Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ALLSVENSKAN

Sudic om korsbandsskadan: "Jag har prövat att gråta, men det hjälper inte"

Foto: Bildbyrån

Nästa

Avbryt
Försök igen

GÖTEBORG. Jasmin Sudic, 26, tänker övervinna även karriärens fjärde korsbandsskada.
I en lång intervju berättar Häcken-mittbacken nu om duellen med Gustav Engvall, stöttningen från hela fotbolls-Sverige och den långa vägen tillbaka.
- Jag visste direkt att det var korsbandet när jag låg där, säger han.

Jasmin Sudic hade en stark försäsong i ryggen. Han hade imponerat på nye tränaren Mikael Stahre och fått chansen i Häckens allsvenska premiär mot AIK. På ett ögonblick förvandlades dock allt det där ljusa till ett kolsvart mörker.

En dryg halvtimme in på hemmamötet med Djurgården brakade Jasmin Sudic ihop med Gustav Engvall. Båda föll ihop av smärta. 

Engvall kom lindrigt undan. Det gjorde inte Sudic. Korsbandet rök av, för fjärde gången i karriären.

– Engvall kommer drivandes mot oss, jag väntar på ett läge där han får bollen för långtifrån sig. Jag kliver in och bryter på ett väldigt bra sätt, men han fullföljer. Jag tror inte ens att han får upp huvudet utan springer rakt in i mig. Jag tror inte att han gör det med vilje men det blir så fel det bara kan bli, säger Sudic och pausar.

Han sitter i ett konferensrum på Häckens träningsanläggning Gothia Park Academy. Nästan tre veckor har gått sedan mötet med Djurgården. Han har hunnit samla sig, ta sig förbi den värsta bedrövelsen och träffar nu Fotbollskanalen och GT för att berätta om smällen som förstörde säsongen innan den hade tagit fart på riktigt.

– Det var knä mot knä, men mitt knä är i sidled så han träffar mig från sidan och viker in hela knät. Hade han träffat två-tre centimeter högre upp hade det blivit en lårkaka. Det hade varit mycket bättre, men han träffar där han ska för att korsbandet ska gå av. Jag visste direkt vad det var när jag låg där. Jag har varit med om det innan och vet hur det känns. Det första jag försökte göra var att sträcka på benet, men det gick inte. Då kände jag, okej, korsbandet är av.

Engvall var bedrövad efteråt.
– Han gör inget fel och jag fick faktiskt ett sms från honom där han han frågade hur jag mådde och så. Det var fint, men det hjälper inte så mycket, haha. 

Det måste vara unikt att ha fyra korsbandsskador.
– Det är säkert unikt, men jag föredrar att vara unik på ett annat sätt. Jag har som mål att bli så bra som möjligt inom fotboll och det har jag fortfarande. Jag får leta nya vägar bara. Det är jävligt tungt, men jag kommer komma tillbaka, säger han och berättar att operationen kommer att ske inom tre veckor. Först måste det skadade ledbandet läka.

– Benet han ska borra i... om det är blodigt så är det inte så bra att borra.

Många i ditt läge hade säkert gett upp.
– Jag ska inte ljuga. Den här fjärde var jävligt jobbig. Jag hade en känsla inför säsongen att det skulle bli bra. Jag hade tränat som fan för att visa för den nye tränaren. Jag har faktiskt haft ljumskproblem och spelat på sprutor hela försäsongen, även på träningar för att kunna visa. Och min första vecka med Stahre var väldigt, väldigt bra. Det sa han själv också. Han var imponerad och jag tyckte att det gick jävligt bra i Dubai. 

– Och AIK-matchen var bra, alla hade sagt att defensiven skulle förstöra för oss, men vi gick in och visade att vi kunde hålla nollan mot AIK borta inför 35 000 åskådare. På det sättet var det jävligt tungt, klart att jag kände ”vad fan alltså, lägg av bara, vad är det här?”. Men någonstans inombords finns drivet kvar. 

Du är bara 26 år och skulle kunna spela fotboll i tio år till. 
– Det är så jag ser det också. Sen tror jag att det är viktigt att jag har visat att jag kan komma tillbaka på en jävligt hög nivå. Det hade varit en annan femma om jag efter varje gång blivit sämre och sämre. Då kanske jag hade fått spela division 1-fotboll och då hade jag hellre lagt av. Jag hör inte hemma där eller i superettan. På det sättet är det ändå gott att ha det svart på vitt att jag har presterat. 

Är det lättare att ha varit med om det innan? 
– Det tror jag faktiskt. Inför den här operationen hade jag lika gärna kunnat köra övningarna själv för jag vet hur man ska göra ungefär. Jag tror att det gynnar mig. Jag vet vad jag ska gå igenom och vilka perioder som brukar vara bra och att det kommer motgångar. Det är jag beredd på. Det brukar gå spikrakt uppåt och sedan vaknar man på morgon och ”vad fan är det här, jag har ju skitont”. Inget kan förvåna mig. 

Hur är den känslomässiga resan tillbaka? 
– Den är jävligt lång men samtidigt går det fortare än man tror. Helt plötsligt är det november och då står man där och ska träna i januari. Jag vet att det inte hjälper att gå hemma och gråta, jag har gjort det också. Jag kollar gamla matcher för att få positiva bilder.

Efter skadebeskedet fick Jasmin Sudic, som har kontrakt med Häcken över 2018, värmande och stöttande hälsningar från hela landet. Och hans inlägg på Instagram fick ett enormt gensvar.

– Det går inte går att förklara. När jag spelade i Malmö fick jag ett jävla stöd från allihopa och det var fantastiskt, men den här gången känns det som att det är hela fotbolls-Sverige. Jag har fått sms från föreningar, allsvenska klubbar, tränare och spelare. Även spelare utomlands. Då känner man ”jag ska komma tillbaka”. Även om det inte hjälper min rehab så betyder det jävligt mycket, säger han.

Känner du dig otursförföljd?
– Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte känner så. Man kollar på spelare som lider för att de har haft en bristning och ska vara borta tre månader. Jag tar en bristning alla dagar. Jag tror att det är så ödet ser ut. Jag har fått de här vägarna att ta i livet och jag tar dem.

Är det tungt att gå och se laget spela?
– Det är väldigt tungt. Senaste hemmamatchen var jag där och stöttade laget inför matchen, men jag stack fem minuter innan avspark och kollade matchen hemma. Det är det jobbigt att vara där och spela med som att jag mår bra. Jag mår inte bra över att se det.

Har du någon gång funderat på var du kunde ha varit om du inte fått korsbandsskadorna?
– Jag tror att det är så långsökt, men det är klart att det känns som att alla de här skadorna kom när det har gått som bäst. När jag fick min första korsbandsskada i Malmö skulle jag debutera för bosniska A-landslaget och det fanns ett intresse från Everton. Innan min andra korsbandsskada var jag egentligen bara frisk i tre dagar, sedan drog jag det igen. Tredje gången var jag utlånad till Mjällby och det gick så bra att efter fem, sex matcher ville Malmö att jag skulle komma tillbaka. Det fanns också intresse från danska klubbar, men så drog jag korsbandet. Och nu när jag tycker att jag börjar nå min högsta nivå igen, så drar jag fjärde korsbandet. Det är klart att jag hade kunnat hamna utomlands och det är fortfarande min dröm.

Du är inte rädd att alla skador ska avskräcka?
– Det är klart att varje gång någon klubb är intresserad så frågar de om mina skador och jag förstår dem. Ska jag köpa en bil frågar jag hur många gånger de har bytt motor på den. Men samtidigt visar jag ute på plan att jag håller. Jag har inte hållit mig inne i gymmet och försökt få ett kontrakt därifrån. Det är jättetungt, men jag är inte orolig.

Publicerad 2017-04-28 kl 15:00

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER