Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
ANDRA LIGOR OCH CUPER

FOTBOLLSKANALEN RÄKNAR NER 2010: Axel Pershagen listar fotbollsåret

Fotbollskanalen.ses redaktion summerar det gångna året och nu har turen kommit till Axel Pershagen som minns det bästa, sämsta, roligaste och sjukaste.

Årets match
PSV-Feyernoord 10-0 slår högt, men ojämna matcher kan aldrig bli de bästa. På svensk mark hade vi ett skånskt höstderby med guld på spel. Bara nästan lika direktavgörande som fjolårets final mellan AIK och Göteborg, men desto mer välspelad.

Högst slår ändå en annan ojämn historia. När man spekulerade i huruvida Wigan kunde hjälpa Manchester United och störa Chelsea i kampen om ligaguldet i sista omgången så slog Ancelottis gäng till med en 8-0-seger. Tack vare det blev man först i Premier League-historien att göra fler än 100 mål på en säsong (103). Så vinner man en liga med stil.


Årets (sjukaste) upplevelse
Sjukt kanske är fel ord. Men annorlunda, mäktigt och rörande var det när lokalrivalerna Espanyols fans hyllade Andres Iniesta i Barcelonaderbyt. Den bleke spanjoren uppmärksammade avlidne Espanyolkaptenen Dani Jarque i största möjliga sammanhang, när han avgjorde en VM-final. Det gick inte obemärkt förbi och Iniesta tackades med stor värdighet.


Årets spelare
Xavi eller Iniesta lär väl vinna Ballon d'Or men mitt pris skulle ha landat hos Wesley Sneijder. Han tog Holland till VM-final, vilket är en större bedrift än att leda Spanien till densamma - speciellt med tanke på att Arjen Robben aldrig gick för fullt. Han var dessutom helt livsviktig för Inters magnifika vår.


Årets man/kvinna
Mario Gomez och Vanessa Perroncel. Tillsammans förstörde de Englands VM, utan att någon av dem egentligen hade det i åtanke. Mario förstörde Wayne Rooneys fot och anfallaren som var världens för stunden bästa fotbollsspelare förvandlades till ett halvskadat frustrationsmoment.

Vanessa stod för sitt bidrag långt tidigare, men avslöjandet under våren innebar att Wayne Bridge lämnade landslaget (ingen förlust i sig), att omklädningsrummet splittrades och att John Terrys aura reducerades till en spillra av sin forna majestätiska pondus. Orsakerna till Englands fiasko var så klart fler, men Mario och Vanessa tog ansvar för sina egna länder, Tyskland och Frankrike, när de sårade England i rättan stund.

 
Årets lag
Barcelona är det tråkiga svaret. Fotbollen som katalanerna levererar är något som vi kommer att minnas som en av historiens starka och minnesvärda epoker när den är över. Låt oss njuta av den nu. Samtidigt är det som sagt det tråkiga svaret så jag drar till med ett annat.
När rasism och främlingsfientlighet smyger sig in på många håll i Europa, även i Tyskland, har det evigt tråkiga maskineriet blivit roligt tack vare en blandning av gammalt och nytt. Politiker använder helt plötslig landslaget som ett exempel på lyckad integration. En billig politisk poäng, kan tyckas. Men via folkkära landslag kan tolerans och acceptans tränga in i hjärtat hos medborgarna och där är Tyskland då ett föregångsland.


Årets överraskning
Fulham, vilken humla! Snacka om att flyga trots att man inte kan. Ett Europa Leagues Åshöjden. När jag satte mig på läkaren i Hamburg för att se finalen tittade jag i mitt matchprogram och läste. På ena sidan Kun Agüero, på den andra Bobby Zamora. På ena sidan Diego Forlan, på den andra Zoltan Gera. Och när Simao dundrade fram på sin vänsterflank var det upp till Chris Baird, en 28-åring från Rasharkin på Nordirland att stoppa honom. På vägen avverkade Fulham Sjachtar, Juventus, Wolfsburg och Hamburg. Roy Hodgson övertygade grabbarna från Craven Cottage att de kunde flyga, trots att det inte borde gå, och laget flög ända till finalen och tog matchen till förlängning. Hodgson flaxade vidare till Anfield.


Årets tränare
Det är omöjligt att bortse från José Mourinhos makalösa trippel med Inter men jag har fastnat för en annan man. Frispråkige Harry Redknapp hånades överallt (utom möjligen på olika håll i England) som en gaphalsig pubgubbe och en fifflare av rang när han tog över Tottenham. Laget har nu, utan ekonomisk doping (som Uefa vill kalla det), blivit ett lag att räkna med i Champions League. Fjärdeplatsen i ligan var överraskande och efter bortamötet mot Young Boys i Champions League-kvalet tänkte nog många "same old Spurs" och önskade att nyrika City hade tagit platsen istället.
Senare under hösten förnedrade Gareth Bale, mannen som ett drygt år tidigare spelat 24 Premier League-matcher med Spurs utan att någonsin vinna, världsbacken Maicon när Tottenham körde över regerande mästarna Inter. Nu slåss man i Premier League-toppen och är i slutspel i Champions League. Redknapp må alltså vara en pubgubbe, en fifflare och en gaphals, men han har tagit framgång till de svältfödda på White Hart Lane. Det är häpnadsväckande.


Årets mål
Linus Hallenius satte ett mål som nådde ända till Genua. För inte var det väl 18 mål i Superettan som italienarna betalade miljoner för?

Är även svag för Barcelonas balja när man håller bollen i en hel minut efter avspark innan man rullar in den. Tråkigt bara att den speglar vilken ojämn liga den spanska är.

Gareth Bales volley i krysset mot Stoke och van Bronckhorst VM-kanon kanske också ska nämnas.


Årets miss/misstag

Svenska fotbollförbundets utredning om agenthärvan tog en hel säsong. Ändå hann man inte prata med huvudpersonerna (exempelvis Wanderson). Det löste man genom en snygg lögn i rapporten. För inte kunde väl förbundsutredare Sigurdsson lista ut att någon kanske ringer och frågar Wanderson själv?


På planen var Yakubus VM-miss den värsta
. Öppet mål, allt på spel - slutspel eller respass - och en omöjlig miss. Evertonstrikern förstörde Lars Lagerbäcks VM.

Årets klipp
Nej, absolut ingen isländsk målgest. Det kan ju ha varit årets löjligaste trend. Jag fokuserar på mer mogna saker som våld och kiss och bajshumor. Linekers erkännande, och klippet där han bajsar på sig i en VM-match, samt när Heinzes nitar kameramannen i årets VM får i mig att dra mer på smilbanden.

Men riktiga känslor kommer jag åt först när jag ser José Mourinho krama Marco Materazzi efter Champions League-vinsten, när tiden tillsammans är över.

 
Årets flopp
Vuvuzelan och alla som klagade på den. Visst, vuvuzelan störde matcherna rejält men alla som klagade på den störde min värld ännu mer. Man kan inte lägga ett VM i Afrika och sedan påtvinga europeisk läktarkultur, det går bara inte. Och när jag sedan bänkade mig på Råsunda någon månad senare så funderade jag på vad vi hade tyckt om skottarna kört vuvuzela och sydafrikanerna dundrat på med säckpipor. Då hade nog våra koloniala öron uppfattat piporna som förstörande och vuvuzelan som charmig.

I övrigt kanske man hade kunnat önska sig mer av AIK, Liverpool, Frankrike, Italien och Hammarby. Frankrike förtjänar nog att nämnas två gånger.

Årets "det visste jag redan ifjol"
Att Fifa är korrumperat och att världsmästerskap är något man köper, inte förtjänar.

Årets "det trodde jag aldrig"
Att det är så extremt illa ställt i Fifa att landet vars media avslöjade korruptionen kom sist i VM-omröstningen samtidigt som världsmästerskapet 2022 hamnade i ett land där homosexualitet är olagligt, där demokrati inte står högst på dagordningen och där det helt enkelt för varmt för att det ska gå att spela ett VM på sommaren.

Money talks, och inte långt senare stänkte det även lite olja på Barcelonas historiskt rena matchtröjor. Så köper man sig god PR och då spelar det kanske inte någon roll om någon människa buras in eller till och med stenas för sin sexuella läggning.

 

Årets bragd
Ståle Solbakken har tagit FC Köpenhamn till åttondelsfinal i Champions League, det är riktigt stort och måste nämnas. Men Inters match på Camp Nou i våras, när man föll med 1-0 men ändå gick till final, var en uppvisning. José Mourinho lärde Barcelona vad fotbollen går ut på, att bollinnehav och skönhet inte ger poäng. Det var som en sagostrid mellan naiv godhet och beräknande ondska. Det skulle bara kunna sluta på ett sätt och alla verkade övertygade - ändå vann ondskan. Underhållningen låg inte i Inters spel utan i det oväntade slutet, att "the bad guy" tilläts vinna en avgörande strid på den största scenen. Igen. Det är därför fotboll är bättre än bio.

Kan nämnas att Pep fick sin revansch med råge på hösten, men det var början på en uppföljare. Inte ett slag i samma strid.

Publicerad 2010-12-31 kl 13:02
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons