Den ena har rankats högre än Kaká.
Den andra tackar »turkfotbollen« för sin fina teknik. Den tredje brukar jämföras med Inzaghi men håller inte med: »Jag har bra skott. Det har inte han.«
Offside har hängt med tre talanger som är redo att ta det sista steget.
– Nej, nej, nej. Börja bara när jag säger varsågoda, bara när jag säger varsågoda.
Regissörens östermalmsdialekt ekar mellan Malmömässans gråa, kalla väggar. De drygt hundra inbjudna ungdomarna, samtliga från Malmös förorter, skakar på huvudet. Regissörens ansikte blir rödare och rödare. Nästan ingen lyssnar när han fortsätter:
– Så när Zlatan kommer så ska ni säga: »Kolla, kolla där är Zlatan!«
Den sista delen ropar han på tillgjord och dålig Rosengårdssvenska. De få som lyssnade skrattar.
Regissören, en trendigt klädd man i 30-årsåldern med mössa på huvudet, är influgen från Stockholm tillsammans med ett stort filmteam för att spela in den reklamfilm som Nike begärde att TV3 skulle visa i Renée Nybergs program Cirkus Zlatan om de önskade tillgång till anfallaren. Huvudpersonen själv vann för mindre än ett dygn sedan Serie A med sitt Inter efter att ha gjort matchens båda mål mot Parma. Det är också det som den inhyrda speakern vrålar sekunderna innan han kommer ut på fiveaside-planen:
– Han är världens bästa spelare, avgjorde Seria A i går på egen hand och han är från Malmö – Zlaaaaaatan Ibrahimovic.
Regissören ser halvnöjd ut när Zlatan kommer ut genom en dörr. Jublet kunde ha varit bättre. Speakern fortsätter:
– Ooooch från Malmö han också! Den tekniska liraren som gjort succé i MFF i år. Laaaaaabinot Harbuziiiiii.
DJ Amato pumpar upp volymen i lokalen, publiken jublar lika mycket när »Labbe« går in på planen som när Zlatan gjorde det. Regissören ser förtvivlad ut.
Matchen mellan Zlatan och Labbe drar igång. Labbe visar upp några finter, men får snart se sig utspelad av Zlatan.
I publiken, som är sammansatt för att ha rätt »streetfaktor«, står en av Labbes polare:
– Egentligen är Labbe bättre på en mot en än Zlatan. Men han måste låta honom vinna. Nike vill ju att det ska vara Zlatan som showar, inte Labbe.
Efteråt säger Zlatan till TV3:s Renée Nyberg: »Labbe har bra teknik, jävligt bra teknik.« Labbe själv säger: »Jag vet att Zlatan har ont i knät. Jag tog det lugnt.«
Några timmar senare ligger Labbe och kör bänkpress på ett gym i centrala Malmö. Att köra extra på gym har blivit ett ont måste. Skadorna har förföljt killen som för några år sedan utsågs till den 84:e mest lovande talangen i världen, före både Kaká och Hleb.
1979 spelade Malmö FF Europacupfinal mot Nottingham Forest på Olympiastadion i München. Den startelva som tränaren Bob Houghton ställde på planen bestod av nio spelare från Malmö. Jan-Olov Kindvall och Ingemar Erlandsson var undantagen, med den förre härstammande från Glimåkra och den senare från Österlen. Malmö FF var laget som speglade staden Malmö. Spelarna hette Bosse Larsson, Roy Andersson, Roland Andersson, Krister Kristensson och man kom från arbetarfamiljer.
I dag är Malmö inte samma utpräglade arbetarstad som i mitten av 70-talet. Men staden har ändå fyllts på med nya familjer som är beredda att jobba hårt för att bygga sig en bättre framtid. Skillnaden är att familjerna inte kommer den skånska landsbygden utan från Irak, Kosovo och Bosnien.
Malmö är Sveriges invandrartätaste stad och det faktumet har Malmö FF nu börjat se som en av klubbens största tillgångar. Stämpeln som kvällstidningarna gav klubben för några år sedan när man värvade tungt, dyrt och gammalt – »Real Malmö« – är också på väg att försvinna. Klubbledningen säger att man ska satsa på sina egna, aktivt söka upp de lokala talangerna och på nytt bli laget som speglar staden. Redan i dag har två tredjedelar av killarna i MFF:s ungdomslag rötterna i andra länder – i 16-årslaget kommer 16 spelare från 16 olika länder.
Staffan Tapper, lagkapten för MFF i Europacupfinalen 1979 och i dag ungdomsansvarig i klubben, berättar att Malmö FF har 15 scouter som håller koll på Malmös talanger. Dessutom har MFF 34 samarbetsklubbar i området. Så fort någon är tillräckligt intressant, bjuder MFF in spelaren till provträning och ger dem en matchbiljett. De som platsar erbjuds sedan organiserad skjutsning till ungdomslagens träningar med bussar som kör runt och plockar upp killarna varje dag.
Staffan Tapper:
– Vi har någon från Simrishamn, några från Lund. Men de flesta kommer från de invandrartäta förorterna, som Rosengård. Det är ingen tillfällighet att Zlatan lärde sig alla finter mellan höghusen. Åker man ut och tittar där finns det så många talanger att man inte kan sluta att tänka på hur bra det kan bli för Malmö FF i framtiden.
