– Jag kan knappt vänta till matchen startar. Jag älskar att spela, jag älskar känslan jag får på planen. Det här kommer bli en tuff match och det är en tuff motståndare vi möter. Vi behöver ett bra resultat och jag vill inget hellre än att gå ut där och ge allt för att vi ska vinna.
Så inleder Admir Aganovic vårt tre timmar långa samtal om hans karriär, hans liv och svensk fotboll. Han älskar sitt jobb.
Jag träffar Syrianskas anfallare fredagen innan matchen mot Djurgården på ett café i Södertälje där var och varannan person vinkar till honom, skakar hand med honom och önskar honom lycka till.
– Folk här är verkligen fantastiska. Helt otroligt! Jag har spelat runt hela Europa men jag har aldrig upplevt en sådan nära och stark relation med supportrarna som här i Syrianska, säger Aganovic.
– De älskar verkligen klubben och alla gör sitt bästa för att få oss att känna oss hemma. När vi var på en träningsturnering i Tyskland så var det hundratals supportrar som kom och hejade på oss.
Aganovic var en gång i tiden en av Bosniens absolut största talanger. Han var 16 år när han lämnade sitt hem i Banovici (enligt Wikipedia är han född i Ugljevik, en liten by i östra Bosnien där Admir ”aldrig har varit i hela sitt liv”) och flyttade till en av de första klubbarna i forna Jugoslavien, Partizan Belgrad.
– Jag brukar alltid säga att i det här spelet behöver du tur. Parizan kom och kollade på några spelare från regionen och min agent var vän till en av deras tränare. Han gick med på att låta mig provspela och de satte mig på vänsterbacken. Jag hade aldrig spelat på den positionen men jag svävade på moln. Jag gjorde ett fantastiskt mål efter en solorajd och de var mycket nöjda så jag flyttade till Belgrad.
– Där gjorde jag 28 mål på en säsong i U19-laget och blev uppkallad till landslaget.
Där delade Aganovic rum med nuvarande Manchester City-stjärnan Edin Dzeko.
– Haha, ja, vi bildade anfallspar hela vägen upp till U21-landslaget. Det var en grym generation som förhoppningsvis kan få ihop det under kvalet till Brasilien.
Trots en landskamp på CV:t är Admir i dagsläget långt från landslagsspel. Hans fotbollskarriär har inte varit den lättaste av resor.
– Som jag sa förut så gäller det att ha tur. Jag hade en fantastisk tid som junior och fick ett erbjudande om ett proffskontrakt med Partizan. Men bara ett par dagar efter att jag skrivit på så skakade jag mig allvarligt och blev borta i sex månader.
– Perioden efter skadan var den tyngsta i min karriär. Jag var bara ett barn, 18 år, och helt ensam i en storstad utan någon som jag kunde få hjälp av. Partizan lånade ut mig till olika småklubbar i Serbien men det var svårt att hitta rätt. Under den tiden var det väldigt mycket problem i serbisk fotboll och spelarna fick inte betalt så jag började till och med fundera på att sluta med fotbollen. Då fick jag ett erbjudande om provspel hos belgiska Dender och efter det började det gå bättre.
Aganovic spelade till sig ett kontrakt med schweiziska Xamax i landets förstadivison. Han försökte att ta en plats i startelvan men fick mest göra inhopp och Xamax skickade honom vidare till rumänska Gaz Metan.
– Jag hade en fint tid i Schweiz men ville spela a-lagsfotboll så då provade jag i Rumänien. Det var en bra säsong där vi höll till på den övre halvan vilket var över alla förväntningar. Men mitt lån tog slut och jag gick tillbaka till Xamax precis efter att Bulat Chagaev hade tagit över. Och vilken snubbe sen! Han sparkade tränare, personal, spelare, styrelsemedlemmar, alla! Han sa åt mig att han inte kände mig, att kontraktet med mig var skrivet innan han tillträdde och att jag aldrig nåonsin skulle spela för Xamax igen.
