Var kommer allt hat ifrån? Har det alltid funnits? Är det bara att det är så lätt att få fram det? Alexandra Pascalidou kroknade förståeligt på skiten hon fått under många år och som kulminerade i Ring P1. Det är naturligtvis för jävligt, och är dessutom svårt att förstå.
Tyvärr är hatet något som vuxit sig starkare. Svårt att veta om det var likadant förr och att folk då fick bära det inom sig eller åtminstone hann lugna ner sig innan de skrev ett brev eller sökte någon på telefon? I dag är det ett knapptryck bort att nå fram med sin åsikt och ganska ofta är det hat.
Efter en kväll i SUPERLIVE-studion är man som om man gått några ronder mot en boxare som är för bra för en själv. Något groggy. Värre är att vi även får känna av hatet som likt en hydra bara växer sig starkare och förgrenar sig och det är lätt att tappa modet av att läsa en del av sticken i sociala medier.
Jag vill inte alls jämföra oss med Pascalidou, för vi har en majoritet som är positiva, och det är inte hat eller hot som är ens i närheten av det hon utsått. Ändå fastnar de elaka sticken och där jag undrar om ilskan från en del. Det går alltid att stänga av om man anser att någon är urusel, talar fult eller inte kan något.
Det är naturligtvis en del av spelet om man själv är journalist och krönikör, och det är också viktigt att vi i medier kan bli ifrågasatta, och det är inte så att jag funderar på att lägga ner. Däremot blir jag förundrad över denna ilska som bara väller fram och som sett från mitt bord verkar öka, men där kan jag ha fel.
Frågan är bara var det ska sluta? För vem orkar stå emot de som bara hatar på nätet? Visst, man kan blocka dem. En del av dem kommer tillbaka under andra former och till slut så tror jag många kloka och bra personer lägger ner för att de inte hanterar mängden av hat.
Eländet i världen gör sig även påmind när IS krig i sociala medier hakar på hashtaggen #SUPERLIVE för att sprida sin propaganda och sitt hat. Ja, det är inte lätt att förbli hoppfull när man tittar ut i världen heller, och ser konflikterna torna upp sig och där hatet spelar en sådan stor roll.
I fotbollens värld är det känslor och passion. Man brinner för lag, ligor, länder och inte sällan använder vi oss alla (medier, spelare, fans) av termer som handlar om krig och att krossa, vinna och bidrar till att skapa en känsla av "vi-mot-dom" och det eldar naturligtvis på den här brasan, även om inte alla faller dit.
Scenerna vi fick se från De Kuip i Rotterdam där Feyenoord-fansen kastade in grejer på Roma-spelarna och såg till att domaren bröt matchen var givetvis sorgliga men det verkar aldrig som om fotbollen kan göra sig kvitt dem. Våldet rör sig i symbios med fotbollen och tyvärr är det vice versa till viss del.
Inte heller går det att säga att det bara var en liten klick heller. Det haglade in saker och att döma av tv-bilderna så höll inte heller Roma-spelarna igen när de firade sina mål. Jag tar inte ställning utan konstaterar bara att det är för djävligt, men vet också att fotbollen rullar vidare som om inget hänt.
Vi såg lika deppiga scener från Kiev där en del maskerade fans lämnade läktaren för att slåss. Ett land i krig innebär naturligtvis att det finns spänningar som följer med in på läktaren. Vågar inte ens tänka på om Uefa låter något av de ryska lagen lottas mot de ukrainska i Europa League. Kan ni tänka er laddningen i Dynamo Moskva-Dynamo Kiev?
Tänk att det bara är en vecka sedan flera tusen Feyenoord-fans tog över delar av centrala Rom och vandaliserade och slogs och skämde ut sig. Uefa hänvisade till att man bara bestraffar sådant som sker inne på läktaren och beklagade det hela. Vi har sett det förut och vi får se det igen, vad för fina ord som än sägs.
Och sedan har vi de uppblåsbara bananerna som Feyenoord-fansen kör med på läktarna. En gammal tradition, menar de som försvarar det, och idiotförklarar en del av oss som kritiserar det. Jag har själv haft en uppblåsbar Chiquita-banan på läktaren, under VM 1994 i USA och tyckte att den matchade bra med gult och blått.
I dag hade jag inte haft den på samma vis? Varför? Därför att tiderna förändras och då får man försöka följa med dem. För många spelare blir banan något rasistiskt laddat och det går inte alltid att hänvisa till att vi alltid sagt så. Vi måste vara beredda att lära om.
Att hävda att man måste kalla en chokladboll för något annat är ett typexempel på det. Vi förstår mer och lär oss mer – i en del fall går det alldeles för långsamt – men det viktiga är att försöka lära sig vad som är okej och vad som inte är okej. På liknande vis borde Feyenoord-fansen greppat det.
Även om tränaren Fred Rutten försvarar det med att säga att det inte är rasism, och att Feyenoord-fansen har en tradition av använda de på läktarna och att ingen spelare i laget klagar på det oavsett bakgrund så innebär det inte grönt kort. För många spelare symboliserar det något annat.
Scener från fotbollens värld letar sig snabbt vidare runt i världen och ganska snabbt får man en del som ifrågasätter vad man säger om bråken, och att man inte har koll, och anser att domaren är ett "fegt kräk" för att han bryter matchen. Vilket blir hängande framför en.
Givetvis vill man inte att folk ska ge efter för hatet och ge upp men det är inte svårt att förstå de som inte orkar längre. För det vore fel att tro att det inte äter på en och på ett eller annat sätt stoppar en mer sansad diskussion, och i vissa fall skrämmer till tystnad. Önskar att jag hade en lösning, men ser ingen.