Zlatan inbringade drygt 80 miljoner kronor till Malmö FF när han såldes till Ajax 2001. Enligt Tapper gjorde Zlatan också något som var betydligt viktigare: Han uppmuntrade andra invandrarkillar att satsa på fotbollen – i Malmö FF.
– Den generation som kommer upp i A-laget nu har haft Zlatan som förebild. Generationen efter dem ser också upp till Zlatan, men lika mycket till Labbe, »Gische« och Agon, det är ju killar som har slagit igenom i år och som finns här i stan, killar som går att relatera till. De är de nya förebilderna.
Ett fik i centrala Malmö. 88:an Guillermo »Gische« Molins och 89:an Agon Mehmeti dricker chai-latte. Jag tar en cappuccino.
– Kolla, säger Agon och pekar mot Centralstationens huvudentré. Gische vrider huvudet.
– Fan, det är ju Markus Rosenberg. Kolla som han går. Så jävla kaxig stil, säger Gische.
– Så ska jag gå när jag har lyckats, säger Agon och smäller av ett stort leende.
Det är dagen innan Sveriges landslag samlas i Stenungsund för att förbereda sig inför EM. Första delen av Allsvenskan är avklarad och både Gische och Agon kan njuta av de dagar som Roland Nilsson gett laget ledigt. Gische har startat samtliga matcher som högerytter när han har varit frisk. Han har gjort två mål och ska snart åka på sitt första landslagsläger med U21-landslaget, där han är yngst i truppen.
Ändå är han inte nöjd.
– Jag försvinner ibland från matcherna. Det får inte hända. Och jag måste bli bättre på inlägg.
Agon puttar till Gische.
– Va fan snackar du om? Sluta löjla dig. Du har ju varit skitbra hela tiden. Annars hade inte Rolle satsat på dig.
– Rolle satsar ju på dig med, säger Gische.
Agon vänder sig till mig.
– Det sa han första gången han tränade oss i vintras; att ålder inte spelade någon roll när han tar ut laget. Det var faktiskt bra att han sa så. Han sa att de som är bäst får spela och att de som tror att de ska få spela på grund av sin rutin kommer att få det svårt. Rolle satsar mycket på oss unga.
Gische nickar.
– Ja, det är faktiskt lite skillnad jämfört med förra året. Då kändes det ibland som om några fick spela bara på grund av sin rutin. Okej, vi har inte samma rutin, men man måste ge oss chansen för att se om vi håller. Ibland märktes det på träningarna att det fanns frustration. Vissa tacklingar var inte så schyssta.
Agon tittar storögt på Gische. Det blir tyst i några sekunder innan han säger:
– Det vet ju inte jag. Jag var ju inte med då.
– Nej. Men så var det, säger Gische.
– Åh fan. Men nu är det ju jättebra, säger Agon.
Han ska också iväg med ett landslag, det för 19-åringarna. Precis som för Gische har det gått snabbt på sistone. Efter att som lagkapten ha gjort 45 mål på 43 matcher i juniorlaget i fjol blev han den första spelaren som nye tränaren Roland Nilsson lyfte upp i A-laget. Efter tre månaders vinterträning var det upptaktsträff inför den allsvenska starten. Samtliga tränare fick frågan vem de trodde skulle få sitt genombrott den kommande säsongen. Roland Nilsson svarade: »Agon Mehmeti, han är född 1989 och har en jäkla förmåga att hitta rätt.«
Debuten kom redan i premiären mot IFK Göteborg på Malmö stadion.
– Jag hade ont i magen hela dagen och när vi värmde upp innan matchen var jag tvungen att springa på toaletten och pissa. När Rolle sa att jag skulle in trodde jag inte det var sant. Sen vet jag inte vem det var som gick ut när jag kom in, där är det svart. Men det gick bra, tycker jag.
Aftonbladets Simon Bank skrev dagen efter: »Han fick bara spela en kvart i premiären, men herre-min-skapare vilken kvart det var. Ren och skär fotbollsintelligens.«
– Ja, det var ju roligt att läsa, säger Agon blygsamt när jag påminner honom. Men roligast var det när jag gav Niclas Alexandersson en hård armbåge när domaren inte såg det och han skrek: »Kom hit din lilla snorunge!«
Agon kunde inte sova den natten. Han låg i sängen och gick igenom sina 13 minuter, gång på gång.
Matchen efter var också mot tufft motstånd: Djurgården. Agon kom in som avbytare. Simon Bank på nytt: »Jag har bara sett honom i två kvartar hittills, men är redan förälskad. Hans första touch var en vunnen nickduell mot Markus Johannesson, hans andra touch var en perfekt vändning förbi samme Johannesson. Mehmeti är kvick, teknisk och så oerhört intelligent i sitt spel. När jag frågade honom om hans spelintelligens sa han: ›Jo, jag är smart. Det är det många som sagt.‹«
Mona Sahlins röst darrade av upprördhet i vintras när hon debatterade mot Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i direktsändning på TV4: »Hur hade Sverige sett ut om inga invandrare hade kommit hit? Zlatan hade inte spelat fotboll. Det hade varit ett grått och tråkigt land.«
Åkesson fortsatte att dra upp stenkastning, bränder och upplopp, och utmålade Rosengård som ett skräckexempel. Sahlin såg ännu mer frustrerad ut: »Du menar ju att Zlatan inte är svensk.«
I Sverige har Zlatan blivit symbolen för en invandrare som lyckats. Fotbollen är en arena där diskriminering och kontakter betyder ganska lite. Bäst vinner, helt enkelt. Just därför undrar man i Fotbollssverige varför de talangfulla invandrarna så ofta har försvunnit. I pojklandslagen har somliga årskullar haft en majoritet av spelare med rötterna i andra länder. Sedan har det tagit stopp. Många har landat i division två, eller ännu längre bort från eliten.
