Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
ANDRA LIGOR OCH CUPER

Lundh: Vi lär se fler Boltenstern – inte färre

Isabel Boltenstern jobbade med det hon älskade, och det blev dyrbart.
Viasat-reportern tappade livslusten.
Räkna med fler fall, inte färre – trots att vi vet om läget.

I dag är det 1 maj, som är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. I Sverige har man demonstrerat sedan 1890-talet men sedan 1939 är det en helgdag och det är naturligtvis rätt att uppmärksamma det. Utan den kampen hade inte landet sett ut som det gör, och det är mest på gott.

Jag demonstrerar inte då jag inte känner mig hemma på någon politisk flank och röstar blankt för jag vill vara obunden. Fegt, korkat, ansvarslöst…ja, det brukar vara några som har invändningar mot det, men som journalist vill jag vara politiskt fri och jag upplever även att politik mer handlar om att ha makt än att göra något.

Däremot passar 1 maj bra för att skriva om arbete och arbetsmiljö en dag när arbetarrörelsen tågar. Fastnade för Resumés intervju med 23-åriga Isabel Boltenstern som berättade att hon blivit utbränd på jobbet som hockeyreporter för Viasat och om långa pass, höga krav och en spiral som aldrig slutade snurra.

För att klarlägga så har jag inga mer detaljer än det som står i intervjun och känner inte Isabel Boltenstern men beskrivningarna på hur man jobbar går igen från när jag var på Expressen och även nu på TV4. Naturligtvis är detta inte något som enbart förekommer i mediabranschen utan så är det i hela samhället.

Ser jag tillbaka på mina knappa 20 år i branschen, från starten på Expressen i januari 1996 till i dag så har arbetsbördan exploderat. Nej, jag klagar inte – jag älskar mitt jobb och jag åker med – men det är klart att även jag inser att kvantitet inte alltid är kvalitet och en ökad effektivitet är önskvärd men den har följder.

När jag åkte till en landskamp för Göteborgs-Posten 1998 så lämnade jag två till tre texter om dagen, och jag var ambitiös. Vanligen gick man på träning och presskonferens och sedan hem till hotellet och skrev. Var jag lat väntade jag till deadlinen pressade mig, annars skrev jag tidigt så man kunde gå ut och käka.

I dag är vi en slags ambulerande små mediahus där vi sänder LIVE både här och där, twittrar, instagrammar, bloggar, krönikerar, snackar och är i gång från tidig morgon till sen kväll. Återigen, jag klagar inte, jag bara beskriver hur mediabranschen förändrats och att det får effekter.

Naturligtvis påverkas journalistiken. Även om det görs mycket bra i dag är det givet att det finns en kurva där den ökande mängden material avspeglar sig i sämre kvalitet. Man ringer på färre egna grejer, färre samtal per story, man gräver mindre och i dag skickar många redaktioner ut färre reportrar för att jobba.

Det är inte så att en minskad bevakning av idrott hotar demokratin, men det är klart att följderna även syns inom andra områden och det är ett hot när granskningar minskar. Färre reportrar ska göra mer och helst hela tiden och under tiden. Förstår inte hur nya reportrar hinner bygga upp nätverk av källor och kontakter.

Förutom journalistiken påverkas även människorna som jobbar, likt Isabel Boltenstern beskriver det: ”Det är ett otroligt högt tempo i mediebranschen. Och när man är så ivrig som jag är och vill göra allt och får göra allt, är det så lätt att fastna i den spiralen… Man vill bara ticka på i samma takt för att man tycker det är så förbaskat roligt, problemet är att kroppen inte orkar.”

När jag kom till Expressen valde jag med öppna ögon att jobba extra utan betalning. Varför? Ja, det handlade om att tidningen, eller någon chef, utnyttjade mig, men lika mycket att jag utnyttjade tidningen för att skapa mig ett CV och i förlängningen ett namn och ett jobb. Att visa driv var och är ett måste och då blev man en ”go-to-guy”.

Även när jag gick till Göteborgs-Posten såg jag till att knega extra och det hade jag definitivt inte alltid betalt för. Nu handlade det om att jag tyckte det var kul att få göra mer och större grejer, och nyfikenheten och drivkraften att komma vidare fick mig att pressa mig själv ännu mer.

