Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
ALLSVENSKAN

Offsides allsvenska nedräkning: Being Bojan - historien om Djordjic

Fotbollskanalen.se och Offside har under veckan bjudit på några av fotbollmagasinets bästa texter om allsvenskan. Vi avslutar med historien om Bojan Djordjic. .

Vid 17 års ålder gjorde han high fives med David Beckham. Hela Sverige trodde att han skulle bli vår nästa stora fotbollsspelare.
Åtta år senare är han tillbaka i allsvenskan.
Offside följde Bojan Djordjic i Plymouth när hans karriär nådde en avgörande vändpunkt.

I en mögeldoftande, grönvitmålad barack läser Bojan Djordjic juridiska termer från ett A4-papper. Han artikulerar högt och tydligt vad som står i det finstilta. Telefonen på bordet framför honom är på högtalarfunktion. Från andra änden, via ett kontor i centrala London, godkänner hans advokat villkoren. Bojan tar bläckpennan och sätter spetsen mot den tomma linjen. Med höger--handen signerar han. Det är en van rörelse, »Bojan Djordjic«. Han frågar om det var allt. Det var det. Bojan skjuter ut stolen bakom sig, reser sig, tar Plymouth Argyles sportchef i handen och lämnar baracken.

Med lätt hjulbenta steg går han längs med ena långsidan av den nedgångna läktaren. Eftermiddagssolen värmer i nacken. Han hejar på vaktmästaren som mekar med gräsklipparen. Som vanligt får han ett glatt svar: »Hey Bo, how are you mate?« Han k-ollar mobiltelefonen när han går över parkeringen, inga meddelanden. Bojan sätter sig i sin svarta Range Rover. När han svänger ut från arenaområdet drar han på volymen. Notorious B.I.G: One more chance. Bojan Djordjic känner ett lyckorus i kroppen: »Fan va skönt.«

I Plymouths centrum har det bildats långa bilköer. Bojan hatar bilköer. Han hinner svära högt innan det ringer i mobilen. Signalen är en Wyclef Jean-låt som Bojan inte kan namnet på. Han vrider ner musiken och börjar prata serbiska. I mötande riktning kommer en polisbil.

– Shit.
Bojan slänger mobiltelefonen i knäet och lägger bägge händerna på ratten.
– Fan alltså. I detta jävla landet får man inte snacka i telefon när man kör bil. England i ett nötskal.

Polisbilen saktar ner och en av de två poliserna slänger en lång blick genom rutan. Bojan vrider på huvudet och tittar åt andra hållet, undviker ögonkontakt och svänger vänster så fort det blir grönt. En blick i backspegeln, ett leende och sedan är telefonen mot örat igen.

– Katastrofa.

Bojan fortsätter på serbiska. Han gestikulerar, höjer tonen och himlar med ögonen samtidigt som han aggressivt manövrerar sin jeep längs med Plymouths snäva gator. En äldre man i en mötande BMW höjer näven när Bojan inte lämnar företräde. Bojan märker inget, han är så inne i sitt samtal. Ut ur bilen, in i lägenheten. Samtalet fortsätter. Bojan går fram till ett av de höga fönsterna och öppnar det på vid gavel. Han ställer sig i höstsolen och tittar ut över Plymouth.

Härifrån kan han se hamnen och takåsarna på nybyggda fastigheter. Bortom hamnen och horisonten väntar Frankrikes norra kust. Plymouth, som hyser Englands sydvästligaste professionella fotbollsklubb, är mest känd för att vara centrum för den engelska flottan, vilket ledde till att tyskarna under andra världskriget bombade sönder staden fullständigt. Det tog många år för staden att repa sig men i dag bor det 260 000 människor här, mycket tack vare att man lyckats få fram ett universitet som blivit Englands fjärde största.

Bojan avslutar samtalet.
– Mannen, ledsen, fan. Det var Vidic i United. Han hade hört att jag brutit kontraktet med Plymouth och ville veta hur jag mådde.

Jag frågar Bojan vad han svarade.
– Att jag mådde bättre än på 18 månader. Du ska veta, det har varit ett helvete. Jag har nästan varit deprimerad. Och i dag, när vi skrev på papperen, då försöker de blåsa mig på pengar. Det var därför jag var så förbannad. Jag blir förbannad när jag tänker på hur de behandlat mig. Men nu är jag fri, nu börjar ett nytt kapitel för Bojan.

