Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
ALLSVENSKAN
41v

Resan i Dalkurd - från division tre till allsvenskan: ”Hade ett garage som klubbhus och ett par bollsäckar”

Foto: Bildbyrån

Alexander Ekblad, 31 i sommar, är i sin femte division på tio år.
Vad som utmärker Ekblad är att han spelat samtliga år i samma klubb och att divisionen i år blir allsvenskan.

Vintern 2007/2008 var Alexander Ekblad 20 år. En rätt bra talang i Brage som tog sig upp från division två, men han ville göra något annat. Det fanns ett lokalt mindre lag som hade startats med hjälp av hans tidigare lagkamrater i pojk- och juniorfotbollen i Brage. 

- Det var lite ”här dör mina utlandsdrömmar”, men när jag skrev på mitt första kontrakt med Dalkurd hade jag ett möte med Elvan (Cicen). Där sa jag ”vi ska till allsvenskan”. 

- Det var ganska oseriöst i division tre på den tiden för de ”vanliga” lagen, men vi kom dit, tränade fem dagar i veckan, var superseriösa, och nästan alla hade någon form av erfarenhet från en elitförening.

- Det var ganska stor skillnad på oss och de andra lagen rent kvalitetsmässigt på varje position, men organisationsmässigt var vi sämre än alla andra. Det var Elvans garage som klubbhus, vi hade ett par bollsäckar, vi köpte våra egna skor, och sedan så spelade vi bara. Vi var helt enkelt bara mycket bättre än de andra på fotboll. 

Garaget hängde kvar som klubbens mittpunkt ända upp i division ett, men efter fem avancemang på fem år stannade Dalkurd upp. Organisatoriskt saknade klubben många delar, men även på planen började strukturbristen att påverka. Det räckte inte längre med att vara bättre fotbollsspelare än motståndarna. 

- Vi har alltid haft jättebra spelare, sedan har det i princip varit ”lös det ni” och fotbollsspelare tycker det är roligare att anfalla än försvara. Det var ju visserligen en charm i det också, det var mycket Hawaiifotboll där det oftare slutade 5-3 än 1-0.

Det behövdes en taktisk skolning. Ekblad tar flera gånger upp det han ser som klubbens vändpunkt: anställningarna av Andreas Brännström och Poya Asbaghi. De två adderade hårt jobbande försvarsspel utan att kompromissa bort anfallsspelet. 

- Hade de inte sett de bristerna hade vi inte varit här.

- Att jag är en elitspelare har jag nästan allting att tacka dem för. Det blev vändpunkten, både som spelare och som människa, efter stoppet i division ett. Det kändes ganska okej att vara i den divisionen, sedan kom de och fick en att växa. 

Ekblad definierar Asbaghi som den mer engagerade och Brännström som den mer avslappnade, men bägge med extremt stor kunskap om fotbollsdetaljer. Det var dock en förändring utanför fotbollsplanen som fick Ekblad att bli bättre fotbollsspelare. Han hade länge haft en bra fysisk förmåga, men ändå saknat något där. 

- Jag har också alltid haft ganska bra funktionell teknik och klarat mig med en fin vänsterfot, men när man kom upp i division ett fanns det många som mig. Det finns många talangfulla spelare där, men du måste ha något mer. 

- Den stora förändringen jag genomgick var att jag tidigare inte brydde mig så mycket om mat, sova, allt sånt där. Det låter så klyschigt, men... ”Brännan” var väldigt tuff mot mig och krävde ”ska du spela i mitt lag så är det det här som gäller”. Han satte mig på mat- och träningsschema. Jag åkte ner till Uppsala och träffade Fredrik Norén på Ultimate Performance Center och fick en ganska lång plan. Jag körde det och fick lite muskler istället för... Lite annat. 

Även om Dalkurd gick upp i superettan så var organisationen utanför planen fortfarande låg standard, men med en förbättring. De hade fått ett omklädningsrum på Domnarsvallen så att de slapp ha västar, koner, och bollar i Elvans garage, hus, eller bil. 