Chagaev köpte klubben i maj 2011 och sparkade några tränare, sportchef och x antal spelare (vissa efter bara ett par matcher). Schweiziska medier rapporterade också att Chagaev hotade spelare. I Januari i år drog ligan in klubbens licens, de gick i konkurs och Chagaev arresterades för bedrägeri. Klubben gick i graven precis innan den skulle fyllt 100 år.
– Jag lyckades ta mig därifrån bara några dagar innan. Jag stämde dem och Chagaev gav mig ett förslag som jag lyckligtvis tackade ja till. Om jag hade väntat ett par dagar till hade jag inte fått ett öre.
Sedan var det dags att flytta till Sverige.
– Gais bestämde sig för att testa mig och det var i mina ögon en kanonchans. Jag spelade tre matcher och de sa att de var väldigt nöjda men att de ville testa mig ytterligare några matcher. Jag hade helt enkelt inte tid att vänta och när Syrianska kom med ett erbjudande så bestämde jag mig för att tacka ja.
– Om jag ångrar mig? Inte en chans! Jag mår hur bra som helst här i Södertälje, vi har en underbar stämning i lagen och jag har spelat helt okej. Självklart är inte lönen som i större klubbar men stämning kring klubben gör att jag är väldigt glad över att vara en del av den.
– Jag borde ha gjort fler mål, jag har missat några riktigt bra chanser, men sån är fotbollen. Vi är inget topplag och vi skapar inte så många chanser så jag måste koncentrera mig på att hjälpa till i försvaret med presspel, och springer mycket mer än vad jag har gjort tidigare i karriären.
Vad tycker du om laget då?
– Vi har några riktigt bra spelare och även om det är stor konkurrens så är vi alla väldigt bra vänner. Jag tror att det är vår största styrka, att vi är ett lag. När vi spelar som bäst så kan vi slå vilket lag som helst i allsvenskan. Men vi behöver att alla spelare på plan ger 100 procent, det räcker med att en av oss har en dålig dag så får vi problem. Vi måste spela en för alla, alla för en och jobba som en enhet såväl framåt som bakåt.
Vad tycker du om tränaren Melkemichel?
– Han är en väldigt intensiv person som vet hur man hanterar spelarna. Han är riktigt bra på att motivera oss och alla hans tal inför matcher ger oss en boost som gör att vi känner oss som bäst i världen. Man känner verkligen att han har förtroende för oss.
Ni har tolv utlänningar i truppen och ytterligare några till med invandrarbakgrund. Hur funkar det in omklädningsrummet, behöver ni prata svenska överhuvudtaget?
– Haha, vi hittar ett sätt att kommunicera. De flesta pratar engelska och så har vi även en liten Balkankoloni med Haris [Skenderović], Besim [Kunić], Dinko [Felić] och tränaren Ivan Ristić. Hela staden Södertälje är väldigt multikulturell och jag gillar det verkligen.
Du har spelat i tio olika klubbar och toppligor i sex olika länder. Hur står sig allsvenskan?
– Ja du, alla ligor har sina bra och dåliga sidor. Jag var förvånad över kvalitén i Rumänien där de spelar väldigt bra fotboll. Men klubbarna där är väldigt dåligt skötta. Av alla ställen jag spelat på måste jag ändå säga att Belgien är den bästa vad gäller kvalitén. De spelar fotboll med stort tålamod och bra passningsspel.
– I Sverige handlar det mycket mer om fysik. Alla kan springa hur mycket som helst och vissa spelare är riktigt, riktigt starka. Den stora skillnaden här jämfört med i de andra länderna är att i Sverige finns de inga jättebra lag som sticker ut från mängden. I Serbien har du Partizan och Röda Stjärnan, i Belgien är det Standard Liege och Anderlecht, i Schweiz Basel och Young Boys.
– När du möter de lagen så känner du att det är skillnad och du känner dig till och med hjälplös ibland. Du gör ditt bästa men de lagen är så mycket bättre än övriga. I Sverige är de flesta klubbar jämnbra och alla kan slå alla. Det är något jag verkligen gillar.
Ditt kontrakt med Syrianska går ut i november. Vad händer då?
– Just nu vill jag bara koncentrera mig på Syrianska och att prestera så bra som möjligt för oss. Men vi får se, fyra månader är en lång tid. Vem vet vad som sker?