Johan Wilands landslagskarriär varade mellan 2007-2016. Wiland hann endast spela 9 landskamper, och tvingades hela tiden att jaga målvaktsplatsen. Men det var svårt att ta Isakssons plats, som var landslagets förstamålvakt i hela 14 år.
- Han gjorde aldrig bort sig i landslaget. Det spelade ingen roll hur han spelade i sitt klubblag, han kände sig mer hemma i landslaget än i klubblaget. Han kunde slappna av, berättar Wiland i podcast Lundh.
Var han så mycket bättre?
- Det tycker inte jag själv. Han hade ett par år där han var det, men inte 2010/11 där när jag kände att jag hade chansen när han inte spelade alls i sitt klubblag. Då var vi på ett läger i Cypern, och vi spelade två matcher på två olika dagar. Då blev det A-landslaget och B-landslaget, lite grann. Då hoppades jag verkligen att jag skulle få spela A-landslagsmatchen, att jag skulle få chansen där. Men jag fick veta att jag skulle spela B-lagsmatchen, och då visste jag vad jag var någonstans. ”Om jag inte får chansen nu när jag är som bäst, då är det nog kört”.
Under Wilands år i landslaget var det Erik Hamrén som var förbundskapten. Wiland berättar att Hamrén inte gjorde något fel, då Isaksson hade gjort det bra i landslaget, men påpekar att han gärna hade velat få chansen att bevisa vad han kunde.
Du har varit med i landslaget och i EM-trupper och så. Är ni bra polare eller blev det känsligt?
- Vi connectade aldrig utanför planen riktigt. Det var han och Kim och någon mer kanske. I början var jag inte ens utlandsproffs.
Då är man lägre i status?
- Det är inte konstigt. De tjänar mycket mer pengar och är i en annan situation än man själv och har varit med om mer än jag hade varit när jag kom dit. För mig var det så stort, för dem var det mer vanligt.
Ni stöter på varandra nu också i derbysammanhang.
- Det gör vi. Vi hälsar och kramar om varandra och frågar hur läget är, säger han och skrattar.