Leif Engqvist, en av Roland Nilssons assisterande tränare och också tränare för MFF:s juniorlag, tror att mycket av ansvaret ligger på ledarna själva:
– Man hör ofta ledare prata om de unga invandrarkillarna som oerhörda talanger: »Oh, de har så fin teknik« eller »han kan bli något i framtiden«. Men så blir det inget. Ibland är det killarna själva, de har för svårt att fokusera på att bara bli så bra som möjligt. Men ofta tror jag det är hos oss ledare som det brister. Hur många var det som förstod hur man skulle hantera Zlatan? Invandrarkillarna har en annan jargong, en skönt kaxig stil. De vill framåt. Det gick kanske inte hem förr hos ledarna. Och så tappade killarna sugen.
Leif Engqvist säger att han ibland tipsade den gamla tränaren Sören Åkeby om lovande killar i juniorlaget. Åkeby lyssnade sällan. Det krävdes ett tränarbyte för att till exempel Agon skulle få chansen.
– I MFF är det ett måste att lära sig hantera det nya läget. När invandrarkulturen är så stark som den är i Malmö hade det varit idiotiskt om vi inte lärde oss någon gång, säger Engqvist.
Samtidigt har MFF blivit bättre på att få de unga spelarna att lägga energin på rätt saker. Klubben har till exempel en tätare kontakt med killarnas skolor. På Borgarskolan – där Zlatan, Daniel Andersson, Markus Rosenberg, Yksel Osmanovski och Gische gått – är Barbro Sandor länken mellan MFF och skolan. När jag träffar henne första gången är det en vecka kvar tills hon ska se Agon slänga studentmössan i luften.
– Agon är inte den resursstarkaste eleven jag har haft, säger Barbro Sandor. Men han har alltid gjort sitt bästa och försökt så gott han har kunnat.
MFF brukar rekommendera Borgarskolan till ungdomarna i klubben. Där kan Sandor ordna så att schemat passar in med träningarna och se till så att ingen missköter studierna.
Barbro Sandor inleder alltid sina måndagslektioner med att gå igenom helgens fotbollsmatcher. Gör hon inte det får hon ofokuserade elever. Agon är en av dem som gillar att prata mest. Helst om favoritlaget Inter.
– Förra året ville Agon hoppa av skolan. Det kunde jag inte tillåta. Då var han ju inte ens uppflyttad till A-truppen. Han tänkte nog att det gick bra för Zlatan som hoppade av skolan, men det är inte många som lyckas så som han har gjort.
Barbro Sandor minns Zlatans skolgång som »stökig«. Ibland, när lärarna tjatade på honom att han var tvungen att skärpa sig, sa han bara att han skulle bli bäst i världen på fotboll och att det inte spelade någon roll hur han presterade i skolan. Barbro Sandor blev alltid den som fick läxa upp honom:
– Han var en väldigt mysig person, men han ville alltid sätta sig i respekt bland oss lärare. Av någon anledning lyssnade han på mig när jag skällde på honom. Men jag fick alltid säga åt honom att sätta sig ner. Det funkade ju inte att jag skulle titta upp när jag skällde på honom.
För några veckor sedan kom Gische – »en duktig och ambitiös elev« – och hälsade på. Barbro Sandor märkte att han var lite låg och frågade om allt stod rätt till. Det visade sig att Gische ville veta om Zlatan kunde ha perioder under en match då han inte syntes, eller om han alltid var »kung i 90 minuter« när han spelade i Malmö FF.
– Gische sätter en otrolig press på sig själv ibland, det är inte ovanligt för MFF-ungdomarna. Så jag tror att det är skönt för killarna att kunna prata fotboll med folk som inte jobbar i fotbollsvärlden. Alla i MFF har en enorm press på sig, det är något konstigt över det faktiskt. Men förr, på Daniel Anderssons och Yksels tid, diskuterade de MFF och drömmen om att få spela i A-laget. Nu är det bara Barcelona, Real Madrid och Manchester United som gäller. Och Zlatan förstås. Zlatan är en otrolig förebild för pojkarna.
Enligt Staffan Tapper är Zlatan till och med en ännu större förebild än MFF-ledaren först förstod. Han berättar att förr, när Zlatan var lite kaxig och stökig av sig, märkte man på killarna i ungdomslagen att de tog efter. Det var inne att vara lite kaxig, precis som Zlatan var. Men så blev han förälskad och fick barn och blev en helt annan person. Öppen och artig. Och det smittade också av sig. Nu är det inne att vara trevlig i Malmö FF.
De knappt 2 000 personerna på Malmö stadion sitter och myser i kvällssolen. Men inlevelsen är låg när U21-landslaget spelar match mot Holland. Det står 0-0 en bit in i andra halvlek och matchen har varit sällsynt chansfattig. Så reser sig plötsligt publiken upp och börjar applådera. Hemmaspelarna Ola Toivonen och Guillermo Molins står vid sidlinjen och väntar på att komma in.
