Rachel Anderson blev den första kvinnliga agenten för 17 år sedan. Några år senare kom John Arne Riises mamma Berit Riise. Men det är bara tre procent av alla agenter som är kvinnor. Katherine Salisbury får med andra ord kämpa för att bli accepterad i en mansdominerad bransch.
Är det svårt att vara kvinna i den här industrin?
– Såklart är det så. Jag kan ju inte jämföra hur det skulle vara om jag inte var en kvinna, men du blir ifrågasatt och folk tror inte du kan någonting om sporten. Och speciellt kanske med min bakgrund, om Pia Sundhage skulle bli agent skulle hon nog inte bli ifrågasatt. Oftast är jag den enda kvinnan i rummet, så det är klart det märks.
Varför tror du det är så få kvinnor?
– Det är en tuff bransch. Det är det för vem som helst. Jag tror man saknar en skruv om man ger sig in i den här branschen. Jag tror också det är så att många gamla spelare blir agenter, de får en lättare start om du har ett namn och kontakter. Det är lättare än att starta från noll.
Det händer ofta att Salisbury blir tagen för att vara flickvän till andra agentkollegor.
– Jag var i Guatemala för VM-kvalet för U21 och hängde med en bra vän, som då var scout för Arsenal, och alla trodde jag var hans flickvän och inte en kollega. Det blev ett stående skämt under resan och det var väldigt talande att jag måste vara där på semester med honom och inte på jobb, liksom.
– Jag har gjort mer att beställa en drink bara för att passa in. Jag har följt med till strippklubbar om det är dit de ska.
Har du gjort det?
– Ja, jag kan inte säga att jag måste kila hem, grabbar. Det är fotboll, du vet. Folk gör sånt om nätterna och jag tror inte det hjälper mig att gå hem. Det bara stärker faktumet att jag är annorlunda.