Sedan Mikael Stahre fick sparken från grekiska klubben Panionios har han legat lågt på arbetsmarknaden för tränare. Under vintermånaderna har de flesta tränarjobb i Europa varit upptagna, men i takt med att ligorna nu tar slut hoppas Stahre att han inom kort ska ha ett nytt jobb klart.
- Det är först nu som det känns som att man blir tillgänglig på allvar. I vintras så var ju alla ligor, förutom de skandinaviska, igång och då är det ju bara korta inhopp som gäller. Jag hade någon förfrågan men den var inte tillräckligt intressant och utmanande.
Men då blir det jobb i Europa – hellre än i Skandinavien?
- Fotbollen är ju global. Det är inte otänkbart att det blir utanför Sverige. Sedan är det min rådgivare, Per Jonsson, som sköter kontakterna. Vi jobbar för att samla ihop intressenterna så får vi se hur långt det tar oss.
Stahre har haft en diskussion med FC Köpenham, och enligt uppgifter till fotbollskanalen.se har Malmö FF hört sig för om hans situation, men han vill inte kommentera varför det inte blev eller har blivit något med respektive klubb.
- Jag kommenterar inte det överhuvudtaget. Vi har haft en viss diskussion med vissa klubbar men vilka det är och i vilken utsträckning det varit – det stannar mellan oss.
Malmö FF måste väl annars vara intressant?
- Utan att kommentera det jobbet: Man beaktar alla förfrågningar och sen får man värdera hur det känns. Jag vill vara fotbollstränare på en hög nivå och vill ha en utmaning som gör en svettig under armarna.
Under den jobbfria perioden sedan i höstas säger Stahre att han har fått tid till reflektion – något han beskriver som välbehövligt efter att ha varit tränare sedan han var 14 år. Stahre är dock bestämd med att han helst hade hoppat ett tränaruppdrag direkt.
- Det har varit en ofrivillig paus. Jag hade aldrig tagit en paus om jag inte hade behövt. Men då kan man ju antingen välja att sätta sig och grina eller se det positivt och ta det lite lugnt under en period.
Vad har du för kriterier nu när du ska ta ett nytt jobb då?
- Alla har ju drömmar och vill landa så högt upp som möjligt. Men man får ju inte drabbas av någon hybris utan man måste vara realist. Det är få förunnat att få ha fotboll som sin profession, det är det första kriteriet – att kunna leva på fotbollen. Sedan vill jag vara på elitnivå för att jag känner att jag är tillräckligt bra för det – och det måste vara ett uppdrag som gör en svettig under armarna.