Det blir andra matchen i U21-landslaget för Gische. Premiären klarades av några dagar tidigare i Trelleborg mot Portugal. Gische startade matchen och hade ett skott i ribban. I dag hade pappa Luis suttit på läktaren och sett sin son komma in i den 78:e matchminuten om det inte var för att han var tvungen att träna Kävlinges 16-årslag.
Ett par minuter senare. Gische springer i full fart längs med högerkanten när Ola Toivonen tar tag i bollen på mittplan. Toivonen dribblar av en holländare, Gische löper inåt i planen och hittar en yta bakom Hollands mittback. Ola slår passningen. Det blir en löpduell mellan Gische och vänsterbacken. Han slänger ut armen och holländaren tappar fart. Gische kontrollerar bollen och ser i ögonvrån hur målvakten Piet Velthuizen springer ut. Han hinner tänka att han måste snurra upp honom, han fintar med kroppen åt ena hållet och drar med sig bollen åt andra. Lägger han in bollen i målet har han gjort sitt första landslagsmål, inför en rad agenter från europeiska storklubbar. Gische är förbi Velthuizen men får bollen för nära fötterna samtidigt som han ser en holländsk försvarare rusa mot mållinjen. Han chippar bollen mot den bortre stolpen för att försvararen inte ska hinna ifatt. Bollen studsar förbi stolpen med några centimeter. Gische sätter händerna för ansiktet.
Matchen slutar 0-0. Utanför omklädningsrummet kommer en kostymklädd man fram till Gische:
– Är det du som är Molins?
Gische nickar.
– Vill du spela i Portugal?
Gische tittar noga på mannen. För några år sedan, när han spelade fotboll med brandmän, snickare och fabriksarbetare i Kävlinge, hade han hoppat av glädje och ringt polarna. Nu svarar han på engelska:
– Jag tillhör Malmö FF, du får prata med dem.
Sedan går han därifrån.
Gische föddes i Montevideo 1988, kom till Sverige som ettåring och växte upp i den sömniga golfkommunen Kävlinge, ett villasamhälle 26 minuter från Malmö Central med Pågatåget.
– När Gische var liten var han alldeles för bekväm av sig, säger pappa Luis. Han var bland de bästa i pojklagen, men han jobbade inte för laget. Och han var rädd för att gå in i närkamper. Jag sa att han slängde bort sin talang genom att vara för feg. Efter zonuttagningar, när han inte gick vidare och började gråta, sa jag: »Du är för dålig«. Jag har aldrig kunnat ljuga för Gische.
Pappans kärva ord gjorde att Gische började träna hårdare än alla andra. På Högalids IP hemma i Kävlinge stod Luis vid mittpunkten och sparkade bollar mot kanterna. Gische skulle ruscha efter dem och komma tillbaka till mitten. Så kunde de hålla på i timmar. Gische älskade det och märkte att det gav resultat.
15 år gammal debuterade han i Kävlinge som spelade i division fyra. Sex månader senare ringde Malmö FF. Det blev juniorfotboll, Borgarskolan och A-lagskontrakt.
Enligt Gische själv kommer mycket av hans fina teknik från alla de timmar som han spelat »turkfotboll«. Turkfotboll kallades den spontanfotboll som han spelade tillsammans med de andra invandrarna i Kävlinge så ofta han kom åt.
Strax innan Gische gick till Malmö FF 2005 spelade han sin hårdaste match turkfotboll. En kille tacklade Gisches lillebror så att han skadade sitt knä allvarligt. Gische blev vansinnig och gav igen med en hård armbåge på den skyldiges näsa i nästa duell.
Så skulle han inte göra i dag. Lagkamraterna i MFF beskriver Gische som eftertänksam, trevlig och ödmjuk – en ung kille som mognat snabbt. När han ringer till mig börjar han alltid med ett: »Hur står det till?«
På infarten till Rosengård står det en stor skylt vid vägkanten: »LABINOT«. Nära centralen finns en »AGON«. Skyltarna är ett försök från MFF:s marknadsavdelning att locka mer publik till Malmö stadion. Alla som kan visa upp att de heter Labinot eller Agon får gratis inträde. När Gische håller på att flytta till en ny lägenhet nära havet i Limhamn ser han att det finns en »GUILLERMO« också. Han skiner upp men frågar retoriskt: »Hur tänkte de där? Här finns ju inga blattar.«
»LABINOT« står mer strategiskt placerad.
– Det är roligt för många i Rosengård att jag spelar i MFF, säger Labbe. De går på matcherna bara för att jag spelar där. Precis som de gjorde när Zlatan spelade i MFF.
Malmö FF har faktiskt varit bäst i Sverige på att locka en ny publik till Allsvenskan längre än så. Yksel Osmanovski drog ungdomarna från Rosengård till Malmö stadion redan på 90-talet. Osmanovski var också Zlatans förebild i Malmö FF.
På samma sätt spelade Labbe ibland fotboll på den gård som i dag heter Zlatan Open Court, eftersom han växte upp bara dryga kilometern från Zlatans barndomshem. Zlatan, som är fyra år äldre, brydde sig inte så mycket om Labbe på den tiden. Medan Zlatan inspirerades av Ronaldo, kunde Labbe sitta i timmar och titta på inspelade finter som idolen Ronaldinho gjorde. Det var inte förrän Labbe som 15-åring flyttade till Holland och Feyenoord som ungdomsproffs som de båda började prata.
