Efter fem år och fyra olika klubbar i Italien så återvände Samuel Gustafson till Häcken. Men en skada gjorde att det under hösten bara blev två starter och två inhopp i allsvenskan.
Nu är mittfältaren snart tillbaka med förhoppningen att lyfta Häcken.
Fotbollskanalen har träffat Samuel Gustafson på Häckens träningsläger i Marbella, och han berättar bland annat om hur han har förändrats som både människa och spelare.
- Som spelare har jag blivit bättre på det man är bra på i Italien, vilket är mer cynisk, mer taktisk, bättre fysiskt, säger han och fortsätter:
- Som människa har jag växt på alla möjliga sätt. Jag flyttade ju hemifrån som 21-åring och drog själv till Italien. Att få hela den resan med att italienare är dåliga på engelska, att jag inte kunde italienska, och att reda sig i det fotbollsmässigt men också i samhället. Att få gå igenom det och lösa det och sedan känna trygghet i det år två, tre, fyra och fem, det har varit fantastiskt.
Hur var det innan du kände trygghet i det?
- Det var svårt. Det gick säkert ut över mina prestationer på planen. Det är mycket som ska göras och det är mycket som är nytt, och man kan inte välden än. Man är ju ung och man har inte erfarenheterna. Det är vad det är, men det gör det svårare att ta det steget. Men det är också jävligt belönande när man väl tar sig igenom det och klarar sig själv i ett annat land.
"Sedan åkte jag på en skada, 70 minuter in i den andra play off-finalen, vilket smolkade transferfönstret som kom efter, och det fina som hade varit under året"
Flyttlasset gick först till Torino, och under hans första sejour där blev det två utlåningar, först till Perugia och sedan till Hellas Verona. Från 2019 tillhörde mittfältaren Cremonese. Och det är inget snack om att höjdpunkten var under tränaren Fabio Grosso i Verona.
- Sedan år tre när jag var utlånad till Verona och framåt så har jag ju flytande italienska och jag kan inte bara reglerna utan även normerna. Då kunde jag ju grejerna och kunde därför koncentrera mig på att göra det så bra som möjligt på planen. Och det gick ju väldigt bra det året. Jag var utlånad till Verona där vi vann play off och gick upp i Serie A. Jag var väldigt uppskattad av tränaren, och jag uppskattade tränaren. Jag fick spela mycket och det var en typ av fotboll som jag tyckte om.
- Så det var ett superår, även socialt. Sedan åkte jag på en skada, 70 minuter in i den andra play off-finalen, vilket smolkade transferfönstret som kom efter, och det fina som hade varit under året. Sedan har de två senaste åren varit att komma tillbaka från den skadan.
Var Verona höjdpunkten under tiden i Italien?
- Ja det var både subjektivt och objektivt det bästa året. Absolut. Första ett och ett halvt året när jag var i Torino var ju en omställning av att komma ut i Europa. Det var en hög nivå. Jag slog mig inte riktigt in och blev därför utlånad. Jag hade en hyfsad utlåning till Perugia i ett halvår, men sedan lyfte det verkligen under året i Verona. Där stämde saker. Även socialt, och framför allt med den tränaren och fotbollen vi spelade. Och med min roll i laget. Det blev jäkligt bra och det gick bra för laget. Så det blev det bästa, även om slutet blev jobbigt med skadan. Sedan det fjärde och femte året, det var vad det var.
Du sa att skadan kom olägligt innan transferfönstret - vad tror du hade hänt annars?
- Då tror jag att Verona hade köpt mig. För det var sådana tankar som både jag och Verona gick med.
Fabio Grosso hade en fin karriär som spelare och var i klubbar som Juventus, Inter och Lyon, och det han kanske är mest känd för var när han slog in den femte och avgörande straffen och avgjorde VM-finalen 2006.
Som tränare började Grosso i Juventus akademi och har efter det varit i klubbar som Bari och Brescia - och med Samuel Gustafson i Verona.
- Jag respekterade hans fotbollskunnande. I mina ögon var han en väldigt skicklig pedagog. Jag respekterade honom och fick nya infallsvinklar på hur man spelar fotboll, och pedagogiken bakom ett visst moment, varför man gör saker, säger Gustafson.
Innan Samuel Gustafson flyttade till Italien spelade han oftast som tia, bakom anfallaren. Men av Fabio Grosso fick han en annan position.
- När det gick som bäst i Italien under mitt år i Verona så var jag ensam balansspelare i ett 4-3-3. Det påminner väl om varandra, fast i olika delar av planen. Så det är mer att vara med och lösa uppspelsfasen och spela loss gubbar. Som tia ska man göra poäng och lösa sista tredjedelen. Eftersom jag var balansspelare fick jag också ett större defensivt ansvar och det är något som jag har fått med mig under tiden i Italien, att jag har blivit skickligare defensivt.