Bojan Djordjic föddes en kall februaridag i Belgrad 1982 och är föräldrarna Ranko och Miras första barn av två. Ranko var en teknisk mittfältare i Röda Stjärnan på sin tid. Han vann två ligaguld under sina fyra år i klubben och gjorde en handfull landskamper för Jugoslavien. Bojan minns än i dag när hans pappa kom hem med Maradonas matchtröja.

1985 undrade IFK Norrköping om Ranko var intresserad av att spela i Sverige. Pengarna verkade bra och Ranko tog med familjen till Norrköping där de stannade i fyra år innan de flyttade tillbaka till Jugoslavien, denna gång till Sarajevo. När oroligheterna på Balkan intensifierades och kriget bröt ut 1992, tvingades familjen Djordjic fly landet. Bojan, då tio år gammal, minns dagen de lämnade hemmet:

– Vi packade snabbt några väskor och hoppade in i en buss. Jag satt vid sidan om mamma. Plötsligt blev bussen beskjuten, rutorna sprack och folket i bussen skrek. Mamma slängde ner mig på golvet och la sig över mig. Efter några minuter kom vi fram till flygplatsen.
Där var det tusentals människor. Det var varmt, trångt och hysteriskt.
– Folk grät och skrek, några satt helt tysta och stirrade i tomma luften. Det var ett helvete. Mamma fick reda på att det skulle lyfta ett enda plan från Sarajevos flygplats. Sedan skulle militären stänga den. Min mamma tjatade på en vakt så mycket att han inte orkade längre. Vi kom med det absolut sista planet.
Familjen bosatte sig i Kista, där Bojan till en början hade svårt att få kompisar. Han var blyg och vågade inte fråga killarna som spelade fotboll nere på grusplanen om han fick vara med. Några av dem, bland andra Henok Goitom och Babis Stefanidis, verkade så tuffa. Ranko fick tvinga ner sin son. Efter ett per timmar på planen var Bojan populärast av alla. Han var överlägsen.
Bojan började spela med Vasalund, men gick några månader senare till Brommapojkarna. Tommy Söderström var ungdomsansvarig i BP och minns när han såg Bojan första gången:

– Han var helt otrolig. Den vänsterfoten, den speluppfattningen, den tekniken. Det var fantastiskt. Man såg att han blev mer självsäker som människa ju längre tiden gick, han kändes lite rädd eller vilsen i början. Men den där glimten i ögat hade han redan då.
När Bojan var 15 år debuterade han i pojklandslaget och året efter i Brommapojkarnas A-lag. I en pojklandskamp mot England fick Manchester United upp ögonen för honom. Bojan minns matchen mot England som en av hans bättre och förstod varför Manchester United några veckor senare bjöd in honom för provträning. Samtidigt kändes det bisarrt att snart få träffa spelarna som klädde väggarna hemma i pojkrummet i fyrarummaren i Kista.

På samma flight från Arlanda satt Assyriskas mest talangfulla mittfältare, den två år äldre Kennedy Bakircioglu. De två hade en vecka på sig att visa vad de kunde inför Sir Alex Fergusons hårt granskande ögon. Efter två dagars träning kom Sir Alex fram till Bojan: »Vad skulle du säga om att flytta till Manchester?«

17-åringen var i himlen. Bakircioglu fick åka hem efter en veckas provträning, kom tillbaka för ännu en vecka, och fick då reda på att United inte var intresserade.
Bojan kände sig som en pojke bland män under sina första månader i England. Han såg med stora ögon på Giggs, Keane, Beckham, Scholes och alla de andra. Han anslöt till ett Manchester United vid en tidpunkt då klubben var ett av Europas genom tiderna bästa lag. 1999 vann Bojans lagkamrater Champions League, Premier League och FA-cupen.

Till en början var det ren och skär beundran från Bojans sida, men efter ett tag sjönk det in att han var i United för att bli lika bra som de andra, inte för att drömma. Sir Alex Ferguson pratade mycket om att Bojan hade talangen och förmågan att bli en världsspelare. Det gällde bara att kämpa hårdare än alla andra. Lokal media i Manchester skrev att Bojan skulle bli nästa Ryan Giggs.

Bojan gillade Sir Alex från första stund. Hans berömda hårdhet och no bullshit-approach gick hem.
– Ferguson gjorde att jag fick en inställning som jag fortfarande är tacksam för. Han gör alltid likadant. Han formar sina spelare till maskiner. Man blir krigare. Har han inte lyckats inom ett år slänger han ut en från klubben.