– Zlatan har påverkat mig mycket, det har varit viktigt att se att han har lyckats. Som invandrare är det svårare. Man har mer press på sig, man måste jobba dubbelt för att få förtroende som invandrare i Sverige. Det märkte jag själv när jag spelade i pojklandslagen. Kolla på Zlatan, när fick han chansen egentligen? Han gjorde väl debut mot något skitlag, Färöarna, tror jag. Det är typiskt Sverige. När han ger mig tips så lyssnar jag alltid noga.
Labbe sitter och dricker mineralvatten på ett kafé i Rosengård Centrum. Hans blick vandrar runt på folket som går förbi. En tjej vinkar glatt. Labbe nickar tillbaka.
– Jag gillar Rosengård, säger han. Folk är ärliga. Så fort man spelar skit får man höra det. De säger inte: »Kom igen, du gjorde ditt bästa.« De säger: »Du är skit.«. Så därför känner man sig fantastisk när man spelat bra.
Alla som jag pratar med målar samma bild av Labbe. På planen är han en sällan skådad begåvning, bara skadorna hindrar honom från att nå världsklass. Roland Nilsson tycker att »en skadefri Labbe är en av Sveriges bästa fotbollsspelare«, Daniel Andersson att »Labbe är en av de bästa jag spelat med«. Däremot undrar många vad han gör vid sidan av planen. Anders Andersson berättar att han är en »lirare med glimten i ögat som alltid har något för sig«. Daniel Andersson säger skämtsamt att Labbe är »en fixare av rang med kontakter överallt«. Ingen vet vad han sysslar med på fritiden.
– Jag gillar att ha mina gamla polare runt mig. När jag lämnar fotbollsplanen vill jag inte umgås med fotbollsspelare, säger Labbe.
Han har alltid gått sin egen väg. Efter att ha totaldominerat i MFF som 14-åring flyttade han året efter till Rotterdam för att bli ungdomsproffs. Han tog familjen med sig från Rosengård och stannade i Holland i fem år.
– Jag ville leva på fotbollen, det gick inte i Sverige. När alla klubbar hörde av sig såg jag möjligheten, det gick bra för mig då, du vet. Jag lämnade tryggheten här hemma för att prioritera fotbollen.
Det blev bara tio A-lagsmatcher, som utlånad till Excelsior. I Feyenoord fick Labbe nöja sig med spel i ungdoms- och reservlag.
– Fotbollsvärlden kan vara väldigt falsk ibland, säger Labbe. Man lovade mig spel, lånade ut mig till farmarklubbar, spelade mig på positioner som jag inte var van vid. Men jag ser det som en lärorik period. Det har gett mig mycket som jag har nytta av i dag – teknik, rutin och erfarenheter.
Labbe flyttade tillbaka till Malmö 2006 och gjorde sin första allsvenska match mot Örgryte samma säsong. Sedan dess har han spelat drygt 20 matcher. Månaderna som har passerat sedan den allsvenska premiären har varit hans bästa; han är given i Roland Nilssons startelva bredvid Daniel Andersson när han är frisk. Och efter att ha snurrat upp fyra Halmstads-spelare i den 93:e minuten och sedan skjutit ett stenhårt 3-2 från långt håll, är Labbe MFF-supportrarnas stora favorit.
– Det har känts bra faktiskt, men än har ingen sett den riktiga Labbe. Jag måste få tid att bygga upp kroppen nu och vara skadefri en längre period.
Det är en knäoperation för några år sedan som har förföljt honom. Efter skadan har han drabbats av ständiga småskavanker. Det har blivit fler rehabveckor än fotbollsveckor.
– Det är viktigt, riktigt viktigt, att jag lyckas hålla mig frisk snart. För du vet, jag gillar inte ens Allsvenskan. Det är inte mycket med den som intresserar mig. Jag har inte sett en enda allsvensk match i hela mitt liv, inte ens på TV. Jag vill ut i Europa igen, så är det bara.
Klockan är 08.40 när Agon Mehmeti sticker ut huvudet i solen genom fönstret på tredje våningen hemma hos föräldrarna på Bellevuegården, 150 meter från Malmö stadion.
– Tjena, ropar han. Det är bara att gå in. Jag knyter slips nu.
Pappa Xhevat öppnar dörren med en kopp kaffe i handen. Bakom honom står Agon, klädd i en nystruken ljusblå skjorta och mörkblåa kostymbyxor.
– Snyggt, säger jag.
– Ja, det är MFF:s kostym. Den funkar väl till studenten?
Jag nickar. Kostymen fick han i vintras när han blev A-lagsspelare.
Agon går in på toaletten för att fixa till frisyren.Det är bara några timmar kvar till Agon Mehmeti blir fotbollsspelare på heltid. Studenten från Handelsprogrammet på Borgarskolan är efterlängtad. Sedan han blev uppflyttad i A-laget i vintras har skolan inte prioriterats.
– Man har inte varit bästa kompis med skolan, säger Agon från toaletten. Men jag tar körkort nu. MFF betalar. Perfekt.
Agon berättar att ungdomarna i MFF håller på att knäcka Hasse Borg. Det händer att det blir 50 körlektioner innan en upppkörning är aktuell.
Pappa Xhevat vill visa Agons priser och slår upp dörren till hans rum. I en av de två sängarna ligger Agons två år äldre brorsa och sover.
