När den allsvenska säsongen 2018 tog slut meddelade Kalmar FF att Henrik Rydström – som var huvudtränare under hösten när Nanne Bergstrand blev sjukskriven – inte skulle få vara kvar i föreningen.
Ny klubbadress för 44-åringen blev i stället Sirius, där han under fjolårets säsong delade rollen som huvudtränare med Mirza Jelecak. Debutåret i Uppsala-klubben slutade med en elfteplats i allsvenskan – med sex poängs marginal ner till negativt kval.
2019 var då, 2020 är nu. Ett och ett halvt år har nu passerat sedan Rydström presenterades av klubben.
- Jag måste säga att det har varit över förväntan på många sätt. Man har alltid idéer och funderingar över hur det ska bli och så där. Det var rätt stökigt och turbulent i Kalmar innan jag kom hit. Jag hade ambitioner att komma till en miljö där man slapp vara den personen som hade etsat sig fast hos vissa i Kalmar - att man skulle ha rätt i alla situationer och sådär, säger Rydström till Fotbollskanalen och fortsätter:
- Så jag var jävligt glad när Ola Andersson (sportchef) och Sirius hörde av sig och den möjligheten uppenbarade sig, då kände jag framför allt att jag ville lära mig något. Förra året var fantastiskt på det sättet. Sirius som klubb och folket i klubben har också varit över förväntan. Det har verkligen varit ödmjukt, inbjudande och jäkligt givande, både professionellt och på ett personligt plan där jag har kunnat odla andra sidor av mig själv.
Hur var det att ha delat huvudansvar tillsammans med Mirza?
- Det är klart att det var svårt men också skönt utifrån det att jag var trött på mig själv, trött på bilden av mig själv i Kalmar. Då var det väldigt givande att dels fördela ansvaret men också fördela diskussionerna. Det blev att man vred och vände på saker, vi diskuterade minsta lilla sak. Det är klart att det också kan vara jäkligt jobbigt och tidskrävande, men det var vad jag hade saknat från miljön i Kalmar, där det inte diskuterades någonting. Det passade mig perfekt.
- Det var aldrig så att man kände: ”Fan, nu är vi helt oense”, eller att det blev större, djupare diskussioner där vi var på helt olika sidor - jag tror vi hjälpte varandra att förstå saker bättre. Nackdelarna? Det är ju att man är två. Vem tar det sista beslutet? Vi kände inte varandra sedan innan och då kan det bli så kanske att den ena av oss lade band på sig själv i fel läge. Men jag tycker att det var skitbra.
Var det mycket konflikter mellan er?
- Nej, vi delade upp det tydligt från början. Efter ett tag blev det att jag satt på läktaren och hade överblick medan Mirza var den som skulle ge energi under spelet, vilket vi båda trivdes rätt bra med. Jag litade fullt på det han kom med när det gällde motståndarna - och det kanske blev att jag lyssnade mer på honom när det gäller den kulturen och historia som finns i Sirius, vilket man alltid ska ta hänsyn till. Två personer håller aldrig med varandra till 100 procent, men det var inget tjafs eller bråk på något sätt.
Ni klarade kontraktet med sex poängs marginal, är du nöjd med hur säsongen blev?
- Vi sa inför säsongen att man ska vara medveten om att Sirius, i fotbolls-Sverige, gjorde sin tredje säsong i allsvenskan. Båda säsongerna innan var inte spikraka. Det vi slet med var att de tongivande spelarna var extremt skadebenägna. Robert Åhman-Persson startade tre matcher förra året, han var en de direkta orsakerna till att Sirius säkrade kontraktet 2018. Sam Lundholm, som i de bästa stunderna är en av de offensivt mest skickliga spelarna i allsvenskan, tränade ingenting på våren. Stefano Vecchia, som i princip går in offensivt i de flesta allsvenska lagen, startade ingen match förra året. Och Daniel Jarl…det är lätt att säga att det är bra spelare när de inte spelar, haha, men han är också en väldigt skicklig mittback. Där har du fyra spelare som tillhör de absolut viktigaste i Sirius trupp och de tränade knappt. Det hade varit kännbart för alla lag. Men oavsett – vi var aldrig riktigt indragna i bottenstriden, så det är bra.