I en U19-match mot Blackburn Rovers fick Bojan en spottloska i nacken. Han vände sig om, sparkade motståndaren i magen, fick rött kort och blev avstängd i fem matcher. Dagen efter kom Sir Alex fram till honom: »Bojan, nu glömmer du bort ett par saker. För det första, vem fan är du? För det andra, vart vill du komma? Glöm inte bort att utan mig är du inget. Vill jag så slänger jag ut dig från klubben i morgon. Glöm aldrig det.«
2001, 19 år gammal, utsågs Bojan Djordjic till k-lubbens mest lovande talang, ett pris som bland andra Paul Scholes och David Beckham tidigare fått. Bojan flyttades upp till A-laget och blev kapten för reservlaget. Allt var perfekt, utom en sak. Han hade hamnat i konflikt med U21-landslaget. Tränaren Göran Göransson fick kritik, både från media och från Bojan själv, för att han inte tog ut »Manchester Uniteds nästa storstjärna« i landslaget. Bojan inkompetensförklarade Göransson och när han väl blev uttagen till en landslagssamling sa han till media att Göransson bara tog ut honom för att han inte orkade stå emot det mediala trycket. I dag skrattar Bojan åt händelsen och ångrar delvis att han öppnade käften. Mest för att han i dag inser att han skaffade sig ett rykte som bråkstake, något som visat sig svårt att bli av med.

Göran Göransson:
– Bojan, ja. Vad ska man säga? Det var en fin kille, en stor talang, som jag helt enkelt inte hade haft tid att åka över och titta på när tidningarna skrev om hur fel jag hade som inte tagit ut honom. Jag tog ut honom senare och gillade vad jag såg. Men en händelse be-rättar kanske lite om hur han var som person på den tiden. Efter en träning kom Bojan fram och pekade bort mot Kennedy Bakircioglu och sa: »Kolla på Kennedy, Göran. Han tränar ju för fan tillsammans med gubbar som Christer Fürsth i Hammarby. Jag tränar med lirare som Beckham och Giggs. Jag måste ju få starta i nästa match.« Lite sån var han.

Torbjörn Nilsson tog över U21-landslaget när Göransson fick avgå efter en period av dåliga resultat. Torbjörn Nilsson tog ut Bojan till de två första samlingarna, sedan petades han.
Nilsson:
– Bojan hade förutsättningar att bli hur bra som helst, säger Nilsson. Men han saknade lite snabbhet och de där extra hästkrafterna att hålla ut i 90 minuter. Annars minns jag Bojan som en smart och trevlig kille. Att han kallats kaxig kan jag förstå, men känner man honom är det inte kaxighet, det är självsäkerhet. Bojan är egentligen ödmjuk, fast det kanske kommer fram på fel sätt ibland.

Ranko Djordjic har alltid blivit lika ledsen när han fått höra att hans son är kaxig. För honom är kaxig samma sak som oförskämd. Och om hans son är oförskämd är det samma sak som att han har fått en dålig uppfostran. För Ranko är det enkelt: Han har uppfostrat sin son till att säga vad han tycker, och att aldrig skämmas för det.
I Manchester gick det bättre än i landslaget. I en välgörenhetsmatch mot Henrik Larssons Celtic i maj 2001 gjorde Bojan sin debut i A-laget. Med några minuter kvar av matchen fick han en passning från Paul Scholes. Med vänsterfoten chippade Bojan in bollen i mål från 25 meter. Ett drömmål. Fyra dagar senare blev han inbytt i Premier League-matchen mot Tottenham på White Hart Lane. Men Bojan hade svårt att slå sig in i stjärnspäckade United. Det blev bara en match till i A-laget, mot Arsenal i liga-cupen. Visserligen förlorade United med 4-0, men för Bojan gick det bra. Han blev av tidningen The Sun utsedd till Manchester Uniteds bästa spelare.

Bojan lånades sedan ut till Sheffield Wednesday i en månad. En plats i en startelva kändes viktig och när danska Århus frågade om han ville spela för dem under en hel säsong, tackade han omedelbart ja. Han blev snabbt en nyckelspelare och startade majori-teten av matcherna. Sedan bar det i väg till Belgrad och spel för Röda Stjärnan i en säsong. Där var han stjärna redan innan han anlände. Mycket berodde på hans pappas status i klubben och lite på att han var den första spelaren med serbiskt påbrå att spela för Manchester United. Inte blev det sämre av att Bojan var med och spelade hem ligan och cup-guldet. Bojan trivdes utmärkt och undersökte möjligheten att stanna kvar. Dessvärre fanns det inga pengar i klubben.

I januari 2005, när kontraktet med Manchester United upphörde och utlåningen till Röda Stjärnan var över, flyttade Bojan Djordjic till Skottland och Glasgow Rangers. Alex McLeish, god vän med Alex Ferguson och Rangers manager, lovade Bojan att han var en spelare för startelvan och presenterade ett kontrakt på tre år, med möjlighet att bryta det efter sex månader om någon av parterna inte var nöjda. Bojan debuterade i derbyt mot Celtic och spelade de fyra efterföljande matcherna innan han skadade sig. Fram till dess hade Bojan inte missat en träning på grund av skada eller sjukdom i hela sitt liv. Nu när det väl hände var det allvarligt. Sträckningen i ljumsken gjorde att han inte kunde spela på fyra månader. Rangers vågade inte förlänga kontraktet och Bojan bestämde sig för Plymouth Argyle där tränaren be-rättade hur mycket han trodde på den då 23-åriga vänstermittfältaren.

Bojan står lutad mot sitt rostfria kylskåp och stretchar sin högra vad när mobilen ringer på nytt. Det är en agent som har fått reda på att Bojan är kontraktslös. Agenten berättar att han kan fixa ett kontrakt med en annan Championship-klubb. Bojan svarar oinspirerat och byter ben. Den vänstra vaden verkar stelare, han grimaserar. Bojan har redan bestämt sig. Han ska inte fatta något beslut om framtiden. Inte än.
Bojans lägenhet består av tre våningar. Allt är nytt, från kaklet i de tre badrummen till kylen i köket. Köket ligger på understa våningen och öppnar sig mot vardagsrummet, som domineras av en V-formad vit skinnsoffa. Lutade mot väggarna i det ljusa rummet, bakom soffan, står femton fotografier på familj och vänner. I fönsterkarmen är tre uppmuntrande kort uppradade: »Always have a positive outlook in life«, »Hang in there« och »Don’t give up«. Vid sidan av Bang & Olufsen-TV:n ligger en bok med titeln Jo, du kan!

Familjen betyder mycket för Bojan Djordjic. Han har pratat med sin mamma och pappa i telefon varje dag sedan han lämnade Sverige som 17-åring. Det är inte det att han har tvivlat på sig själv. Självförtroende har han så det blir över. Men det han upplevt de senaste månaderna har varit svårt att hantera. Vänner-nas och familjens stöd har gjort skillnaden. Samtalen hem till Stockholmsförorten Kista har skickat upp telefonräkningarna nästan till samma nivå som när Bojan Djordjic flyttade till Manchester som 17-åring.

Det han kallar »helvetet i Plymouth« och liknar vid filmen The Shining (»kallt och ensamt«) började egentligen två månader efter att han skrev på för Plymouth sommaren 2005. Tränaren som tog honom till klubben, Bobbie Williams, hann precis säga till pressen att Bojan var en nyckelspelare innan han fick sparken. Ersättaren Tony Pulis såg på Bojan med andra ögon. Efter första träningspasset tog Pulis Bojan åt sidan och sa att han inte skulle använda honom i sin startelva. Han gillade inte Bojans spelstil och kunde inte riskera att ha en så offensiv spelare på mittfältet. Under det år som Pulis basade över Plymouth fick Bojan nöja sig med kortare inhopp. Sommaren 2006 lämnade även Pulis klubben och in kom Ian Holloway. Bojan fick en nytändning och spelade varje match på försäsongen. När säsongen startade satte Ian Holloway Bojan på transferlistan. Hans motivering var att Bojan hade fel inställning och inte kämpade för laget. En annan version är att Ian Holloway tyckte att Bojans lön, som han skaffat sig genom att gå på fri transfer från Glasgow Rangers, var i högsta laget.

Bojan tränade därefter med juniorerna i en månad. Efter fyra matcher och sju gjorda mål knackade han på Holloways dörr och sa att han tyckte att han var värd en chans i startelvan. Holloway kunde inte säga nej. I den första matchen gjorde Bojan lagets enda mål i det oavgjorda mötet mot Southend. I den andra matchen gjorde han mål mot Leeds och i den tredje avgjorde han med sitt mål mot Luton. Några omgångar senare, i en match mot West Bromwich, bröt Bojan näsan och okbenet efter att ha fått en armbåge i ansiktet. Han var borta i tre månader. Under denna period hann Ian Holloway komma ut med en uppmärksammad självbiografi, där han skriver att han inte gillar inställningen hos spelare som Bojan. Att Bojan inte kämpar för laget. Att Bojan klagar för mycket när han blir petad.

Bojan hade svårt att acceptera att hans egen tränare sågade honom offentligt. Bojan fick sitta på bänken, ibland läktaren, och tålamodet började ta slut. Efter åtta veckors ledighet i somras bestämde sig Bojan för att han skulle ge Plymouth en sista chans – klubben hade trots allt tackat nej till ett par klubbar som visat intresse innan transferfönstret stängde. När säsongen sedan började var Bojan inte ens med i truppen de inledande sex matcherna.
Inför matchen mot Cardiff den 15 september knackade Bojan på Ian Holloways dörr en andra gång. Bojan berättade hur han kände, att han mådde dåligt och att han var tvungen att få visa vad han gick för. Holloway svarade med att ge honom chansen från start. Bojan slog frisparken som ledde till ledningsmålet och kände att han var en av de mer aktiva i första halvlek. I halvtid satt han i omklädningsrummet och hörde från tränaren att han skulle bli utbytt. Bojan drog av tröjan och slängde den i väggen. Det blev tyst i omklädningsrummet. I bar överkropp stod han och stirrade på sin tränare.
»Fucking hell! Enough is enough. Så här kan du fan inte behandla mig!«

Bojan satt kvar i omklädningsrummet tills matchen var slut. Där och då bestämde han sig för att han var tvungen att lämna Plymouth om han inte skulle bli helt knäckt.
34 dagar senare är Bojan fri att prata med vilken klubb han vill. Han är nöjd, han har lyckats få Plymouth att betala hans lön till juli nästa år. Samtidigt inser han att det är hög tid att få fart på karriären.

– Tar jag fel beslut nu, då är det kört för Bojan, säger han.
Förmodligen har han rätt. Han är kompis med megastjärnor från sin tid i Manchester och känd i Sverige genom sina kommentarer i TV-studion. Men sedan Bojan gick till Manchester United 1999 har han spelat 100 A-matcher – ganska exakt en match i månaden – och gjort 7 mål. Ett facit som inte imponerar. Åren i United, Rangers och Röda Stjärnan har gjort honom meriterad, men inte rutinerad.
Nu vet han hur snacket kommer att gå därhemma.
– Folk kommer tro att jag har bråkat igen. Att det är mitt fel att det blivit som det har blivit. Jag tror till och med att några är nöjda nu när de kan säga att »den där kaxige Bojan alltså, man visste ju att det skulle gå så för honom«. Och visst, jag förstår om folk undrar vem jag egentligen är. Ingen har ju sett mig spela, ingen vet hur bra jag är. Eller hur dålig jag är. Det är det som är grejen.

– Tjalla la la la la la, Tjalla la la la la la, heeey AIK!
Bojan sjunger från andra våningen i sin lägenhet.

– Fan vad lack jag blir om Djurgården tar hem guldet, ropar Bojan.
Bojan är en stor AIK-supporter och har stenkoll på samtliga spelare i truppen. Jag påpekar att Daniel Tjernström, som spelar på vänsterkanten, snart ska gå i fotbollspension.

– Haha. »Tjerna« är grym. Kolla här, mannen. Jag kan mycket väl tänka mig att komma hem till Sverige och spela för AIK. Vill Ola och Rikard ha mig så ska jag verkligen fundera. Jag har spelat för två av de tre k-lubbarna som jag hållit på sedan jag var liten. Röda Stjärnan och Manchester United. Visst hade det varit roligt att spela för AIK också. Men jag måste tänka på vad som är bäst för min karriär nu, säger Bojan samtidigt som han kommer ner från trappan.

– Jag ska bara kolla vad de har skrivit om mig så drar vi sen. Man vet aldrig hur tidningarna vinklar sånt här.
Han slänger sin Manchester United-nyckelring på bordet och slår på datorn. Bojan börjar bli nervös. Om två timmar ska han åka till hemmaarenan för sista gången. Det är match mot Coventry och Bojan är o-säker på hur supportrarna kommer att bemöta honom.

Under sina två år i Plymouth startade Bojan 19 matcher och gjorde 25 inhopp. Han gjorde fyra mål och lämnar klubben utan att de får en krona i ersättning.
– Tänk om de tror att det är mitt fel, och känner sig förbannade för att de inte får några pengar för mig? Tränaren är så populär här i Plymouth så de flesta är nog på hans sida.
Bojan är tyst i några sekunder. Han verkar fundera.
– Ha! Kolla här.
Bojan klickar fram ett forum där en supporter skriver att de ska ha svarta armband för att visa hur mycket de kommer att sakna Bojan. En annan skrive-r att »Bos« spelstil inte passar in i ett tjongarlag som Argyle. Bojan nickar.
– Det stämmer nog. Jag ska spela i Spanien eller Italien om jag ska spela utomlands. Där hade jag nog passat bättre. Du vet, Hristo Stoichkov ringde mig i somras. Det var mäktigt. Hristo är grym. Han var ju tränare i Celta Vigo och han ville ha ner mig till Spanie-n. Han kontaktade Plymouth och frågade vad jag var värd. Sedan fick han sparken någon vecka senare. Min vanliga tur.

