I två år spekulerades det om en maktkamp i Malmö FF mellan Rikard Norling och dåvarande sportchefen Per Ågren. Direkt efter guldet 2013 sa tränaren att han skulle fortsätta som MFF-tränare över 2014 och att han var "vrålsugen på att ta sig an utmaningen". En månad senare kallade klubben till presskonferens och då hoppade Norling överraskande av.
Några dagar senare presenterades han som ny tränare för Brann. Den norska klubben satsade och siktade på att ta guld. Men säsongen slutade i fiasko. Laget åkte ur den högsta ligan för första gången sedan 1985. Samtidigt försvarade Malmö FF sitt SM-guld och kvalificerade sig till gruppspel i Champions League.
Fotbollskanalen.se åkte till Bergen och träffade Rikard Norling för att höra om den tuffa säsongen och om han ångrar avhoppet från Malmö FF. Intervjun är i två delar där den första handlar om tiden i Brann och den andra, som publiceras på tisdag, om Malmö FF och AIK.
– Jag har gått igenom ett sånt stålbad. När vi åkte ur var det självklart med en evalueringsprocess. Det blir ju så. Sedan är det upp till mig hur mycket man själv är intresserad av det. Man kan ju säga att: nej, det här passade inte mig, lycka till och jag är hemskt ledsen för vad jag har ställt till med och så drar man, säger Norling om tankarna efter nedflyttningen med Brann.
– Men jag kände verkligen att det här är en klubb som jag älskar att jobba i, som jag mer och mer kan börja identifiera mig med på många sätt. Jag var väldigt intresserad av att få fortsätta. Så jag satte mig i någon form av stålbadstunna. Självmant. Naken i ett iskallt, halvsmutsigt vatten med svinto som ligger någonstas där under löddret och börjar skrapa och skrubba mig själv och sedan innan tiden var satt och de skulle komma och börja skrubba mig så hade jag redan börjat för att jag själv var intresserad av att göra det.
– Då handlar det bland annat om hur jag anpassade mig rent spelmässigt redan från början, hur träningsmetoderna från uppkörningen som var bra, hur den kanske då inte var tillräckligt stark när vi sedan gick in i seriespel. Där skiljer det sig störst tycker jag, just när man är inne i seriespel. Hur mycket mer man kan belasta spelare, man är mer van att belasta hårdare i Norge generellt men framför allt under seriespel. Det är den stora skillnaden mellan svensk och norsk fotboll. Med mera, med mera, det var skrubb överallt. Det handlar om träning, match, ledarskap, allt. Det var en tuff process men samtidigt skulle jag med facit i hand inte vilja ha den ogjord. Jag skulle naturligtvis vilja ha resultatet ogjort men inte själva processen efteråt. Men den var tuff.
Hur upplevde du förra säsongen?
– Det var tufft. Vi fick kämpa redan från början med både resultat och prestation och kom aldrig ur det. Vi blev inte så starka. Vi var på gång under hösten och kände att vi kanske skulle fixa det till slut. Vi vände en trend fem i tolv i serien och klarade oss till kval men var helt enkelt inte starka och bra nog till att hålla oss kvar.
– Det som är tuffast är att leva med att det är så många som identifierar sig med Brann. Hela byn gör det. Det är det som är tuffast. Men rent yrkesmässigt har jag lärt mig oerhört mycket. Just det här med skillnader att gå från ett land till ett annat, en vacker dag kanske jag gör det igen och har då erfarenheten av något sånt som jag hade haft helt ogjort om jag hade varit kvar och gått runt i Sverige. Nu har jag ändå varit i tre av kanske topp tio-klubbarna i Skandinavien. Av de här tre har man potential att ligga topp tre beroende på dagsform i princip. Så det är erfarenheter som gör mig väldigt stark.
Att flytta till ett annat land – vad är skillnaden mellan att träna ett lag i Sverige och ett lag i Norge?
– Jag tror att jag lär mig mer än vad andra kanske gör. Jag vet inte vad det beror på men jag har fått någonting från Gud rent fotbollsmässigt som gör att jag förstår spel och kan organisera ett lag som det var i Sverige. För det är det jag har levt och växt upp med. Det är det jag själv har spelat med. Men jag behövde verkligen det här för att komma ur min fotbollsbarndomsbubbla på något sätt och sticka hål på den och klippa navelsträngen och så för att utveckla mig vidare, för det behövde jag verkligen. Jag kände att jag var på väg att stagnera helt enkelt.
Att du var på väg att fastna?
– Nej, att stagnera själv. Jag är ingen fotbollsstreber så att jag vill nå till en viss nivå, må det kosta vad det kosta vill, utan mer att jag vill bli så bra som möjligt och känna att vardagen hela tiden har ett utvecklingsvärde och så. Ur det perspektivet är det här fantastiskt.
Vad är skillnaden spelmässigt? Har förstått att du inte riktigt har spelat på samma sätt i Brann som du gjorde i MFF och AIK? Att ni spelat mer rakt och långt här, berodde det på den tuffa situationen?
– Ja, det får jag nog säga att det gjorde. Sedan även lite lärdom av att jag hade min barndomsbubbla i Sverige både som spelare och tränare och utgick från den. Precis på samma sätt så är det med spelarna som jag tränar här, de har en annan bubbla som de har levt i. Ju mer man kan den bubblan som är här ju mer… alltså i början tyckte man inte att det var så stor skillnad men ju mer man lär känna fotbollen här i Norge ju skickligare blir man på att förstå hur det är sammansatt och hur det hänger ihop. Det är ju framför allt förståelsen för detaljer som gör att man sedan kan träffa mer rätt i det man företar sig. Där var jag helt novis och naiv på många sätt.
Vad har du utvecklat?
– Mycket min förmåga att själv anpassa mig och ändå bibehålla min filosofi. Det är ganska abstrakt men för mig innefattar det att anpassa mig till just det här… alltså kommer jag till ett nytt land igen så kommer jag den dagen det händer, för man har en livslängd i olika klubbar, men då kommer jag vara betydligt skickligare på att just hantera den övergången än vad jag var när jag kom hit. Spelsätt, nyansskillnader i spelsätt, hur vissa spelartyper på mittfältet är vana att spela på ett lite annorlunda sätt och hur man då ska träffa så rätt som möjligt i de taktiska dispositionerna där jag var mer fyrkantig och kanske svenskt fyrkantig än jag är nu.
Kan du ångra något som du gjorde eller som du inte gjorde?
– Jag funkar inte riktigt så, men det är klart att jag skulle… alltså jag jobbade efter bästa förmåga och gör det nu också. Jag gör mitt bästa varje dag och det gjorde jag då också. Men jag har mer kött på bena och fattar fler kloka beslut att leda på ett bättre sätt, både på och utanför plan. Det är det som är så viktigt i ett ledarskap och tränarskap som jag lever efter varje dag. Jag fattar de beslut som gör att jag kan se mig själv i spegeln. Det är mina beslut, det är dem jag tror på och dem jag hela tiden har trott är bäst för klubben. Gör man det så behöver man inte ångra så mycket även om det går mindre bra.
För folk som har hört dig prata på allsvenska upptaktsträffar så var det ingen skräll att du inför förra säsongen sa att Brann skulle ta guld – men trodde du på det?
– Nu när det blev som det blev resultatmässigt så kan man ju säga och tycka vad man vill om det, men faktum är att just det sättet att tänka passar väldigt bra in här i Bergen. För man vill inte ha någon mellanmjölk. Man strävar efter att vinna här och är det så att man kommer hit och börjar prata mellanmjölkstermer så är man… alltså det passar inte.
– Det var inte så att jag hade läst på att det var så man skulle uttrycka sig utan det kommer inifrån mig att när vi går ut till en kamp så tror jag så starkt på att vi ska vinna. När vi går in i en säsong så tror jag extremt starkt på att vi ska vinna. Det är samma i år, jag tror att vi kommer att vinna och gå upp. Ibland lyckas du, ibland gör du det inte. Men att utgå ifrån att vi kommer femma, sjua, åtta eller något sånt och speciellt när man är i en stor klubb. Det är stora klubbar jag har varit i när du har lyssnat på mig på allsvenska upptaktsträffar och där är målsättningen att vinna.
Kände du att du hade material till att det skulle kunna gå att ta guld?