Utan de insatserna hade jag inte fått vara korrespondent i New York under ett par år eller fått jobba med det jag älskar på arenor världen över, men det är givet att det finns ett pris. Det finns inga övermänniskor, men följderna syns bara på andra sätt och där får var och en brottas med hur de ska hantera dem.

Jag var dessutom sent på det jobbmässigt, efter att ha slarvat bort en massa år i Lund, så när jag som 30-åring var klar vid JMK i Stockholm så fanns det få alternativ annat än att jobba som fan. Så jag har reflekterat alldeles för lite kring det här, haft fullt upp, men jag ser det framför mig både i min kalender, på TV4 och på fältet.

Det är väl som produktionsbolagen funkar i dag. Att man får gå in och slava utan rätt pröjs och vänta på en lucka och om man då varit på hugget så får man kliva in där. Sedan är det bara att segla på för allt vad tygen håller eftersom man alltid är jagad av någon: chefen, kollegan, arbetssökande.

Det är ett roligt arbete som man älskar och där man knegat hårt som fan för att få det. Ja, det är inte så att man kan glidflyga in i mål när man väl nått dit. Då ska man leverera. Jakten går vidare och sedan är vi alla olika i hur vi hanterar det och vad det är som driver på oss; om det är nyfikenhet eller demoner eller någon annan kombination.

Det värsta är att vi alla vet om det här och ser det fortgå framför våra ögon. Hur kan det vara så? Ja, det är rätt enkelt att ägarna inte är villiga att förlora pengar och när globaliseringen och teknikutvecklingen satt deras företag under hård press så trycker man ner den pressen på oss arbetstagare och färre ska göra mer.

Så den chef som pressar på neråt är i sin tur jagad av någon annan ovanför. I mediabranschen är det dessutom ett extra tryck av att det sitter dödskallemärkningar på det mesta vi sysslar med. Folk vill inte betala för innehåll. Unga ser inte på tv och läser inte tidningar eller böcker. Det är halv panik och ägarna vill ju ha sina pengar och vinster kvar.

Här är det lätt att falla i fällan och bara jaga ägarna och peka ut dem som samvetslösa kapitalister som bara jagar avkastning. Eller överbetalda toppchefer. I en del fall är det garanterat så, i andra inte men det är ämnen till en annan krönika om hur man ska värdera insatser.

Fast det är lätt att glömma att vi själva är delaktiga i karusellen, både i att ta del av utvecklingens fördelar och även vilja ha egen avkastning på våra PPM-fonder eller annat sparande. Vi flyger gärna lågpris, ringer billigt och shoppar till låga priser och njuter av globaliseringens plussidor.

Vi har heller inga problem att äga aktier i H&M (och en hel massa andra företag) som ser till att tillverka billigt på långt avstånd, och det sker på bekostnad av pressade villkor. Det är likadant i en rad företag där våra pensionspengar ligger och jagar avkastning och vi är därmed också delaktiga i en jakt på cash som får effekt.

Skiftet har kommit till Sverige med globaliseringen och det går inte längre att behålla en svensk modell när man blir konkurrensutsatt av hela världen, eller det är i varje fall en rejäl utmaning. Även om varvsarbetarna i Göteborg och Landskrona var äss på att bygga båtar och textilarbetarna kring Borås kunde sina grejer så blev de utslagna. Precis som många journalister i dag.

I en tid när världen öppnat upp sig och det både ger fantastiska möjligheter och ett hårt tryck så är det plötsligt en tävlan om jobben med betydligt fler, inklusive robotar som kan ta över allt mer. Oavsett vad jag tycker om utvecklingen så är den verklig och den är här, och den pressar oss hårt.

Jag ser inte heller några lösningar för att undvika liknande öde som Isabel Boltenstern råkade ut för, utan tror att vi får se fler som hon. För jag kan inte se vad som ska få karusellen att snurra långsammare och behagligare. Kanske är det så att det redan går så snabbt att folk inte ens har tid att fundera över det förrän det är för sent?

Publicerad 2015-05-01 kl 07:00
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons