På senare tid har svenska ungdomar och deras olika karriärvägar mot elitfotbollen diskuterats flitigt. Skånska Dagbladet rapporterade i höstas om en blott nioårig pojke som scoutats av spanska FC Barcelona, och sedermera kontrakterades av en fristående ungdomsakademi i samma stad. Och så sent som i förra veckan kunde GP berätta om en tolvårig IFK Göteborgsspelare som erbjudits provspel hos engelska Manchester City.
När det gäller något äldre spelare är mönstret tydligare och i januari åkte exempelvis en 13-årig spelare från Stockholmsfotbollen över till London för att besöka Crystal Palace.
Fenomenet ger upphov till många delade meningar. Vissa uppmanar talangerna att ta chansen när den dyker upp, medan andra befarar att cyniska storklubbar ska locka till sig ungdomar som egentligen inte är redo. Svenska fotbollförbundet har inga enhetliga råd eller riktlinjer, men Claes Eriksson, ansvarig för ungdomslagens spelarutbildning, tycker att den nedre gränsen borde gå vid 15 år.
- Jag har ingen förståelse för dem som flyttar utomlands före gymnasieåldern, det tycker jag bara blir märkligt, säger han till fotbollskanalen.se.
Av vilket skäl då?
- Av både fotbollsmässiga och sociala skäl. Rent sportsligt är det ju så att ingen kan avgöra om den som är yngre än 15 år ska bli en elitspelare i alla fall, så jag ser inte poängen i att ta klivet redan då. När man gått ur grundskolan är man lite mer mogen och kan ta vara på sig själv på ett annat sätt och då kan det vara rätt för vissa spelare att ge sig av – men jag säger vissa spelare.
Enligt Claes Eriksson finns inga heltäckande arkiv över de allra yngsta spelarna som lämnar Sverige, men i den så kallade "elitförberedande verksamheten" som SvFF bedriver kartlägger man åldrarna mellan 16 och 19. Då handlar det om att bygga upp kvaliteten kring de olika ungdomslandslagen och fotbollförbundet har därför en tydlig koll på omkring 200 spelare i varje kull.
- I genomsnitt kan man väl säga att fem, sex av dem brukar välja att flytta utomlands, medan de övriga är kvar i Sverige. Men det går lite grand i vågor också. Ser man till våra framgångsrika 96:or som tog brons vid U17-VM så återfanns alla utom en (Isak Ssewankambo, Chelsea) i svenska akademier, säger Eriksson.
Bland 95:orna har däremot ett flertal – som Fulhams Muamer Tankovic och Arsenals Kristoffer Olsson – valt att ta klivet förhållandevis tidigt. Men det saknas facit på vilken modell som egentligen fungerar bäst.
- Det handlar ju alltid om att fatta individuella beslut. Om man vill bli bättre på fotboll måste man ju utgå ifrån den miljö man befinner sig i för stunden. Vissa spelare kanske känner att de saknar möjligheter att växa fram i en mindre förening och då kan det vara ett bra steg att pröva någonting annat. Men det behöver ju inte vara utanför Sveriges gränser, säger Eriksson.
Han fortsätter:
- På något sätt är vi väldigt mycket "jantar" i Sverige och tror att allt vi gör är dåligt när det gäller talangutveckling, medan allt som alla andra gör är bra. Så är det absolut inte. Vi har många delar som vi kan känna oss stolta över.
Eriksson tror att vissa spelare "går i fällan" när en storklubb hör av sig och erbjuder ett avtal. Ibland slutar det ju med att man trots allt inte får chansen i A-laget, vilket man kanske hade kunnat få i Sverige.
- Vi måste försöka komma bort från bilden av att det per automatik är dåligt att utvecklas här hemma, för det stämmer inte, säger Eriksson.