Ekblad själv fortsatte att vara ordinarie som han hade varit genom divisionerna. Han hade gått mer från vänsterback till mittback, en omskolning han genomgick när Rasmus Lindkvist (nu AIK) kom till Dalkurd. 2017 var både Ekblads karriärs höjd- och lågpunkt. Det blev allsvenskt avancemang, men utan Ekblad under hösten. Han hade ont i knäet hela våren och märkte under sommaren att det inte gick längre. 

- Det var det tyngsta ögonblicket i min fotbollskarriär. Jag har aldrig haft en skada i hela mitt liv och så åker man på något sånt där. 

- När man ser folk vid sidan som är skadade kanske man tänker ”det är väl bara att rehaba?”, men det är en fruktansvärd mental prövning och framför allt i det läget vi var i. Äntligen såg vi ut att vara på väg upp i allsvenskan och då fick jag, som varit med i nästan alla år, inte ge något på planen. Det gjorde jätteont i hjärtat. 

Det blev allsvenskt avancemang med Ekblad vid sidan av. När den allsvenska uppflyttningen säkrades hade Ekblad tagit sig in på planen, och vid mittcirkeln såg han Elvan. De kramade om varandra och Ekblad mindes tio år bakåt i tiden. ”Vi ska till allsvenskan”. 

- Vi behövde inte ens säga något till varandra.

För tio år sedan var Ekblad en division tre-spelare och nu blir han allsvensk spelare i samma klubb. 2018 är också första året som han ekonomiskt kan leva på att vara elitspelare, 30 år gammal, men han jobbar ändå fortfarande heltid inom IT-branschen, nu på Trafikverket. 

Ekblad, som hoppas vara spelklar till den allsvenska premiären efter knäskadan, pratar gott om Azrudin Valentic, lagets nya tränare, och pekar på hans noggrannhet, fokus på fysisk kapacitet för att orka pressa och springa, men ändå med samma passningsorienterade fotboll som laget har haft genom alla divisioner. 

- En modern och rolig fotboll. 

- Vi har gjort kanoninsats mot Malmö och visade att vi i höga toppar håller och gör jämna matcher mot det absolut bästa laget i Malmö, sedan förlorade vi med 2-0 mot BP. Vi måste hitta en jämn nivå där och jag tror vi kommer överraska många lag med hur vi spelar och vilken inställning vi har. 

Hur har det som spelare varit med flytten till en ny stad?
- Det är klart den har varit lite krånglig, men det var förväntningen av truppen. Det säger sig själv att det kommer bli rörigt om man byter stad på en hel förening plus familjer och alla vid sidan av. Alla är medvetna om att det blir lite rörigt, men alla vet också om att vi måste hjälpa varandra och köra på och bara bli positiva till att det bli bättre. Där måste man hylla ”Vali” och hela tränarteamet som har kommit in. De har en jäkla koll och styr upp så bra det går, och håller god anda. 

Det är ju en flytt som har gett kritik från många håll, inte minst supportrar till andra lag. Har det märkts som spelare?
- Jag tror inte man reflekterade så mycket över att de kritiserar klubben, för att vi är ett flyttlag och allt sånt. Vi gör det här för att vi ska få bättre förutsättningar för att vi i slutändan ska känna oss mer hemma. Någonstans måste man försöka förstå det. Jag tror spelartruppen i sig inte påverkas så mycket. Supportrar får prata om det, det enda vi måste fokusera på är att spela fotboll. 

- Jag är jävligt van att inte ha mycket. ”Vi har skor och lite kläder och bollar, då är det okej för oss”, men sedan är det alla andra lag med heltidsanställda, allt finns på plats... Det är många saker som man tar för givet. 

- Det är den stora delen till att vi gör det här. Att det ska bli så. Jag vet inte om det kommer vara på plats så länge jag är spelare här, men för föreningens skull får man försöka göra det bästa av det så att den mår bra.

Publicerad 2018-03-03 kl 07:50
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons