Hammarbys målvakt Johan Wiland har tidigare öppnat upp sig om sin depression under tiden i den danska storklubben FC Köpenhamn. Bland annat sa målvakten i podcasten ”Lundh” 2017 att han mådde så dåligt att han allvarligt funderade på att lägga av.
- Jag köttade ner mig i skiten fullständigt. Jag kunde inte ta beslutet de hade tagit i att köpa in en ny målvakt på ett bättre sätt. Men när jag väl var där kände jag att jag sket i det. Jag mådde så jävla mycket piss av det att jag egentligen bara ville flytta hemåt och göra något annat, sa han då.
Tidigare i veckan var Wiland med i TV4:s ”Efter fem” där temat var en diskussion kring eventuell machokultur och machojargong inom fotbollen. Han brinner för ämnet, mycket tack vare sina egna erfarenheter.
Johan Wiland menar framför allt att det finns ett problem inom fotbollen med att man måste visa sig stark, även när man inte mår bra. Det leder i sin tur till att man håller upp någon slags fasad för att inte visa sig sårbar.
- När man känner att man inte får vara sårbar och vara en sådan som kanske vill öppna upp sig och prata om saker som kanske inte ska höra hemma i omklädningsrummet och du känner en press och en stress över att du ska prestera hela tiden - då blir det som ett försvar. Man säger saker som man kanske inte menar för att man vill vara med i gänget. Jag tror att om vi skulle våga vara lite mer öppna som människor så skulle man inte behöva vara den här ”coola” personen utåt, säger han till Fotbollskanalen.
Klimatet är att man ska visa sig stark?
- Ja, precis. Man får inte visa svagheter för att då lämnar man ut sig. Jag tror att det är viktigt att man får göra det, inte bara som fotbollsspelare utan som människa. Jag har lärt mig jättemycket under den här tiden, sedan jag mådde skitdåligt och kom tillbaka och fick prata med en psykolog för första gången.
- Man pratar inte om känslor oftast men jag tror att man blir sjukt mycket starkare som grupp om man vågar prata om sådana saker i omklädningsrummet.
Wiland förklarar att han själv kände att han ville ”passa in” och att han därför inte alla gånger vågade berätta om hur läget egentligen var.
- Jag har också varit där många är i dag - man vill vara lite macho, lite cool för att passa in. Sedan har jag aldrig varit den typen av människa som velat vara det. Men på något sätt har man behövt vara lite annorlunda för att passa in. Det är inte bra när man känner att man inte får vara sig själv. Fotbollen är ett ställe där man ska känna sig trygg. Lagsporter är verkligen där du kan få många kompisar och känna dig hemma. Hammarby är ganska duktiga på det, det är en familjär känsla och det finns i väggarna. Även i de andra allsvenska lagen - det har inte varit just de här grova orden men att jag vet att man inte alltid mår bra även om man kommer till träningen och skrattar så kan man ha haft en skitmorgon.
Han fortsätter:
- Att man pratar på ett visst sätt är en försvarsmekanism tror jag, att man inte känner sig trygg i att släppa ut det man egentligen vill. Då går man till försvar med andra grejer. Då visar det sig på det sättet i stället. Jag tror verkligen mycket på att man får visa känslor helt enkelt, inte bara när man vinner eller förlorar, utan även när du har en dålig dag hemma.
Johan Wiland berättar också att han gärna skulle ta ett större ansvar själv och arbeta med frågorna, i klubbens regi.
- Jag skulle själv vilja engagera mig mer i den här frågan för att se hur man kan hjälpa den yngre generationen. I Hammarby Fotboll vet jag att vi i flera år jobbat med att åka ut med spelare både från dam- och herrlaget till skolor och skolklasser runt om i södra Stockholm för att som spelare berätta om sin personliga resa med fotbollen och i livet, om att vara en bra kompis, att inte mobbas och att våga drömma till exempel. Jag tycker att det är jätteviktigt.
Under intervjun nämner 38-åringen ett exempel från ett par år sedan då en ledare ”tryckte ner” en av de yngre spelarna i Hammarby.
- Vi hade möte senare på eftermiddagen och då togs det upp, vad som hade hänt. Då ställde jag mig upp och sa att: ”Jag tycker inte att det är okej, jag tycker inte att du ska göra som du gör”. Det här har ju hänt mig och då kände jag bara att: ”Det här går inte, någon måste säga någonting”. Jag sa att: ”Du kommer aldrig få några spelare att göra det du säger om du hugger på spelarna”. Jag har själv varit med om det och jag var 34 när det hände mig. Jag var så när att sluta med fotbollen för att någon tryckte ner mig. Man tror att det är en enkel sak, något man viftar bort det, men det gör man inte. Man tar åt sig allt, speciellt om du inte är en startspelare och får skit ändå. Han (ledaren) kom fram till mig sen och tyckte att det var bra att jag hade sagt någonting, att jag stod upp för spelaren. Han bad om ursäkt till mig men då förklarade jag att det inte var till mig han skulle be om ursäkt till utan till spelaren han sa det till.
Att få visa sig sårbar, skör, och tillgänglig för att prata känslor tror Wiland skulle gynna alla, inte minst laget som helhet.
- Det är viktigt för oss själva och för varandra att vi vågar stå upp – och så tror jag att det blir om klimatet blir lite mer öppet.