– Det hänger ihop. Om din chef går in på din redaktion och tittar sig runt utan att veta och säger att vi inte riktigt är i nivå med Fotbolldirekt men på sikt kanske vi ska jobba upp kvaliteten så ni har chans att bli bästa redaktionen. Det är ju ett jävla sätt att börja så, oavsett vad man tycker.
Har du någon gång trott att du ska få sparken?
– Ja. Normalt sett skulle jag blivit utrökt. Man skulle röka ut mig härifrån och det är ju samtidigt med en stor portion stolthet som jag konstaterar att jag fick vara kvar och fick fortsatt förtroende. Skulle vi lyckas att få framgång efter allt vi gått igenom så skulle det vara en totalt angenäm känsla.
Så tanken slog dig att du kunde få sparken?
– Jaja, men det lever man med.
Kanske ingen van situation för dig?
– Jo du, det må jag säga, egentligen är det ju så att fan det spekulerades när jag var i AIK. Det spekulerades när jag var i Malmö. Men inte av resultatmässiga skäl utan av andra skäl. Själva spekulationerna om att han får nog sluta och att det fanns styrelsebeslut hit och dit som har varit en sanning var jag än har varit någonstans så är det väl en skillnad, men ändå det så kallade hotet är ju för mig som lever med det varje dag att ut och gör resultat annars kan du riskera att du får sluta. Det blir inget hot till slut utan bara en påminnelse om att jag vet, men det är inget jag tänker på.
Har du någon gång tänkt tanken att hoppa av från uppdraget i Brann?
– Nej, inte över huvud taget. Grunden är väl att det som är viktigt för mig det är att jag trivs och att jag känner att människorna här vill bli ledda av mig och sätter ett värde på att jag är här. Att jag trivs att gå till jobbet varje dag. Under det tuffaste av förhållande, som det var förra året, så paradoxalt nog så trivs jag väldigt bra. Jag älskar mitt jobb och att gå dit varje dag. Om inte den känslan skulle infinna sig oavsett var vi skulle ligga i tabellen så dröjer det inte lång tid innan jag säger tack så mycket.
Är det inte ovanligt att ni har fått behålla de flesta spelarna trots att ni åkte ur?
– Jo kanske, men man ska ha klart för sig att Brann är en storklubb i Norge, ur många perspektiv den största så trots att klubben är nere i den näst högsta serien så är det väldigt attraktivt att spela i den här klubben. Har man väl kommit hit så vet man vad man har och är noga med att inte tappa det.
Hur var det att gå från framgångar i Malmö till att helt plötsligt leda ett lag i motgång?
– Det är heller inget nytt. Jag har hållit på länge och har stött på motgångar till och från hela tiden och det gör du som tränare. Det var tufft i AIK 2008, vi låg riktigt risigt till och klarade oss till en femteplats till slut. Det var inte bara halleluja i Assyriska. Malmö var bra resultat men samtidigt är kraven extremt höga på resultat där. Okej, det är en situation där jag normalt sett har fått ordning och stil på det så att det till slut har ordnat sig. Det är det som är den stora skillnaden, att det inte gjorde det den här gången.
1985 var senast klubben åkte ur den högsta serien, märktes det att det var ovanligt?
– Ja, det påminns man ju om nästan varje dag, att det här är ingen van situation för oss. Det kommer mellan raderna när man kommunicerar med ett kärleksfullt folk som bergensare verkligen är. Det märks att det är ingen situation man vill vara i och man vill ur så fort som möjligt. Redan från det att vi började ligga pyrt till i serien i fjol fram till i dag är det tydligt att det här är ett undantag i normal verksamhet.
Ska ni upp direkt?
– Ja, det förväntas nog av mig.
Hur är tålamodet för dig?
– Det är nog inte speciellt långt, men jag äskar inget sånt heller eller kräver inte det som en förutsättning för att jag ska göra mitt bästa.
På tisdag publiceras den andra delen av intervjun som handlar om AIK och Malmö FF. Där berättar Rikard Norling bland annat varför Åge Hareide har lyckats så bra, om han någon gång har ångrat avhoppet från MFF, att det påverkade honom när klubben träffade andra tränare och att dåvarande sportchefen Per Ågren fick ta för mycket skit. Dessutom pratar han om alla rubriker om maktkamp i AIK och MFF och om han i framtiden kan se sig själv i någon av klubbarna.