Mörka moln har brett ut sig över de svenska ytterbackspositionerna på sistone. Blackburns Martin Olsson är borträknad med en blödning i ögat medan Mikael Lustig kurerar den lårskada som kan tvinga honom att lämna återbud mot Irland 22 mars. Samtidigt får Behrang Safari knappt någon speltid i Anderlecht och Fredrik Stenman har inte representerat Sverige efter att hälsenan brast förra våren, även om 30-åringen sedan comebacken gjort bra ifrån sig med Club Brügge.
Kanske finns lösningen på Erik Hamréns grubblerier i Tyskland. Där har Oscar Wendt på kort tid gått från fullständigt petad, till att bli en av nyckelgestalterna i Borussia Mönchengladbach. Fram till i höstas hade han stått utanför förstauppställningen sedan 2011, men plötsligt vände allt över en natt. I november fick den förre Blåvittförsvararen äntligen chansen - och det blev startskottet på en lång och växande svit av matcher.
- Situationen ändrades drastiskt och snabbt. Först var jag helt ute i kylan, kändes det som, och jag hade talat med klubben om att eventuellt flytta för att kunna utvecklas vidare. Men när det väl lossnade började allt rulla på ordentligt. Nu har jag fått förtroendet i 20 eller 22 raka tävlingsmatcher och gjort 90 minuter varje gång. Det är en enorm skillnad, säger Wendt till fotbollskanalen.se.
Varför allt gick snett från början har han egentligen inget klart svar på. När Mönchengladbach värvade honom från FC Köpenhamn var formen bättre än någonsin, och 27-åringen hade haft en viktig roll i danskarnas Champions League-framgångar den våren. Ändå kom han "snett på det" direkt i Bundesliga.
- Socialt sett har jag trivts hela tiden, men olika små omständigheter gjorde att jag sportsligt sett hamnade utanför laget. Den första ligaomgången 2011 mötte vi Bayern München på bortaplan och jag hade tvingats lämna återbud till just den matchen. Där lyckades vi oväntat vinna, vilket självklart var ett väldigt starkt resultat. Då tyckte tränaren att det vore dumt att rotera eller göra några stora ändringar, och han fortsatte med samma namn de kommande veckorna, säger Wendt.
På fyra matcher samlade klubben in tolv poäng och började lägga grunden till vad som skulle visa sig bli Borussia Mönchengladbachs bästa säsong sedan 70-talet. En succé för laget, men "en smärre katastrof" för Oscar Wendt själv.
- Lite kändes det ju så. Vi låg tvåa vid juluppehållet och jag var självklart glad för mina medspelares och fansens skull. Men läget var långtifrån optimalt. Att träna hundra och åter hundra gånger utan att få chansen att utvecklas var inte det jag hade sett framför mig vid min flytt. Jag blev frustrerad och tänkte att det inte kunde fortsätta hur länge som helst.
Hur mycket spelade du första året?
- En gång på hösten och ytterligare en handfull inhopp under andra halvan av säsongen. Det blev långsamt lite bättre, men samtidigt inte i närheten av det jag hade hoppats på från början.
I samma veva kom nästa bakslag. När Sverige mötte Ungern i EM-kvalet tog Erik Hamrén ut Wendt, trots att han inte matchats kontinuerligt på väldigt länge. Det blev förlust med 2-1 och kritikerna hävdade att vänsterbacken varit delaktig i båda baklängesmålen. Dels genom en slarvig hemåtpassning till Daniel Majstorovic och dels genom att orsaka en straff i första halvlek.
- Jag visste ju själv att jag inte gjort någon superprestation, och det är svårt när man inte får regelbundet förtroende i klubblagsmiljö. Efter den där landskampen förstod jag ju att det skulle bli svårt att leverera i Sverigetröjan om jag inte kunde lägga grunden i Mönchengladbach först. Det är ju egentligen ganska självklart.
Vad tycker du om kritiken du fick efter den där matchen?
- Det var ju inte så att jag läste varenda rad av det som skrevs i tidningarna, det gör jag sällan när det handlar om mig själv, men om folk tyckte att jag var dålig hade de ju rätt till viss del. Det är ingenting att hymla om. Men internt kände jag mig verkligen inte "halshuggen", även om det blev lite av en brytpunkt och jag inte kallades in så ofta efter just den samlingen, säger Wendt.
Inför förra hösten kontaktade han Borussia Mönchengladbachs ledning för att reda ut hur de såg på hans status inom truppen. Wendt betonade noga att han trivdes socialt och inte hade några som helst klagomål mot varken både tränare eller lagkamrater. På lång sikt kände han däremot att läget blev mer och mer ohållbart.
- Jag hade ju knappt spelat någonting på tolv månader och nu såg det ut att bli likadant i upptakten av den nya säsongen. För mig var det självklart att lufta mina tankar och förklara att jag hellre ville hitta en annan lösning än att sitta kvar på bänken. Men Mönchengladbach var inte intresserade av att släppa mig. De tryckte på att det handlade om tålamod och lovade att min tid skulle komma om jag bara fortsatte att jobba hårt.
Till sist blev det så också?
- Ja, när möjligheten väl uppenbarade sig bestämde jag mig för att verkligen satsa allt. Han som varit ordinarie vänsterback tidigare blev skadad och skulle missa ett par matcher. Då tänkte jag att "okej, det är nu det gäller". Jag var tvungen att spela så bra att tränaren ville fortsätta satsa på mig även när alla var friska. Det fick bära eller brista lite grand.
Och försöket gick verkligen vägen. Mot Greuther Fürth 10 november kom första starten för året – och även debutmålet i Bundesliga. Sedan dess har Oscar Wendt fyra månaders obrutet förtroende, och nu betraktas han som ett av klubbens starkaste kort.
- Det är konstigt hur det kan bli. Fotbollen är ju en bransch där det verkligen svänger tvärt ibland, m en man är ju aldrig beredd på så här tvära kast. För mig känns allt fantastiskt bra just nu och jag njuter för fullt.
Du har till och med varit vänsterytter ibland?
- Ja, de två senaste matcherna och det har fungerat helt okej. Egentligen är jag mycket mer bekväm som back, men när Juan Arango – en av våra bästa mittfältare – blev skadad ville tränaren att jag skulle flytta upp ett steg. Under den tiden har vi mött tvåan Dortmund och fyran Frankfurt och tagit fyra poäng mot dem, så det är ju självklart ett godkänt facit. Men för mig har det handlat om att "ta en för laget" och jag räknar med att kliva ned till min vanliga plats snart igen.
Vilken kontakt hade du med landslaget under den tunga tiden?
- En del faktiskt. "Mackan" (Allbäck) har ringt ett antal gånger och kollat läget och hört hur jag haft det. Det har handlat om att följa händelseförloppet och se hur jag legat till för att få spela.
Vad har han sagt till dig?
- När jag inte spelade var det en del uppmuntrande ord. Han berättade att de hade ett öga på mig och att jag låg bra till när jag väl tog mig in i laget igen. Jag tror att de har ganska bra koll på oss utlandsproffs och att man har god chans att vara med om man tar sig tillbaka från en tyngre period.
Det har du gjort nu, känner du själv att det är dags?
- Egentligen kan ju bara Erik (Hamrén) svara på det. Jag hoppas ju självklart på en comeback och det ser säkert ljusare ut nu än för sex månader sedan. Ringer de är jag redo, det är alltid en enorm glädje att spela med landslaget.