Efter ett år som huvudansvarig som U17 och ett år i U19 blev Henrik Rydström i vintras istället assisterande tränare i Kalmar FF. Efter över 800 matcher i föreningen, och ett pensionerat tröjnummer, börjar han nu med att bygga ett nytt KFF. Delvis med erfarenhet från framgångsåren.
- Det Nanne Bergstrand gjorde i KFF var att han uppfostrade en grupp med informella ledare under många år. De tog det egna ansvaret. För mig var det otroligt värdefullt, den generationen jag tillhörde anammade det. Spelarna tog då sitt ansvar.
- Det jag har märkt de sista åren, och det märkte jag kanske även mitt sista år som spelare (2013), var att den känslan försvann av olika anledningar. Man hamnade i en mentalitet där man faktiskt letade fel på andra håll än det egna ansvaret. Det räcker med att det är tre procent här och där. Spelarna tycker att de är ansvarstagande, de tycker att de kämpar, men man gör det inte så som man skulle kunna göra det. Då blir det gärna den attityden att det blir mer gnälligt.
Han tror att spelarna efter två svaga år, där de har legat runt nedflyttningsplats men klarat sig kvar, nu också har börjat att fundera på sitt ansvarstagande. Samtidigt ska Rydström lära ut den kunskapen till spelarna, vilket han pekar på är en av de sakerna som han bidrar med som assisterande tränare.
- Om vi pratar om generationer: de som är styrande och ledande nu har inte fått samma chans, för de har inte fått den kunskapen innan. Den generationen jag tillhörde... Vafan, om det gick dåligt ett år i KFF, vi kunde ju aldrig gå någon annanstans. Vi fick tänka "Vad ska vi göra här för att bli bättre?". Det finns spelare, självklart inte alla, som nu mer tänker "Fan, jag får inte spela", "vi spelar tråkigt", "tränaren är dålig", "jag går någon annanstans". På det sättet är det mer en samhällsanda kanske, i kombination med att spelarna inte har fått samma kunskap, men har börjat att få det nu med att faktiskt förstå de bitarna då jag försöker lära ut det.
Det viktigaste har dock varit att hitta ett samarbete med huvudtränaren Peter Swärdh, något som har klickat så bra som han hade hoppats på. Han känner att Kalmar FF jobbar som ett team på ledarsidan, med ett mer gemensamt mål.
- Swärdh är en älskvärd person, väldigt sympatisk och trevlig. Han har ju varit tränare på den här nivån väldigt länge, så man känner att han har en grund han vill jobba med. Sedan kommer jag här och har andra bitar och en annan personlighet. Jag har visserligen inte frågat honom rakt ut om han trivs med mig, men en av mina farhågor var att "Kommer jag få utrymme som assisterande?". Det har jag fått på ett väldigt bra sätt, och då trivs jag. Då känner han att jag kompletterar hans älskvärda personlighet med den personligheten som jag har, en mindre älskvärd kanske...
- Han släpper vissa saker och är prestigelös i det. Det vittnar väl om hans personlighet. Han har inte 100 procent kontrollbehov, han har inte det egot att ta allt utrymme.
Samtidigt har även Rydström blivit en annan människa. Delvis för att han har blivit ledare och nu fått andra vinklar på hur han kan tänka på saker.
- Jag är fortfarande självupptagen och egocentrerad, men inte alls lika mycket. För mig har det varit en stor tillfredsställelse att se unga spelare jag hade för två år sedan i U17 vara med och träna med A-laget. Hade du frågat mig för fem år sedan om jag hade känt en kick av sånt, då hade jag sagt "Aldrig i livet!".
- Jag har saker som jag tror gör mig till en bra tränare, men jag inser att jag måste lära mig ännu mer. Jag inser också att allt inte kretsar kring min värld. Det var så i slutet, "Spelar jag inte från start i A-laget så går världen under", och så blev det ju inte.