Årets bragd
30 ligamatcher, varav 27 segrar och tre oavgjorda. Cupseger, supercupseger, och Europa League-seger. Nog för att Portos motstånd i den inhemska ligan inte är av högsta europeiska klass, en så pass felfri säsong måste ändå hyllas. Hulk och Falcao fortsatte att bomba in mål efter mål (Falcao slog ett rekord satt av JÜRGEN KLINSMANN, vilket är en bragd i sig), och den anmärkningsvärt unge (33) tränaren Andre Villas-Boas handplockades till Chelsea. Parabéns, Porto!
Årets match
Jag vet inte vem som skrek högst, jag eller Jesper Hussfelt. Men när Ola Toivonen, landslagets fula ankunge som sett så oerhört vilsen ut i match efter match, sopade till bollen med vänstern efter Johan Elmanders urstarka högerrusch kändes det som att tiden stod stilla. Mål – och Sverige hade vänt mot ett av världens bästa lag.
3-2 mot Holland var en oerhört stark prestation av ett landslag som undertecknad har haft svårt att tro på. Genast kändes sommaren än mer lockande. Mot Kiev!
Årets sjukaste
Väljer att omtolka denna rubrik – så att den inte handlar om något ”sjukt” och ”galet”, utan om en person som faktiskt varit sjuk, men blivit frisk.
Eric Abidal fick i mars i år beskedet att han hade en elak tumör på levern. Han opererades, och lyckades ta sig tillbaka till toppfotbollen. När Barcelona vunnit Champions League-finalen över Manchester United i maj fick Abidal, som spelade hela matchen, äran att lyfta bucklan först. Att fransmannen fortfarande är en av världens bästa defensiva ytterbackar, som om tumören aldrig hade funnits där, är imponerande.
Årets man
Zlatan Ibrahimovic. Alltid Zlatan Ibrahimovic. Det går inte att bortse från storviltsjägaren, författardebutanten, huvudsparkaren och bolltrollaren Zlatan. Man brukar kunna läsa och höra att han ”bär Milan på sina axlar”, men fråga vilken fotbollsintresserad åttaåring som helst i Sverige och du inser att de kraftiga skånska axlarna bär på så mycket mer.
Årets lag
Man kan ta upp Porto, som jag gjort ovan, eller Barcelona. Eller Lille som på ett imponerande sätt vann franska ligan för första gången sedan 1954.
Men undertecknad gillar outsiders – och gärna outsiders som stupar på mållinjen. Gulklädda Ängelholms FF (med den olidliga förkortningen ÄFF) föll på mållinjen i sin jakt på en allsvensk plats. Ett års allsvensk erfarenhet hos Syrianskaspelarna blev avgörande, trots att skåningarnas huvudlindade målkung Sebastian Andersson jagade som en tok på topp. Det känns inte som att Ängelholm kommer få en likadan chans på länge. Vilket är synd. Jocke Perssons gäng charmade många.
Årets överraskning
Mohamed Bangura såg vi en del av redan i fjol. Men att ”Mo” (som han numera kallas i Celtic) och namnen Teteh skulle göra en sådan dundersuccé i år var det svårt att förutse. Sköna miljoner in på AIK:s konto, och trots att de båda sierraleonierna lämnade i sommar blev det stora silvret av bara farten.
Årets tränare
Maurizio Zamparini kan inte vara enkel att handskas med. Den minst sagt enigmatiske Palermopresidenten har gjort sig känd för att sparka tränare till höger och vänster, samt att slänga ur sig transfernyheter i tid och otid (vi minns ju alla ”Agon är klar” från i somras).
Därför måste Delio Rossi få ett omnämnande i denna kategori. Efter ett och ett halvt år som tränare i Palermo fick Rossi sparken i februari i år, efter en vansinnig 0-7-förlust hemma mot Udinese. Ridå, Rossi?
Nej då. En knapp månad senare var den väderbitne italienaren tillbaka i Zamparinis klubb. Tillfällige tränaren Serse Cosmi hade inte blivit det lyft som sicilianarna hoppats på, och Rossi återvände till jobbet.
När säsongen summerades hade Rossi lett Palermo till en Coppa Italia-final (där Inter vann med 3-1) och en godkänd åttondeplats i ligan. Därefter sade tränaren upp sig. Nu hade han visat Zamparini vad han kunde.
Årets mål
Jag är väldigt svag för Kevin-Prince Boatengs högerfotade uppvisning mot Barcelona, när Milanmittfältaren först tog ner bollen på ett akrobatiskt vis, klackade sig förbi Eric Abidal och dunkade in 2-2 bakom Victor Valdes på det där självklara, kaxiga, kraftfulla Boateng-manéret.
Johan Elmanders tvåfotsmagi i Boltontröjan, som röstades fram till Premier Leagues snyggaste mål genom tiderna, är också minnesvärd.
Men årets mål gjordes inte av någon Serie A- eller Premier League-stjärna. Årets mål gjorde då 32-åriga japanskan Homare Sawa, med fyra minuter kvar av nagelbitar-förlängningen i VM-finalen mot USA i somras.
Sawa klackade in bollen. På volley. I en VM-final-förlängning. Med fyra minuter kvar. Mot USA. Vi kommer att få vänta länge, länge, länge på något liknande.
Årets miss
Visst, Goran Pandev, Robinho och gänget har bommat en del klara lägen i år. Fernando Torres stod också för en helt vansinning bom mot Manchester United.
Men frågan är om inte Chelseas värvning av Torres är den största missen. Runt 500 millar för en halvdan bänkvärmare vars mungipor faller lägre för varje match.
Än sjukare är det att Roman Abramovitjs plånbok inte ens blev särskilt mycket tunnare av det galna köpet.
Årets klipp
Mario Balotelli och en väst. Nej, vänta, två västar. Jag älskar karln så mycket att det gör ont ibland.
Årets flopp
”De tre tillhör Spaniens bästa spelare i sin ålder” sa Halmstads tränare Josep Clotet Ruiz när han värvade Zamora, Javi H och Raul Ruiz från Real Madrid B i januari.
Tjena.
Spanjorerna floppade och försvann, Halmstad åkte ur med buller och bång, och frågan är om laget tar sig upp i första taget.
Årets ”Det trodde jag aldrig”
Att David ”Löken” Löfquist skulle hamna i Serie A. Var är Marcus Ekenbergs feta proffskontrakt?
Årets ”Det visste jag redan i fjol”
Att idioter skulle fortsätta att invadera planer, kasta in saker och ställa till med bråk. Plats för djup suck.