– Upp med dig, säger Xhevat.
Agon och Nezir har delat rum så länge de kan minnas. Rummet är naket. Två sängar, ett skrivbord med en TV på som tar all plats, en albansk flagga på väggen och ett prisskåp.
– Titta, säger Xhevat. Årets junior i MFF.
Han blir tyst några sekunder.
– Stolt, mycket stolt. Men i dag också, en bra dag för Agon. Ta studenten är viktigt, jätteviktigt. Han, Agon, han…
Xhevat letar efter ett ord. Agon kommer från badrummet, nyvaxad och klar. Han börjar prata albanska med sin pappa.
– Han tycker jag har kämpat bra, både med skolan och med fotbollen. Det är det han vill säga.
– Ja, just det, säger Xhevat och ler.
Agon var 18 månader när pappa Xhevat och mamma Sabria sålde alla sina möbler för att ha råd att fly från inbördeskriget i Jugoslavien. Det berättar Xhevat. Några dagar tidigare, när jag frågade Agon om hur gammal han var när han kom till Sverige, svarade han:
– Det vet jag inte. Du får fråga pappa.
Nu sätter sig Agon i familjens vardagsrum och lyssnar på sin pappa när han fortsätter att berätta om pansarvagnarna och beskjutningarna i hemlandet.
När Xhevat tystnar frågar jag honom om han helst ser att Agon spelar i Sveriges eller Kosovos landslag. Svaret kommer snabbt:
– Sverige. Det har vi pratat om Agon, eller hur?
Agon nickar. Xhevat öppnar en byrålåda och drar fram klippboken. Han visar upp två långa artiklar om sin son från en tidning i Kosovo.
– Agon är kändis där. Kosovo är viktigt för oss, säger Xhevat. Det blev självständigt i vintras. Underbart. Men Agon är svensk nu, har bott här hela livet. Vi har fått nya liv här. Men kanske han kan spela för Kosovo ändå, om han inte platsar i Sverige.
Agon ler.
– Vi får se, säger han. Först är det MFF som gäller. Jag fortsätter kämpa.
Agon började spela fotboll i IFK Malmö men när han var tolv kände han att han var alldeles för bra för de andra. Han ringde själv upp Malmö FF och frågade om han fick komma och träna med dem. När jag pratat med gamla ungdomstränare och lagkamrater i MFF säger nästan samtliga samma sak – Agon har en klockren inställning till fotbollen. Hans positiva och envisa karaktär är minst lika viktig som hans snabbhet, löpstyrka och målsinne.
– Visst, jag är farlig i straffområdet och så, jävligt farlig faktiskt, men jag kämpar alltid för att bli ännu bättre. Jag ger aldrig upp. Någonstans. Bänkar tränaren mig så gnäller jag inte, vad ska det vara bra för? Jag håller käften då.
Agon är inte överförtjust i Allsvenskan men har specialstuderat Henrik Larsson, speciellt anfallarens förstatouch.
– Jag försöker göra som han, alltid spela enkelt. Han gör aldrig en överstegsfint, han bara släpper bollen och hittar nya ytor. Wom, wom, wom, säger Agon och ritar upp en slalombana med handen i luften.
Xhevat ler. Agon fortsätter:
– Det är många som säger att jag är som Inzaghi. Men jag håller inte med. Jag har bra skott, det har inte han.
Två timmar senare dricker Agon champagne i parken bredvid Borgarskolan tillsammans med sina klasskamrater.
– Vad är det nu man sjunger för låt, kan nån texten eller? frågar en i gänget.
– Ja den går så här: »För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studeenteeeeeeen, fy fan vad vi är bra!«
Agon och hans klasskompisar tar i och börjar sjunga. Sedan sveper Agon det sista från plastglaset. De går tillbaka till skolan, lite fnittrigare, lite gladare.
Barbro Sandor dyker upp minuterna innan klassen ska fotograferas. Hon går fram och ger Agon en kram.
– Det var väl tur att jag inte gick med på att du hoppade av skolan?
– Ja, det var det Barbro, det var bra att du skällde på mig. Men du Barbro, dom säger att jag måste komma och träna i morgon, klockan åtta på morgonen. Fattar du? Kan inte du ringa Rolle?
– Jaha, vad ska jag säga till honom då?
– Säg att jag inte kan komma. Säg att jag måste vara i skolan.
Barbro Sandor skrattar.
– Men Agon, han vet ju att du tar studenten i dag. Vad ska du göra i skolan i morgon då?
– Men fan då. Jag kommer ju vara jättebakis på träningen. Man tar ju bara studenten en gång.
Dagen efter studenten går han till träningen. Sedan går han hem och skickar ett SMS till mig: »Du går det bra om vi träffas en annan dag i stället. Måste sova.«
För Daniel Andersson är det ett lyft att träna och spela matcher med Labbe, Gische och Agon.
– De nya killarna som lyfts upp från ungdomslagen, de med invandrarbakgrund, är alltid mer tekniska än vi andra. Ibland när man är ute och kollar på deras träningar ser man tricks som jag aldrig kommer att klara av. Men jag försöker ibland… Det är så det är. Deras teknik och bollskicklighet smittar av sig på laget.
Det är en på miljonen som blir såld för 80 miljoner kronor efter halv säsong i Allsvenskan och lika få som kan säga till sin lärare att det inte spelar någon roll hur det går i skolan för att han ändå ska bli proffs i Serie A – och sedan blir det.
Anders Andersson, som spelade sin första allsvenska MFF-match 1991, tycker att Labbe, Gische och Agon har förstått vad som krävs:
– Skillnaden på dem, jämfört med så många andra som man sett komma upp från ungdomslagen under alla mina år, är att de är väldigt ambitiösa och målmedvetna. De kommer fram och frågar saker efter träningarna, vill ha tips och man känner att de lyssnar. De gnäller inte. Det är alltid lika tråkigt att se lovande killar komma upp och tro att de redan är stjärnor. Så är inte de här killarna. De är som riktiga MFF- spelare ska vara, som det kanske inte varit de senaste åren.
– Kolla, kolla, det är Zlatans brorsa! En tonårig kille sliter i sin kompis tröja och pekar mot Agon.
– Är det? Zlatan! ropar killen för att se om han får någon uppmärksamhet.
Agon vänder sig om. Gische bara skrattar.
Agon berättar att det alltid händer när han är på stan. Folk pekar, viskar. »Är det du som är Zlatan? Är det du som är Zlatans brorsa?«
– Vi är ju rätt långa båda två, säger Agon. Och jag har en sån krokig näsa också.
Vi är i Folkets Park i Malmö. Sverige ska spela den avgörande gruppspelsmatchen i EM mot Ryssland och Agon och Gische tänker titta på storbildsskärmen. Labbe skickade ett SMS några timmar tidigare: »Kan inte komma, något akut dök upp.«
Knappt tretusen människor befinner sig i Folkets Park. Några har landslagströjor med namn som Hassan, Ahmed och Zlatan på ryggen. Några har ljusblåa MFF-tröjor. Daniel Anderssons nummer 30 dominerar. En ung mörk grabb, som har Safari på ryggen, går förbi och kollar långt efter Agon och Gische. Dagen innan såldes MFF:s Behrang Safari till schweiziska FC Basel.
– Han gjorde helt rätt, säger Agon. Perfekt för »Berra« att gå dit.
– Bra pengar vet du, säger Gische. Både för MFF och »Berra«.
Labbe och Gische lägger ut en filt på den stora gräsplanen som breder ut sig framför storbildsskärmen. På skärmen värmer Zlatan upp. Publiken börjar jubla och sjunga låtar om Zlatan. Agon säger:
– Zlatan är kung i Malmö. Många som är här kollar nog bara på landslaget för att han spelar.
Två blonda killar i 25-årsåldern kommer fram till Agon och Gische.
– Hej Agon. Tjena Gische, säger den ena. Jag måste bara få hälsa.
Agon och Gische slänger fram nävarna.
– Jag tycker det är skitkul att du fått spela lite nu, Agon. Snart måste väl Rolle ge dig chansen från start. Du äger ju.
– Vi får se, säger Agon. Jag tar det lugnt.
– Och Gische, du får ju spela mycket.
– Ja, jo, det har gått bra.
Killen fortsätter.
– Jaha. Vad tror ni om matchen då? Det här måste väl Sverige klara av? Agon, du skulle ju spelat på topp med Zlatan, det hade varit grymt.
Agon och Gische mumlar något och rör sig i riktning mot Anders Andersson, som kommer gåendes i sin landslagströja, några årsmodeller gammal. Beundraren ropar efter dem:
– Agon. Vi håller på dig!
Agon skrattar och säger:
– Såja Gische, det är bara att vänja sig när du hänger med mig.
Agon och Gische har blivit MFF-supportrarnas stora kelgrisar. Efter matchen mot IFK Norrköping, när Agon och Gische joggade ner tillsammans, började MFF-supportrarna sjunga en låt tillägnad Agon. Han hörde inget först, det var Gische som fick säga åt honom att lyssna. De MFF-supportrar som jag pratar med är alla överens. Det är den orädda spelstilen, deras glada humör och deras unga ålder som gör att supportrarna börjat drömma om nya framgångar. Dessutom är Agon uppvuxen 150 meter från Stadion och ses bland supportrarna som en egen produkt.
Strax innan matchen ska blåsas igång dyker statsminister Fredrik Reinfeldt upp på skärmen.
– Titta, säger Agon och skrattar. Han får gratisreklam, moderaten.
– Vilken kille alltså, säger Gische.
Jag frågar om de är intresserade av politik. Agon skakar på huvudet. Gische säger:
– Ja, lite. Jag tror jag vet vilka jag ska rösta på nästa gång. Men det är hemligt.
– Hemligt? Va fan, säger Agon och nickar långsamt. Jag ska fan rösta på Sverigedemokraterna.
Agon smäller av sitt största leende. Det är rätt likt Zlatans det också.
Det piper i Gisches mobil. SMS från Labbe: »Jag kunde komma ändå. Sitter tio meter bakom er med polarna.«
Vi vänder oss om. Gische pekar ut honom i folkmassan. Labbe sitter och skojar med sina kompisar. Gische och Agon skrattar.
– Undrar vad det var som var så akut, säger Agon.
Stämningen är låg i publiken bortsett från när Zlatan får bollen. Då jublar man. Gische och Agon konstaterar tidigt att det blir tufft för Sverige och att man måste hålla mer i bollen om det ska bli någon ändring på ryssarnas dominans. De sitter och ler när Daniel Andersson gör något bra.