Home Park är en sliten, skitig och omodern arena som ligger mitt i grönområdet Central Park, någon kilometer utanför stadskärnan. Med tjugo minuter kvar till avspark är det tjockt med folk framför grindarna. Supportrarnas gröna tröjor smälter färgmässigt in mot arenans mögligt gröngråa färg. Det är kallt, rått och grått. Bojan knäpper den översta knappen på sin kofta och mumlar något om England och skitväder. Några supportrar får syn på honom.

– Bo, är det sant? Ska du sticka?
– Vem ska nu finta på vänsterkanten?
– Boooooooooooooooooo.
Bojan ler försiktigt tillbaka, osäker på om de driver med honom.
Framme vid biljettkontrollen blir Bojan dragen i armen av en äldre man.
– Bo, jag är verkligen ledsen. Så synd att det skulle bli så här. Vi kommer att sakna dig.
Bojan tar honom i handen.
– Det är det bästa för alla. Jag är glad, klubben verkar vara glad. Det är sånt som händer.
– Jag kommer att följa dig vart du än går. Lycka till.
Bojan vänder sig mot mig.
– Du ser, någon som gillar mig i alla fall. Det känns skönt. Det betyder…
Bojan hinner inte avsluta meningen. En förälder vill ta foto på Bojan tillsammans med sin son.

Väl innanför grindarna väller folket fram mot Bojan. Han blir omringad av 80-åriga gubbar, unga grabbar och ett par tjejer. Bojan skriver autografer, blir fotograferad och skojar med sina beundrare. När vi går uppför trapporna säger han tyst:
– Helvete, såg du killen som grinade? Detta var ju jobbigare än jag trodde.
Bojan berättar att han tackade nej till att gå ut på planen i halvtid för att få publikens hyllningar. Det var innan han visste hur supportrarna skulle reagera. Hade han fått frågan igen hade han förmodligen tackat ja.

Jude, en dam i 60-årsåldern som arbetar i kafeterian och är husmor till spelarna, går fram till Bojan och ger honom en hård kram. Jag frågar henne om det är samma uppståndelse varje gång en spelare lämnar klubben.
– Nej, nej, nej. Bo är speciell. Han skämtar alltid, är alltid glad och trevlig. Och de yngre tjejerna… de är som tokiga i Bo. Men vad jag har hört så funkade det inte med tränaren. Det är så synd.
– Jag är mig själv, alltid, säger Bojan. Till en början kan folk tycka att jag är kaxig, eller lite för självsäker om man säger så. Så var det hemma i Sverige när jag började sitta med i TV4 under VM 2002. Folk undrade vem fan jag var. Folk kommer alltid att ha invändningar mot min person, jag sitter ju i TV och sågar folk till höger och vänster. Det är ju därför jag är där. Men egentligen, när folk väl känner mig, då brukar de flesta tycka att jag är okej. Så är det, antingen gillar man mig eller så hatar man mig. Det fattar jag. Men jag är nog mer omtyckt här än hemma i Sverige.

11 576 personer har tagit sig till Home Park. Matchen är viktig, vinner Plymouth mot Coventry går man förbi dem i tabellen och avancerar till en sjätteplats i The Championship.
Nivån på spelet är till en början horribel. Det är mer tacklingar än tanke. Bojan klagar mest på sin gamla lagkamrat, ungraren och vänstermittfältaren Peter Halmoisi.
– Kolla på 16. Vilken typ alltså.
– Vad håller han på med? Är han rädd eller?
– Om inte jag är bättre än honom, då vete fan…
I den 16:e minuten gör Lee Martin 1-0 för Plymouth. Publiken reser sig upp och vrålar. Bojan sitter kvar, rör inte en min, klappar händerna ett par gånger. Han rycker på axlarna:
– Klart jag hoppas det går bra för laget. I alla fall några av dem. Detta har varit min klubb och mina kompisar i två år.
Han blir tyst i några sekunder.
– Okej, några skiter jag kanske i. Men jag passar inte in här, det märker jag nu. Det är ju bara långa bollar, förbi mittfältet. Nä fan, det blir bra för mig att spela någon annanstans.
Bojan ser andra halvlek på TV från spelarloungen. Han är inte särskilt engagerad – han skriver SMS, pratar med agenter och journalister, och ringer restaurang-ägaren på favoritstället Bed i centrala Plymouth för att boka ett bord för kvällen.
Bojan tittar upp från mobilen.
– Jag vet att jag har det i mig. Jag är inte någon stjärna i dagsläget, långt ifrån. Men fan, i Plymouth ska jag platsa. Jag var talangen Bojan. Den talangen är jag inte längre. Jag är 25 år, då är man ingen talang. Men det jag hade då, det finns kvar. Det gäller bara att jag har lite flyt, lite medgång.
Han fixar till luggen.
– Kolla på mig och Kennedy i dag. Jag bråkar med min klubb, eller min före detta klubb, och står utan kontrakt. Kennedy, som United inte ville ha, är stjärna i Ajax och på väg att slå sig in i landslaget. Hur ska jag kunna vara kaxig?
– Tror du folk jämför dig med 19-åringen som spelade i Manchester United? frågar jag.
– Så är det säkert. Folk dömer mig för att jag slog igenom tidigt i United och inte har lyckats bibehålla den utvecklingen. Eller så dömer folk mig efter hur jag framstår i TV-rutan. Bara för att jag kan lägga ihop två meningar och är lite snabbare i käften än den genomsnittliga fotbollsspelaren är jag kaxig. Men så är det. När jag gjort något bra är jag svensk. Som när jag var »Sveriges största talang«. När jag gjort något dåligt är jag jugge.

Bojan skrattar när han tänker på det.
– Hade jag hetat Kalle Andersson hade folk kanske sett på mig med andra ögon. Nu heter jag Bojan Djordjic och då blir jag kaxig. Det är bara brudarna som tycker jag är charmig, haha. Kanske skulle jag ha bytt namn som många invandrare gör: »Hej, jag heter Bojan Hansson.« Vad är det? Snacka om att ha dåligt självförtroende. Jag är stolt för mina rötter. Vad folk glömmer hemma i Sverige är att kulturer är olika i sitt sätt att framhäva sig själva. Som jag är uppfostrad handlar allt om att överleva. Är man mesig, tafatt eller bara glider med på räkmackan är man körd. Det handlar om att synas, att komma någonstans. Hur tror du man klarar av att flytta till Manchester som 17-åring? Inte genom att ursäkta sig för att man är där.
– Hur är det att vara Bojan?
– Skönt och kul. Jag trivs. Men ibland är det jobbigt och ensamt. Mina bästa vänner här i Plymouth har varit fyra väggar. Det kan vara en riktigt ensam tillvaro som proffs. Men ingen som kan leva och tjäna bra med pengar på fotboll kan klaga. Egentligen. Jag har ju fått uppleva en del under mina första 25 år. När jag satt på flygplatsen i Manchester förra veckan och kände mig lite hängig för att åka tillbaka hit till Plymouth, fick jag en armbåge i ryggen. Det var Roy Keane. Han sa till mig att jag skulle hålla huvudet högt. Sedan snackade vi i 40 minuter. Så är det för det mesta att vara Bojan. Spännande.

En ung och håglös tjej med kortklippt hår kommer fram till bordet. Bojan tittar upp från menyn och säger:
– Smile when you’re working or I’ll tell your boss.
Han ler demonstrativt mot den unga servitrisen.
– I’m only joking. Relax.
– Fuck off Bo, svarar tjejen och tvingar fram ett leende. Bojan slår händerna i knäet. Han småskrattar ofta och gärna åt sina egna skämt. Halvskrattande smiter han ut i köket. Bojan är stammis på restaurang Bed, och beställer ofta något utanför menyn, den här gången en mozzarellasallad med tomat. Vissa veckor har han varit här fem dagar av sju. Efter alla år som utlänning i England har han lärt sig att har man väl hittat en bra restaurang, ska man vara nöjd. Den här kvällen blir den sista på Bed, och det tänker han fira.
Bojans bästa kompis i Plymouth – lagkamraten och fransmannen Mathias Doumbe – stressar in genom dörren och slår sig ner. Mathias, som av många rankas som ligans snabbaste mittback, har spelat i Plymouth i tre år och fram tills för några omgångar sedan varit given i Ian Holloways startelva. Doumbe har sina teorier om varför han plötsligt sitter på läktaren:
– Jag är inte säker. Men inför säsongen flyttade jag till platsen bredvid Bojan i omklädningsrummet. Sedan dess har det gått utför. Det kanske låter konstigt, men tränaren har inte klarat av att Bojan sagt vad han tyckt om tränaren i media. Och när han ser att jag är hans kompis, då reagerar han. Eller så har jag fel. Kanske har jag blivit värdelös på bara några veckor, säger han och rycker på axlarna.
Bojan kommer med tre Jack Daniels och cola, utan is. När Bojan dricker alkohol blir det alltid samma sak.
Mathias berättar att han kommer att sakna Bojan när han lämnar Plymouth. Han säger också att hans kontrakt går ut i juli nästa år och att han är fri att prata med andra klubbar efter nyår.
– Kanske jag kan komma och spela i Sverige? säger han skämtsamt.
– Absolut, säger Bojan och tar en klunk på sin grogg. Det är bra standard på vår liga nuförtiden. Vi har till exempel två lag i Uefacupen. Och kommer du som Bosman kan du få en bra sign on-bonus. Det blir som ett bra kontrakt i Championship.
Bojan säljer in Stockholm. Brudarna, staden, derbyna mot Djurgården och Hammarby. Han påpekar också att om man spelar för AIK, då kan man inte gå ut om man har förlorat en match. Då kommer de som kallas »the firm« fram och säger åt en att gå hem.
– Jag ska tänka på det, säger Mathias halvt förskräckt.
– 30 000 på derbyna, fortsätter Bojan. Min kompis Nisse Johansson spelar där i dag och han älskar det. Du skulle gilla det.
Mathias Doumbe nickar på huvudet, tar groggen i sin hand och skålar.
– För AIK!
Bojan skrattar.
– För AIK!

På en nattklubb i de trendigare delarna av Plymouth, alldeles intill hamnen, gungar Bojan och Mathias i takt med r’n’b-musiken. Både tjejer och killar kommer fram och vill kramas. Killarna för att de vill tacka Bojan för tiden i Plymouth, tjejerna bara för att kramas. Med en Jack & Coke i handen lutar sig Bojan mot mig.
– Lite skillnad på tjejerna här och hemma i Sverige, va? Här kan de ha tre ögon och se ut som monster.
Bojan skakar på huvudet.
– Har du hört att jag har sagt Bundesliga ett par gånger i dag när jag pratat i mobilen? Det är sport-chefen i FC Nürnberg. De vill att jag ska komma ner i övermorgon och snacka. Tydligen vill tränaren verkligen ha mig.
Bojan kollar sin mobil, ett nytt meddelande.
– Bundesliga är grym. Bra fotboll, fina arenor, mycket publik. Det blir mycket pengar också. Men Nürnberg ligger i botten av ligan. Du vet, så får tränaren sparken, eller så åker laget ner i Zweite Bundesliga. Då blir det samma gamla story för mig igen.
Bojan visar meddelandet på sin mobil: »Kom nu hem din gamle serb. Det är inte lika kul i Kista utan dig.« Bojan skrattar.
– Nä, så jag sa att tyskarna får ringa tillbaka i morgon. Jag måste åka hem till Stockholm och fundera lite.
Jag frågar vad som händer med AIK.
– Jag har pratat lite med både Rikard och Ola i telefon. Rikard verkar vara en bra människa, men jag har aldrig träffat honom. Ola känner jag lite bättre. Men vi ska träffas när jag kommer hem. Jag får höra vad de tycker om mig, se hur det känns. Jag vill bara spela. Komma tillbaka.
Bojan tar en klunk.
– Jag saknar familjen du vet. Och polarna. Alla
är i Stockholm. Varje gång jag är hemma mår jag så
bra. Man går runt i Kista och dricker espresso. Det är kvalitet.
En berusad kille kommer fram till Mathias för att berätta hur dåligt han tycker det var av »Ollie« att han inte ens satt på bänken under eftermiddagens match. Bojan står bredvid. Killen känner inte igen honom.
Bojan ler.
– Men jävlar alltså. Tänk dig mig i AIK-tröjan. Tänk dig förväntningarna. Vilken press, mannen. Alla hade varit emot mig. Media hade sågat mig så fort jag inte blev bäste man på plan. Det hade varit häftigt.
– Häftigt?
– Jag gillar pressen, förväntningarna. Det har jag levt med sedan jag var så här liten, säger Bojan och sätter handen i midjehöjd.

Ur offside 7/2007

Text: Anders Bengtsson

Publicerad 2010-03-14 kl 14:00
Annons
Annons
Annons