hela mitt liv, säger han.

Men det var bara att sätta igång. Heerenveens tränarteam hade stöttat honom genom processen och nu tog de över helhetsansvaret för fortsättningen. Långsamt, långsamt fördes nya övningar in i Robins uppbyggnadsprogram. Promenader blev joggning, sjukgymnastik byttes mot gympass. Efter nio månaders ständig strävan kom äntligen beskedet – det var dags att spela match igen.

- I så lång tid hade jag tittat på mig själv och tänkt "hur fan ska jag ta mig tillbaka när jag ser ut så här", men nu stod jag där till sist i en reservlagsmatch mot Ajax. Det var underbart på sitt sätt såklart, men ändå var jag inte riktigt nöjd. Det funkade inte för mig på planen och ska jag vara ärlig var jag egentligen inte så glad inombords över att spela.

Längtade efter familjen

Han kan inte riktigt sätta fingret på vad som hade förändrats, men någonting var definitivt annorlunda än förut. Tanken på vassa armbågar och att slåss om speltid hade bleknat. Plötsligt längtade Robin mer efter andra saker. Familjen och flickvännen, husdjuren och polarna hemma på västkusten.

- Jag insåg att jag behövde ett miljöombyte och lösningen blev att lånas ut till BK Häcken. De hade följt mig under ungdomsåren och nu tyckte de nog att det var kul att få dit mig. Men det blev inte riktigt som någon av oss hade hoppats där heller, säger Robin.

Läget var motigt från start när han anlände till Rambergsvallen. Konkurrenten som striker hette Waris Majeed, ghananen som höll på att slå igenom som allsvenskans skyttekung. Samtidigt började Robin Eriksson följdskador att staplas på varandra. Hans kropp var inte redo och nu kom bristningarna på löpande band. Framsida lår två gånger om, sedan baksidorna och ljumsken. Utöver ett inhopp mot IFK Göteborg spelade han ingenting alls i allsvenskan det året.

Situationen blev allt mer ohållbar och snart stundade nästa utlåning, den här gången till Örgryte.

- Meningen var att jag skulle tillbringa några veckor hos dem och pröva mig fram. Men varje dag gick jag till träningen och tänkte "det här är inte kul längre" och "varför fortsätter jag när det är så tråkigt". Det blev en pina och jag klarade helt enkelt inte mer. En morgon ringde jag farsan och sade rakt ut: "jag lägger ner fotbollen", säger Robin Eriksson.

Runtom honom blev de flesta förvånade, ibland till och med chockade. Stora delar av Robin Erikssons liv hade kretsat kring sportsatsningen och nu försvann den biten ur hans identitet. Ingen verkade riktigt förstå hur han resonerade – äntligen hade han ju faktiskt återhämtat sig från kraschen. Själv har Robin Eriksson aldrig kunnat förklara sitt abrupta beslut. Kanske hade han fått nya perspektiv som inte funnits där före olyckan.

- Jag uppskattade nog lite andra värden och det var därför jag sökte mig tillbaka till Kärra KIF i division fyra. Min moderklubb. De gav mig ett par fotbollsskor och ett gratis medlemskap i föreningen och det tyckte jag var en schysst deal. Där fanns ingen press utifrån och inte en massa folk som tyckte olika saker. Nu såg jag fram emot lek med mina polare tre gånger i veckan. Många av dem fanns ju kvar från ungdomstiden och det var väldigt gött att hänga med dem så kravlöst igen.

Tillbaka som 30-målsskytt

Precis där hade den här texten kunnat ta slut. Robin Eriksson var tillfreds med livet och tillbaka där allting började. Men plötsligt hände något - suget kom tillbaka. Robin bar lilla Kärra på sina axlar under 2012 och sköt upp klubben till division tre. Det blev 31 mål och 18 assist på 30 omgångar – nästan två poäng i snitt per match.

- Efter säsongen kände jag att "vafan, jag kör på igen". Glädjen var tillbaka och efter den där omstarten bestämde jag mig för att ge fotbollen en ny chans. När jag fick veta att flera klubbar ville ha mig blev jag ju bara ännu mer peppad.

Blåvitts gamle tränare Jonas Olsson ringde flera gånger från Sogndal, det ryktades om Syrianska i Södertälje och Elfsborg erbjöd ett provspel. Även Glenn Hysén öppnade dörrarna för sitt Utsiktens BK och så kom det där telefonsamtalet från Åland. IFK Mariehamn i finska ligan framstod som ett lagom steg och efter några veckors prövotid bestämde sig Robin Eriksson.

- Jag visste ingenting om Mariehamn men så fort jag träffade gubbarna i laget var magkänslan helt rätt. Den familjära atmosfären tilltalade mig och då slog jag till.

Nu är Robin Eriksson precis där han hör hemma, som fotbollsproffs i en elitsatsande men hemtrevlig miljö. Försäsongen lyfter honom undan för undan och för varje dag som går känns steget lättare och kroppen hårdare.

- Skillnaden från division fyra i Göteborg är ju påtaglig, men jag vet att jag kan ta mig tillbaka dit jag en gång var – och ännu längre än så. Min kvalitet har jag aldrig tvivlat på och med rätt form skulle jag kunna lira på den högsta nivån. Häftigast hade varit Premier League om man får drömma.

Kan du aldrig stanna upp och tänka "wow" efter allt du gått igenom?
- Jo, verkligen. Jag är så otroligt glad över att ha hittat den där glädjen igen. Nu är det bara att blicka framåt och det är jäkligt skönt efter allt som hänt.

Publicerad 2013-02-09 kl 23:35

C More Classics – Allsvenskan

Streama flera av de klassiska allsvenska guldmatcherna på C More!

ANNONS
next recommended article
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto