Dagen efter den tragiska händelsen i centrala Helsingborg, där en Djurgårdssupporter misshandlades till döds, har såväl idrottsrörelsen som det civila samhället reagerat med bestörtning. Samtidigt går åsikterna isär kring hur man bäst kommer tillrätta med den huligankultur som omgärdar svensk fotboll. Justitieminister Beatrice Ask (M) sade i ett uttalande under förmiddagen att en viss del av skulden ligger hos den fredliga delen av publiken, som enligt henne kan göra mer för att motverka ordningsstörningar.
– Det finns supporterklubbar som uppenbarligen inte har riktigt nått fram vad gäller kutym för sport och hur man umgås med varandra, sade Ask till TT.
Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (M) framförde sedan åsikten att det, åtminstone i nödfall, skulle kunna vara lämpligt för fotbollen att ta efter ishockeyn. Där har AIK och Djurgården i vinterns kvalserie valt att porta bortasupportrar från matcherna, eftersom Hovet inte ansetts hålla måttet säkerhetsmässigt.
– Ja, jag tror att det är den vägen man måste gå, sade Adelsohn-Liljeroth till SVT, men valde sedan delvis att backa i en skriftlig intervju med TT.
När fotbollskanalen.se talar med SFSU-ordföranden Tony Ernst är han väldigt besviken på vad han ser som försök att plocka billiga poänger på en traumatisk händelse.
– Det är väldigt magstarkt. Titta på kaoset som rådde under 90-talet med nazism och bråk på läktarna, och ett publiksnitt på 4000 åskådare i allsvenskan. Vilka var det som löste problemen då? Jo, det var supportrarna själva. Om du kommer till AIK:s Norra Stå eller Malmös norra läktare och häver ur dig rasistiska saker idag, då åker du ut med huvudet före. Men det är inte någon politikers förtjänst. De ägnade inte en enda krona eller en enda tanke åt situationen då. Men det är lätt för dem att kasta paj åt alla håll i det här läget, nu när en människa dödats, säger Tony Ernst.
Han fortsätter:
– Vilka är det som visar mänsklighet mitt i allt detta? Jo, det är supportrarna. Vid Stockholms Stadion samlas AIK, Djurgården och Hammarbys fans över laggränserna och sörjer tillsammans. I Helsingborg håller supporterföreningen Kärnan en stor manifestation emot våld. Vi jobbar oavbrutet med det här, men vi har aldrig fått tillräckligt med stöd och backning från vare sig politiker, förbund eller föreningar.
Tony Ernst vänder sig emot de drastiska och polemiska lösningar som presenteras i eftersvallet av söndagen. Istället för att skrika efter hårdare lagar och regler vill Tony Ernst lägga fokus på ett långsiktigt samarbete mellan polis, supportrar, förbund och klubbar.
– Om man gör en global jämförelse visar det sig att de som kommit längst i att bekämpa huliganism och läktarvåld är tyskarna. Hur har de då gått tillväga? Ja, det är inte genom någon ”quick fix” eller genom att skaffa fler poliser eller hårdare batonger. I Bundesliga bestämde man sig på 90-talet för att kollektivt och långsiktigt arbeta med de här frågorna. Man var först av alla med att införa SLO:er som kontaktytor mellan klubbar och fans. Långt innan det blev reglerat av Uefa att alla föreningar måste ha den funktionen. Och efter tio, 15 år började man se tydliga resultat.
På vilket sätt kan Sverige ta efter det tillvägagångssättet?
– Till att börja med måste man sluta med att svara på journalisters frågor genom att säga: ”Allt är pöbelns fel, bort med dem och fram med hårdare straff”. Det gör ingen som helst nytta.
Men måste man inte straffa de personer som inte sköter sig?
– Absolut, och det finns ingen inom fotbollsrörelsen som har någonting emot det. Den person som dödat Djurgårdssupportern ska ju fångas in med polisiära medel. Men bara för att han gjort fel innebär ju inte det att vanliga fotbollssupportrar, som jag själv, har del av skulden. Lika lite som att det skulle vara alla krogbesökares fel om någon blir utsatt för ett brott på krogen.
Samtidigt är ju våld i samband med fotbollsmatcher knappast någon unik företeelse. Vad är det i miljön eller kulturen som lägger grunden för det här beteendet?
– Visst är det så att det frodas en slags manlig våldskultur kring fotbollen. Det måste vi komma tillrätta med. Men samtidigt är det inte enkelt för en vanlig supporter att lyckas med det. Ta mig som exempel. Jag är en 47 årig tvåbarnsfar som aldrig har slagit en annan människa i hela mitt liv. Är det mitt ansvar att gå fram till de här våldselementen, som ofta är påtända, och säga åt dem att sluta slåss? Det känns inte rimligt.
Men SFSU eller de enskilda supporterföreningarna kanske kan ta tydligare avstånd från våld, genom att hänga upp banderoller eller genomföra aktioner?
– Det har vi gjort massvis av gånger. Vi har haft antivåldsbudskap, antinazismbudskap och anti allt möjligt. Senast för en vecka sedan skrev jag personligen under ett manifest med Sef och svenska fotbollförbundet där vi enades om fyra punkter för att skapa trygga och säkra evenemang. Vi gör det hela tiden oavbrutet. Men politikerna måste förstå att det här är en komplex fråga som samhället måste vara med om att lösa. Det är inte enkelt. Det måste få ta tid och alla måste få ta del av insatserna. En stor del är givetvis att förebygga problem genom att bearbeta de yngre män som dras in i det här, och det kan man göra på en massa olika sätt.
Hur?
– Dels polisiärt givetvis, men också genom supporterkrafter och andra samhällsinsatser. Och varför inte politikermässigt? Bjuda in de här personerna i olika sammanhang. Forskningen visar entydigt att det inte hjälper att banka hårdare på dem med batonger. Från vårt perspektiv är det väldigt tråkigt att få höra hela tiden att vi inte gör någonting. Vi har jagat väck nazismen, vi har jagat väck rasismen. Ändå möts vi av sådana attityder. Det är ganska magstarkt.