– Han är en bra kapten, säger Gische och får medhåll av Agon. Den bästa jag haft. Han snackar mycket med oss yngre i laget.
– Ja, jag tycker inte Ljungberg är så bra, säger Agon. Hur kan man ha en kapten i laget som inte är hundra procent? Han är på väg ner. Man ska ha en kapten som är på väg upp. Och varför får inte de unga spela? Sebastian Larsson sitter på bänken, och så kör de med Elmander på kanten. Det håller inte. Det finns inga passningsspelare på planen. Danne och Anders är bra, men det måste finnas någon från kanten som kan slå in bollarna till Zlatan och Henke.
De båda ser konfunderade ut när de märker att övriga i publiken inte verkar bry sig så mycket om hur det går i matchen, att de flesta verkar vara där för att titta på Zlatan. I halvtid kommer en kille fram till Agon. Han säger något på albanska. Agon ser förvånad ut när killen går därifrån. Jag frågar vad han sa.
– Han sa: »Glöm inte var du kommer ifrån.« Tror han det eller?
Lördag 28 juni 2008, fjärde omgången av Svenska cupen på Malmö stadion inför 2 214 åskådare. Regnet hänger i luften när MFF-spelarna ställer sig på rad bredvid domarna och Hammarbyspelarna. Guillermo Molins och Labinot Harbuzi ska starta, Agon Mehmeti sitter på bänken. Gische som avgjorde i förra omgången av cupen med sina två mål står och stretchar vaderna när speakern börjar presentera MFF-spelarna. Labbe tar ett steg framåt så att han står en meter framför sina lagkamrater.
Det tar fyra minuter och 58 sekunder innan Gische rör bollen för första gången. Då slår han en tunnelpass till Daniel Andersson som kommer springande i djupled. För Labinot är det värre. Han springer i ytor och söker boll men får den inte. De få anfallsförsök Malmö startar går via Gische på högerkanten och Jeffrey Aubynn på vänsterkanten. I den åttonde minuten slår Labbe sin första passning. Det är också startskottet. Under de kommande tio minuterna slår Labbe crossbollar, sular bollen förbi motståndare och gör saker som sällan ses i Allsvenskan. Labbe dominerar.
I 17:e minuten tar Labbe bollen strax ovanför mittlinjen, driver framåt i hög fart, snurrar förbi en hammarbyare, två hammarbyare, fintar med kroppen, går förbi en tredje hammarbyare, lägger fram bollen någon meter framför sig och drar till. Rami Shaaban slänger sig raklång i luften men når inte. Bollen sitter hårt i nät i målvaktens vänstra hörn.
På läktaren sitter Hasse Borg. Han ställer sig upp, applåderar och skriker:
– Faaaaaan vad bra Labbe, jävlar alltså.
Borg sätter sig ner, men leendet ligger kvar i tjugo sekunder till.
Jonatan Johansson gör 2-0 på nick. Två minuter senare står Labbe och tar sig för baksidan av låret. Han stretchar i några sekunder och börjar jogga igång. Det går inte. I den 44:e minuten lunkar Labbe mot långsidan, den sista biten hoppar han på ett ben.
När spelarna går ut i omklädningsrummet springer Agon ensam ut på planen och börjar värma upp. Han vinkar till pappa Xhevat som gör tummen upp.
Agon, som gjorde sitt första och enda tävlingsmål i Svenska Cupens senaste omgång mot Carlstad United, ruschar fram och tillbaka. Han trixar med bollen, lägger upp den på nacken och övar finter.
Även Gische har sträckt sig i slutet av första halvlek och kan inte fortsätta. Agon kommer in direkt i anfallet. Men Hammarby tar över spelet och dominerar hela andra halvlek. Agon får knappt några passningar eftersom Malmö sällan har någon boll. Ändå springer han oavbrutet. Fram och tillbaka, ut till kanterna och i djupled. Agon, med minst A-lagsminuter på plan, klappar i händerna, försöker få igång sina lagkamrater. I den 74:e minuten gör Petter Andersson Hammarbys andra mål och två minuter senare drar Paulinho in 2-3 på volley. Agon är den som tar tag i bollen och lägger den på mittpunkten.
En medelålders man ställer sig upp och ropar:
– Fooooooooooor jävelen, Malmö! Skärp er nu! Visa att ni vill spela i Malmö!
Kanske är det så enkelt som att Malmös spel numera rasar utan Guillermo Molins och Labinot Harbuzi. Under vårsäsongen förlorade Malmö bara en match när Labbe fanns på planen, och då tvingades han gå ut skadad i 34:e minuten.
När domaren blåser i pipan för sista gången faller Agon Mehmeti ner i gräset. På en halvlek har han sprungit sig helt slut, samtidigt som lagkamraterna sprang allt mindre.
Jag tänker på när han gick omkring i MFF:s supporterbutik några dagar tidigare, hur han tummade på MFF-dokumentären Blådårar och fick frågan av säljaren om han skulle köpa den. Agon tittade på Zlatan på filmens omslag och flinade:
– Nej, nej. Vänta du bara, om några år är det jag som är på omslaget. Då kan du få en av mig i stället.
Sedan sa han till mig:
– Jag kämpar som fan, precis som mina föräldrar har gjort. Klart jag drömmer om att få spela i Inter. Men alltså… man kan drömma om en massa saker hela tiden, men om man inte kämpar mer än alla andra kommer man aldrig att förverkliga drömmarna.