- Sedan fanns det bitar som både jag och Ola (Andersson) kände att vi inte fick ut spelmässigt. En sak som jag och Mirza pratade mycket om var att vi i princip aldrig hotade lagen på övre halvan - och det var ändå en ambition vi hade, att ta poäng från lagen i den absoluta toppen. Det var vi inte nära att göra i tillräckligt många matcher.
Rydström har nu lagt år ett i Sirius bakom sig, nu laddar han inför år två – och han gör det med ensamt ansvar. Nytt för i år i Sirius är att Mirza Jelecak inte är kvar som huvudtränare, kvar är Henrik Rydström med just ensamt ansvar.
- Det var inget krav från min sida att jag skulle ha något eget ledarskap, det var Olas analys av säsongen. Det kunde ha blivit Mirza och nu blev det jag. Jag är det, tro det eller ej, en team player, jag gillar att jobba i grupp. Och det som jag tycker är så jävla roligt med Sirius är att Ola Andersson är extremt nära oss tränare, han är nere på alla träningar, alla samlingar, rubbet. Jag pratar varje dag med honom och så var det förra året med.
- Vi har Theodor Olsson (23, ny assisterande tränare inför säsongen) som var med även förra året. Vi har Petter Hansson, som är akademichef, som är med på träningarna. Min fystränare, Johan Holmström, är väldigt delaktig, det känns jävligt skönt. Det är ensamt att vara tränare, men just i Sirius känns det lite mindre ensamt. Jag är ingen bulldozer, bara det att jag säger att jag inte är det tyder väl på att jag är en bulldozer - för är man ingen bulldozer behöver man nog inte säga att man är en bulldozer.
Rydström fortsätter:
- Vi har väldigt bra diskussioner och det gör mig till en bättre tränare, det är ingen enmanshow. Sen har jag rätt bestämda uppfattningar vad jag tycker att man behöver göra för att öka möjligheterna till att spela en fotboll som ökar möjligheterna att vinna. Men jag har också med mig, i mitt tränar- och ledarskap, att det ska finnas något mer än att bara vinna fotbollsmatcher. Vinna är huvudfokus, det allra viktigaste. Men när jag spelade kände jag själv att jag aldrig hade en tränare som fick mig att bli en bättre spelare än vad jag blev - det var mer upp till en själv att man gnuggade på.
- Jag vill också att spelargruppen och de vi har ska känna att det vi håller på med är jävligt utvecklande och att de växer både som personer och spelare. Att det inte bara handlar om någon form av riskminimering hela tiden med det som du håller på med. Det har präglat mig som spelare, det var jävligt mycket riskminimering hela tiden. Det tror jag hämmar oss som människor och som spelare. Den biten är viktig för mig. Det är inte en enmanshow, men jag vill att spelarna ska känna att vi tror på dem. Att vi går ut och försöker spela matchen på våra villkor.
Hur ser du på året som väntar? Vad har hänt i Sirius sedan säsongen 2019 tog slut?
- Det Kim och ”Tolle” (Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf) gjorde i Sirius var helt otroligt bra. Man byggde det på att locka väldigt skickliga spelare till Uppsala, men man visste också att det fanns en skadehistorik, som jag nämnde tidigare. Vi har känt att vi behöver skifta det spåret lite grann, det är fortfarande jävligt bra spelare men hur kan vi se till att de kan träna fler pass? Och är tillgängliga i större utsträckning? Det är det vi har försökt förändra, att få en tåligare spelartrupp som kan träna mer.
- Vi har försökt förändra kulturen i Sirius, du är inte färdig för att du är i IK Sirius. Det här är ett steg uppåt och vidare. Vi har försökt att införa en form av lärande kultur, en arbetskultur, där vi jobbar längre om dagarna. Förra året stack spelarna vid halv ett när de var klara, vi vill att de ska vara tillgängliga mer.
Rydström fortsätter:
- Och sen försöka få in spelare som vill utvecklas och bli bättre, inte bara gå ut och spela fotboll på en träning - utan kunna utsättas för situationer som är lite jobbiga och utmanande där de känner sig lite sämre just nu, men att de förstår att det i nästa skede faktiskt utvecklas. Det är det. Det kan man tänka sig att alla som spelar fotboll vill, men så är det inte, jag var inte sån när jag var 33. Jag ville inte hålla på med något som var krångligt, jag ville bara se till att jag skulle starta nästa match, men jag utvecklades inte heller. Det har varit en del bitar som vi försökt att förändra.
- Jag skulle säga att vi har en trupp nu som kan förflytta sig lite snabbare över större ytor, förra året hade vi svårt att sätta press i den utsträckningen som vi ville, vi hotade inte lika mycket. Nu upplever jag att vi kan göra det i större utsträckning.
Vilka steg har tränaren Henrik Rydström tagit?
- Bara det att jag lärt känna staden, spelarna och klubben har gjort att jag blivit lite säkrare och tryggare. Jag är tydligare i mitt ledarskap i år än vad jag var förra året, det är väl en stor skillnad jämfört med i fjol. Sen tycker jag att, det är ju det klassiska, ju mer du lär dig ju mer inser du vad du inte kan. Där är jag verkligen. Jag blir bättre och bättre på att sålla. Jag gillar att läsa om saker om fotboll, kolla på fotboll, gå utbildningar. Men hur relevant är det för Sirius, för de spelarna jag tränar? Där har jag blivit bättre på att sålla.
- Sen tror jag att man alltid måste ha vissa grundprinciper. Jag ska försöka formulera så det inte låter klyschigt. För mig är nog det viktigaste av allt att vi är ett lag som är livsbejakande. Elitfotboll är så jäkla mycket riskminimering. Men varje gång vi ska gå ut på planen ska vi sträva att vara ett lag som faktiskt spelar så att det syns att vi njuter av det. Sen kan det vara väldigt olika från individ till individ. För mig som spelare var det att vinna varenda jävla andraboll som fanns, för Sam Lundholm är det att vilja ha bollen och ta sig förbi en motståndare, för Vecchia är det att utmana. Men vi har vissa saker som vi internt har kommit överens om, och de ska vara där varje träning och varje match. Sen en dag kan du inte spela fotboll och då ångrar du dig som fan att du inte tog ut allt du hade. Det låter lätt och självklart, att man alltid gör sitt bästa. Men det var det jag som tränare och vi som spelargrupp inte lyckades med förra året. Det är någon form av livsbejakande för mig, vi gör alltid vårt bästa, vi värdesätter alltid det här och vi spänner bågen fullt ut - sen kanske det blir skit men vi spände bågen liksom.
Hur vill du beskriva dig själv som tränare?
- Jag tror att jag kan uppfattas som krävande men att det finns någon form av hjärta i det, att jag ändå känner empati. Jag blir mer förbannad när vi inte spänner bågen, när vi inte försöker sätta pressen eller när vi inte försöker ta oss förbi vår motståndare, då är jag nog oresonlig. Men när man försöker och misslyckas har jag stor empati med spelarna. Lite så.
- Sen beror det på vem det är och hur de uppfattar mig, så är det alltid. Förra året tror jag inte de uppfattade mig på det sättet, men jag hoppas man gör det i år. Det är ju inte kopplat till något sätt hur man spelar eller liknande. Sen är jag proaktiv och vill att vi ska försöka oavsett vilka vi möter, att ta tag i saker och inte vänta på saker, så spelade jag fotboll. Sen kan motståndarna vara så bra att vi tvingas vänta, men det ska inte vara första tanken.