Varje år brukar revisionsbolaget Deloitte göra en grundlig genomgång över styrkeförhållandena inom den internationella fotbollen. Med hjälp av olika nyckeltal ställs giganter från de största ligorna mot varandra och den så kallade Football Money League – eller Rich List - plockas fram. Där är trenderna tydliga. De lag som visar upp störst intäkter, och följaktligen har mest utrymme att öka sina lönekostnader, knyter även de bästa spelarna till sig och får tack vare det en sportslig utväxling.
När den senaste pengaligan presenterades i januari var det Real Madrid, Barcelona och Bayern München som knep de översta platserna. Samtliga hade årliga intäkter på över 3,5 miljarder kronor vardera. Strax bakom dessa bjässar återfanns Manchester United och uppstickaren Paris Saint-Germain. Inför tisdagens Champions League-match mot just PSG konstaterade Bayer Leverkusens sportchef Rudi Völler syrligt att Ligue 1-laget "gör mål med plånboken", vilket var en kritik mot de mångmiljonbelopp som varje säsong strömmar in i form av sponsoravtal från PSG:s qatariska ägare.
Men tendensen att den med störst intäkter vinner är långt ifrån någon isolerad företeelse för ett fåtal länder eller klubbar. Tvärtom. Deloittes kartläggning visar att samma sak gäller för de flesta europeiska ligorna – och allsvenskan utgör inget undantag. Sett över tid har, med några få undantag, lagen med mest omfångsrik lönebudget också dragit in flest poäng i den svenska högstaserien.
- Det finns ett tydligt samband där. Du får vad du betalar för helt enkelt. Vi har tittat på de tre senaste säsongerna och kunnat konstatera att klubbarna med störst löneutrymme, som Malmö, Elfsborg och AIK, även når de högsta tabellplaceringarna i genomsnitt, säger Deloittes senior manager Erik Gozzi till fotbollskanalen.se.
Han berättar att den kartläggning som företaget gjort tar avstamp i en rad olika nyckeltal för att sammantaget kunna ge en bild av hur svensk fotboll mår. Projektet genomförs på uppdrag av intresseföreningen svensk elitfotboll, Sef, som vill hitta modeller för att vidareutveckla sin produkt. I slutändan handlar det om att klubbarna ska kunna växa ytterligare och bli mer konkurrenskraftiga på en internationell marknad.
Rapporten innehåller flera olika delar och till att börja med ställer Deloitte upp de 16 allsvenska klubbarnas intäkter mot varandra. Där syns stora skillnader mellan toppen och botten. Malmö FF har dragit in mest pengar de senaste säsongerna och för räkenskapsåret 2012 handlade det om 150 miljoner kronor totalt sett. Det är strax mer än tvåan AIK på 144 miljoner kronor och BK Häcken, Helsingborg och Elfsborg som alla ligger på strax över 100 miljoner kronor.
I botten återfinns Syrianska, Gefle och Åtvidaberg som alla ligger kring 25-miljonersstrecket. Bara en sjättedel av MFF:s samlade intäkter med andra ord.
- Avståndet mellan toppen och botten är stort, visst är det så. Men ur ett internationellt perspektiv kunde skillnaderna faktiskt vara större. I Danmark, Skottland, Holland, Belgien och många andra jämförbara ligor brukar det finnas ännu tydligare klyftor. Där finns ofta ett Celtic eller ett FC Köpenhamn som driver ligans intäkter på ett annat sätt än hur det ser ut i Sverige. Vi har inte den sortens ensamma lokomotiv, säger Andreas Frountzos manager på Deloitte.
Men storstadsregionernas ekonomiska dominans är ändå tydlig i Sverige. De sju klubbarna som har störst intäkter kommer alla från antingen Stockholms-, Göteborgs- eller Skåneområdet, medan orter som Sundsvall, Gävle, Östergötland och Blekinge kämpar i motvind.
Och ekonomin får alltså genomslag även på planen. Visserligen finns lysande undantag där en mindre resursstark förening nått goda resultat utan att satsa enorma summor. Det tydligaste exemplet är Helsingborg som trots allsvenskans sjätte största lönebudget ändå i snitt kommit trea i tabellen mellan 2010 och 2012. Men i det långa loppet tycks den totala personalkostnaden nästan helt och hållet avgöra vem som vinner flest matcher.
- Så ser det ut. Tittar man på exemplet med HIF kan det ju finnas en viss tillfällighet att ta hänsyn till också. Den senaste treårsperioden har varit väldigt bra för dem, men under 2013 – som inte finns med i rapporten – märktes en försvagning, säger Erik Gozzi.
Han pekar på att de sju klubbar som betalat högst löner mellan 2010 och 2012 alla har lyckats omsätta sina satsningar i goda tabellplaceringar. Det enda undantaget är Djurgården. Stockholmslaget har i genomsnitt slutat tia i allsvenskan, vilket ska ställas mot de nästan 50 miljoner kronor man lagt ut på löner per år. Sjätte mest i Sverige.
Malmö och Elfsborg får bättre utdelning. De betalar högst respektive tredje högst löner, 75 och 65 miljoner kronor, och har i genomsnitt slutat på tredje plats i allsvenskan. AIK är den klubb som har näst högst löner, omkring 70 miljoner kronor, och för det har man fått ut en sjätteplats i serien.
- Att Djurgården betalar mycket för sina poäng kan delvis förklaras med att storstadsklubbarna har större administrativa avdelningar. Det är de totala personalkostnaderna med kanslier inräknade, inte bara rena spelarlöner, vi kartlagt, säger Andreas Frountzos.
Att vissa föreningar som saknar starka ekonomiska muskler trots allt lyckas behålla sina allsvenska platser kan förklaras med kontinuitet, tror han.
- Ta Gefle som exempel. De har haft positioner där de betalar mindre än genomsnittet för sina poäng varje år. Det beror förmodligen på att de kunnat jobba med samma sportsliga ledning under en lång tid. Titta på Pelle Olsson som var sportchef och tränare hos dem under tio år. Där lyckades han bygga upp en välsmord organisation som ger större utdelning än vad ekonomin egentligen berättigar, säger Frountzos.
AIK sticker ut på ett negativt sätt genom att betala näst mest och bara komma sexa?
- Det stämmer och jag tror att det kan ha just med faktorerna jag nyss beskrev att göra. Kring AIK och Djurgården finns en helt annan press på spelare, ledare och styrelser än i de mindre föreningarna. Det borgar för en sorts kortsiktighet som inte är gynnsam ur ett sportsligt hänseende. Men på sikt gör ändå de ekonomiska förutsättningarna att storstadsklubbarna har ett bra utgångsläge att sticka ifrån gentemot sina konkurrenter. De har publikpotentialen, och det är allsvenskans största tillgång. Där finns goda möjligheter att driva på både publikutvecklingen och de kommersiella affärerna. Inte minst nu när båda lagen klivit in på nya arenor.
En annan klubb som utmärker sig är Häcken. Hur kan de komma femma i genomsnitt, utan att pumpa upp lönekostnaderna riktigt högt?
- Det fina med dem är att de har en stor intäktsmassa som genereras av Gothia Cup. Samtidigt är de en mindre klubb, utan samma press som finns hos exempelvis grannen IFK Göteborg. De har haft Peter Gerhardsson som tränare länge och kunnat smyga i bakvattnet av den absoluta toppen. Att de kombinerar en mindre utsatt tillvaro med att ändå kunna värva bra spelare är en styrka. Jag skulle inte bli förvånad om de knep ett SM-guld så småningom.
Fotnot: Att 2013 inte finns med i den ekonomiska sammanställningen beror på att årsrapporterna från samtliga klubbar inte finns att tillgå.