På vilken position vill du helst spela på nu?
- Jag vet inte. Jag vill mer hitta en roll än en position, där jag får göra det jag är bra på. Det är att lösa problem. Om det är i uppspelsfasen eller i sista tredjedelen spelar ingen roll. Men att lösa problem är min spetsegenskap. Så jag vill hitta en roll där jag får ut det. Sedan om det är som sexa, åtta, tia, eller vad fan det nu kan vara… det får utkristallisera sig, säger han.
Under träningslägret i Marbella har han inte fått någon position på planen. Det har inte blivit något spel på grund av skadan som han fick i höstas.
- Det är rektusmuskeln (sitter vid magen) som jag har haft problem med, där senan gick av. Exakt samma som jag åkte på i Italien, fast på andra sidan. Så det var samma som i Italien, rehab i fyra-fem månader och sedan ska ju kroppen vänja sig vid att spela fotboll igen. Så första året i Cremonese blev ett komma tillbaka-år. Och där var det stökigt i klubben med många olika tränare. Det var även stökigt nu sista året där, säger han och fortsätter:
- Då kände jag att jag ville tillbaka och spela fotboll. Jag ville inte ha massa skit utan jag ville kunna spela den fotbollen jag vill och känna att jag får ut det jag vill. Då är det lättare att göra det hemma i Sverige. Det är lättare att få den positionen man vill ha, och man kan ju klubben och staden här. Det var tanken bakom att flytta hem.
"Det är aperitivo, det är en vinare, det är lite tilltugg innan middagen… varje dag"
Så Samuel Gustafson skrev på för Häcken och lämnade Italien som har bott i under fem år.
- Det finns många saker som är väldigt bra i Italien, men det finns ändå saker som är bättre i Sverige. Trygghet och att man kan allt. Det är enklare att påverka hur man vill spela. Där är det mer arbete och man är en pjäs som tränaren sätter ut och så gör du det som krävs av dig. Här är min målsättning att vara med och påverka mer själv och att tillsammans få ut något bra, säger han.
Skulle du göra om samma resa?
- Absolut, 100 procent. Framför allt för människodelen med att bli vuxen, en annan kultur och ett annat språk. Det är ju en hel värld som öppnar upp sig… och att man då får ta del av det har varit en ära.
Vad betyder Italien för dig?
- Mycket. Det är klart att det finns saker som jag stör mig på, men jag tycker ju om kulturen, språket, sättet att vara på och hantera livet på. Men framför allt tycker jag om att jag har fått ta del av något som är annorlunda om man jämför med hur vi är och hur vi ser på livet.
Vad skiljer sig?
- Italien är ju efter oss i organisation, teknologi… ja egentligen i allt. Man faxar ju inte i Sverige år 2020, 2021 och 2022, men det gör man ju där. Och man skickar rekommenderade brev för att fucking avsluta sitt internet.
- Samtidigt är vi ju inte i närheten av livets uppsida, tycker jag, så som italienarna är. Det är aperitivo, det är en vinare, det är lite tilltugg innan middagen… varje dag. Och det märkte jag nu när jag var nere och hälsade på i vintras. Då fick man ju vara turist och då fick man bara de här uppsidorna med vinare till lunch och njuta av livet. Då förstärktes ju det, att italienarna är skickliga på att njuta även om det är kaos runt omkring. Det är så det är. Vi är ju mycket sämre på de här bitarna. Det är ju deras grej.
"Njuta av livet", som Samuel säger, är något som han uppskattar att göra. Fotboll är viktigt, men det är inte allt.
- Så är det absolut. Men man tröttnar också på att vara någon riddare för det ena eller det andra. Jag vill ju inte bli instängd i något fack. Jag vill inte bara vara fotbollsspelare, men jag vill heller inte bara vara människopredikare. Det är skitkul att spela fotboll, men jag tycker att det finns viktigare saker, och framför allt att det finns andra saker som är viktiga i livet. Och ens människovärde avgörs ju inte av ens prestation på fotbollsplanen. Det är väl det som är kärnan i det, säger han.
Vad menar du med människopredikare?
- Äh, jag vet inte. Det är klart att det är viktigt att vara en bra människa, men man kan också bara vara bra på fotboll, det är okej.
"Jag vet inte vad han vill. Det beror väl på vilka möjligheter som finns. Men vi tycker ju om att spela med varandra"
De senaste åren har inte bara varit annorlunda på grund av att Samuel har bott och spelat i Italien. Han har även levt långt ifrån tvillingbrorsan Simon. Bröderna levde nära varandra i Göteborg och spelade tillsammans i Fässberg och sedan Häcken.
Men säsongen 2015 lämnade Simon Häcken och flyttade till nederländska Feyenoord. Sex och ett halvt år senare är han kvar i samma land, men spelar nu i Utrecht.
Om fyra månader går hans kontrakt ut, och frågan är om tvillingarna återförenas i Häcken i sommar?
- Jag vet inte vad han vill. Det beror väl på vilka möjligheter som finns. Men vi tycker ju om att spela med varandra. Vi har ju en förståelse för varandra, framför allt på fotbollsplanen. Det är kul att spela med honom och det hade varit kul att göra det igen. Sedan får vi se sen, säger Samuel.
Är känslan att du och Simon kommer att spela tillsammans i Häcken någon gång?
- Det är nog inte omöjligt. Vi har ju en yngre bror, Elias, också som spelar i Öis. Han har varit ordinarie i J Södra i två säsonger och spelat kval till allsvenskan, och så gick han till Öis i somras. Det går bra för honom, så vi får väl se om det blir två eller tre bröder i samma lag. Det hade varit kul.
Hur har det varit att levt i ett annat land än Simon?
- En omställning. Men jag tror att det var nyttigt. Jag blev inspirerad av honom när han blev proffs i Holland. Jag ville också bli proffs då. Jag fick en extra kick i min drive att verkligen knyta näven. Det gjorde min ambition gott. Men jag tror fortfarande att jag blir bättre av att spela med honom än utan honom, säger Samuel.
Det är en del som har förändrats i Häcken sedan han lämnade 2016. Klubben har även fått ett elitlag på damsidan. Och när herrlaget nu är på träningsläger i Marbella så är man det tillsammans med damlaget. Båda bor på samma hotell och tränar på samma planer.
- Klubben har tagit steg framåt på många fronter. Sportsliga resultat, damlaget och vi bygger på träningsanläggningen. Så klubben tar ju steg framåt. Även i ambitionsnivå och svansföring. Man känner att det finns en annan svansföring. Man vill vara en större klubb nu än innan, vilket man också är. Samtidigt finns det här ödmjuka och familjära kvar. Det tror jag blir nyckeln för klubben, att få det bästa av de här två världarna. Att inte bara vara en stor klubb eller en liten klubb. Den mixen kan bli väldigt bra.
Du nämner damlaget som en del av klubbens utveckling, hur ser du på att Häckens dam- och herrlag åker på träningsläger tillsammans och bor på samma hotell och tränar på samma planer?
- Att vi har samma förutsättningar som damlaget? Det är väl en självklarhet? Tycker inte alla klubbar så? Finns det andra klubbar som tycker annorlunda? Men var ska deras damlag träna då?
Samuel fortsätter:
- För mig är det självklart att damer och herrar ska ha samma förutsättningar. Det är helt omöjligt för mig att hitta ett argument mot det. Sedan kan det kanske finnas ett skav i omställningen där du ska anpassa dig till någon annan, och så vidare. Men för mig är det självklart och jag tycker givetvis att det är bra att klubben agerar så här. Det är ju bara det konservativa och omställningen i det som kanske kan skava för en del. Inte för mig. Det är ju bara att göra samma och köra på. Vi har ju samsats på träningsanläggningen hemma, det blir ju bara att någon får äta frukost tidigare och någon annan lite senare. Men det har ju gått hur bra som helst.
Samuel är tydlig med att han är glad över att vara tillbaka i Häcken. Nu längtar han efter att få träna för fullt med laget igen. Men lika kul var det inte när han åkte på den där skadan i höstas.
- Det fattar väl alla att det var segt. Samtidigt fanns det inte så mycket att göra. Det blev en tragglig start med en kropp som inte funkade. Jag hade ont och skulle spela lite här och var, men jag var egentligen inte redo. Men det fanns inte så mycket att göra när jag skadade mig. Det är ju också en konst att vara skadad som elitidrottare och att hitta motivation i de mörkaste stunderna. Så det har varit utmanande.
- Efter ett tag kommer man ändå tillfreds med det och det är bara att köra rehab och jobba sig tillbaka. Tidigt i rehab-processen så siktade vi mot den här säsongen, vilket gav ett lugn och harmoni. Då kunde jag bygga en bra bas, och det känner jag att jag har gjort nu. Så nu är vi på väg uppåt igen.
Vad gjorde du för att hitta motivation i dina mörkaste stunder?
- Jag har inget bra svar. Det blir kanske mer disciplin än motivation. Det blir att gå upp när klockan ringer och gå och göra sina övningar.
Var det svårt?
- Ja, det är väl det svåraste som finns. Men så är det väl för många som ska arbeta? Det är ju inte skitkul hela tiden. Men då är det bara att knyta näven och göra det.
- Det känns bättre och bättre. Nu är jag ute och tränar själv på planen. Det är nog inte så långt bort att vara med i full träning. Målsättningen är väl att hinna göra det här på träningslägret.