IFK Göteborg är den förening i Sverige som kanske ha störst anledning att kalla sig "bäst genom tiderna". Klubben har totalt tagit 18 SM-guld och dessutom gjort sig ett namn i Europa efter framgångarna på 80 talet.
Men efter guldåldern på nittiotalet, där man radade upp SM-guld på SM-guld, fick Blåvitt-supportrarna uppleva en minst sagt tyngre period kring millennieskiftet. 2002 klarade man sig kvar i den högsta serien med nöd och näppe efter kvalsegern mot Västra Frölunda.
Därför var det mer än bara ett guld som stod på spel den regniga novemberdagen när 42 000 personer tagit sig till Nya Ullevi för att se Blåvitt spela "hem" guldet mot Trelleborg.
En som varit med i många år, men som inte fått vinna något SM-guld med Blåvitt, var målvaktsveteranen Bengt Andersson.
- Hela dagen var ju speciell. Vi visste ju att vinner vi matchen så vinner vi guld, säger han till fotbollskanalen.se
- Vi var ju sjukt taggade. Vi skulle ju bara vinna – det var det som gällde. Vi gör också mål ganska tidigt och sedan malde vi bara på. Jag tror inte att Trelleborg hade någonting den matchen. Det var bara ett lag på banan.
Thomas Olsson inledde målskyttet innan Pontus Wernbloom satte spiken i kistan med sitt 2-0-mål. Ett mål som innebar det första guldet på elva år.
- Jag hade ju varit med så länge så för mig var det mest en känsla av lättnad. Äntligen fick man vinna. Med Blåvitt också så var det ju väldigt, väldigt speciellt, säger han.
Hur upplevde du efterspelet?
- Man hade ju tänkt att fira lite ihop med lagkamraterna och stå i en ring och mysa lite, men planen stormades ju på ett kaotiskt och kanske lite skrämmande sätt, men ingen kom till skada som tur väl var. Det var ju flera tusen ute på plan, så det var ju en speciell känsla.
Vad var det som gjorde att ni vann det året?
- Vi började ju sådär. Jag själv involverad i några konstiga mål, inte några misstag direkt, men jag tyckte själv att jag kunde gjort mycket mer. Sedan hade jag ett snack med Jonas Olsson och på de 14 sista matcherna förlorade vi inte – och vi höll nollan sista fem och vann de sista fem.
- Vi var riktigt riktigt bra, stabila. Hela laget lyfte sig; "Bjärsa" (Mattias Bjärsmyr) var bra och Pontus (Wernbloom) och Marcus Berg... Sedan försvann Marcus Berg och Pontus tog steget upp som anfallare och Thomas Olsson klev in. Vi hade en bra och stor trupp där alla var delaktiga.
Guldmatchen blev också "Bengans" sista framträdande i den blåvitrandiga tröjan. På en tårfylld presskonferens tackade han för sig.
Ett beslut som han ångrar:
- Med facit i hand så ska man inte sluta så. Man ska fortsätta så länge man tycker att det är kul. Jag höll och det gick bra, så det var väl inget klokt beslut, det var det inte. Jag skulle fortsatt ett par år till, det hade jag klarat av utan problem.