Efter EM-guldet 2008 och VM-segern 2010 kom - helt i linje med tipsen och förväntningarna - Spaniens tredje raka titel i Kiev.
Italien var chanslöst i EM-finalen. 4-0 till "La Roja". Inte illa av ett lag som helst spelade utan renodlade anfallare.
Tråkiga. Enformiga. Ett evigt bollande. Så löd ändå kritiken. Var och en tycker som den vill, men nog ligger "problemet" i att Spanien inte behöver underhålla eller ta några risker. Ett Tyskland i slag hade kanske kunnat utmana, men tyskarna gick i en klassisk italiensk fälla i semifinalen. Italien betalade samtidigt ett högt pris och hade inte nog med bränsle kvar för att klara finalen.
Sverige kom fulltankat till Kiev, men där var problemet både färdriktningen och farten. Svek modet förbundskaptenen Erik Hamrén? Eller förstod inte spelarna vad han menade? Eller gjorde de inte som han ville? Det där gick aldrig riktigt att reda ut efter floppen mot Ukraina.
Hur som helst, det var statiskt, stelt, räddhågat och så långt från "shining" det går att komma. När uppryckningen kom i andra halvlek vände paradoxalt nog veteranen Andrij Sjevtjenko matchen åt värdnationen.
Förlusten var onödig och början till det tidiga uttåget. Tre dagar senare vände England 1-2 till 3-2 och EM var över. Först när allt förlorats släppte spänningarna och hämningarna. 2-0 på Frankrike gav eko och bjöd på mästerskapets vackraste mål, Zlatan Ibrahimovics volley på Sebastian Larssons högerinlägg. Varför fanns inte den där "leva-eller-dö-attityden" tidigare?
På ett eller annat sätt, ofta emot oddsen, landade Hamrén och hans landslag på fötterna under höstens VM-kval. Vi behöver inte grotta ned oss i hur och varför, utan nöjer oss med att konstatera att det räckte att luta sig mot Zlatan Ibrahimovic.
Han undvek ett fiasko i Torshavn med passningen till Alexander Kacaniklics 1-1 och sköt sedan segermålet och han var vägvisaren i några av svensk fotbolls mest bragdbetonade ögonblick hittills. Eller törs man skriva någonsin?
Händer det igen att Sverige går från 0-4 till 4-4 på 30 minuter mot en världsnation? På bortaplan? I en tävlingsmatch? Miraklet i Berlin var följden av en mäktig kollektiv resning. Men ledaren på Olympiastadion hette Ibrahimovic.
Han vann inte en enda titel 2012 men ändå var det hans vackraste år och han sparade det bästa till sist. Den där cykelsparken mot England - det sista av hans fjärde mål kvällen när den nya nationalarenan invigdes - spred sig som en löpeld på nätet och blev en världsnyhet.
Elfsborg ledde allsvenskan mest hela året och vann den också till slut, eftersom trion Malmö FF, Häcken och AIK gick på oväntade minor i slutomgångarna.
Malmö hade greppet om damguldet men bjöd in Tyresö i kampen. Det straffade sig brutalt. I sista omgången möttes lagen i en direkt avgörande seriefinal i Malmö. Tyresö vann. Början på en ny era i damfotbollen?
Ute i Europa lyckades Chelsea med en defensiv uppvisning få stopp på Barcelona i semifinalen i Champions League. Finalen mot Bayern i München verkade förlorad, men Didier Drogba kvitterade i slutminuterna varpå engelsmännen vann straffläggningen.
Två dagar tidigare vann Lotta Schelin damernas upplaga för andra året i följd med Lyon.