Vi backar bandet till juli 2012. Sleipner fick tio dagars sommarledigt. Mischell Miljevic, vars pappa är serb och mamma är grek, bestämde sig för att hälsa på sin lillebror Kristijan Miljevic, som spelar för Levadiakos FC i grekiska högstaligan. Han passade även på att hälsa på några släktingar som bor i lilla staden Kilkis nära Thessaloniki.
Mischell Miljevic och hans morbror fikade på ett sportcafé där den sistnämnde kände ägaren. När de pratade fotboll dök en snubbe till upp och hälsade på ägaren. Han visade sig vara agent - och blev nyfiken på den unge svensken.
– Jag hade provtränat med ett lag (Agrotikos Asteras) i näst högsta ligan när jag var 19 år. Det blev inget då, för Sylvia som jag spelade för då ville ha utbildningsbidrag. Det sjuka var att agenten kände igen mig när jag berättade om mig själv, därför att han hade en dansk spelare på provspel just då. Han hade sett mig och tyckt att jag var duktig, säger Miljevic.
Agenten frågade om han var sugen på att provspela för en toppklubb i näst högsta ligan, vilket han var. Snart väntade provspel med Panserraikos FC från staden Serres, som är ungefär lika stor som Norrköping.
– Allt gick så fort. Jag hade inte ens tagit med mig fotbollsskorna. Men jag tänkte varför inte, och ville se vilken nivå jag låg på. Jag tog det inte så allvarligt utan mer som en rolig utmaning. Jag stack och handlade ett par skor och sen var det dags för provträning, säger han.
Nästföljande dag gick han in på huvudtränarens kontor. Problemet var att denne inte visste att Mischell skulle provträna med laget. När agenten berättade att Norrköpingskillen kom från Sveriges tredjedivision blev han skeptisk. Men efter många om och men lät han honom provträna, och svensken gjorde inte bort sig. Tvärtom ville tränaren se mer och Miljevic körde veckan ut och Panserraikos blev intresserat. Klubben kontaktade svenskens dåvarande arbetsgivare, Sleipner. Men de hade svårt att komma överens - och övergången såg ut att rinna ut i sanden.
– Jag packade väskorna och förberedde mig på att åka tillbaka till Norrköping. Men dagen innan jag skulle åka kom klubbarna överens och Panserraikos köpte loss mig.
Mischell Miljevic skrev på ett ettårskontrakt under transferfönstrets sista dag. Han spelade alla träningsmatcher - och imponerade. Sen började mardrömmen. Yttermittfältaren fick en bristning i nedre magmuskeln. Han rehabtränade men skadan ville inte läka. Efter två månader var han fortfarande inte frisk.
– Jag träffade massa läkare som alla konstaterade att jag hade ”sportsman hernia” (försvagning av bukväggen), som är en känd fotbollsskada.
Han blev opererad och sen dröjde det ytterligare två och en halv månad innan han var tillbaka i full träning. Efter att ha missat höstsäsongen var han äntligen på gång igen i slutet av januari.
– Det var många om och men ifall jag skulle stanna i klubben då transferfönstret öppnade i januari och nya provspelare kom in. Men det gick riktigt bra igen och tränaren behöll mig.
Mischell Miljevic debuterade mot Kallithea den 20 februari. Han spelade en halvtimme och gjorde så bra ifrån sig att han fick starta nästa match, mot Doxa Dramas.
– Det blev ett derby i gyttjebad. Det gick bra för mig, och tränaren var nöjd. Dock avgjorde motståndarna på straff i 85:e minuten, säger Michell Miljevic som fick känningar i baklåret.
Han och tränaren kom överens om att han skulle börja på bänken i nästa match. Han hoppade in sista 20 minuterna mot jumbolaget Epanomis. Matchen slutade 0-0 vilket gjorde tränaren rasande. Mischell fick starta nästa match, som var mot AS Olympiakos Volou. Dessvärre förlorade Panserraikos med 2-1 på bortaplan.
– Jag kan svära på att domaren var köpt, suckar yttermittfältaren.
Baklåret kändes sämre och sämre, så han tvingades vila ett bra tag. Han kom tillbaka, men lyckades inte slå sig in i Panserraikos igen. Laget slutade åtta - och missade playoffspelet på målskillnad...
Det är inte säkert att Mischell Miljevic blir kvar i Grekland. Sedan Panserraikos president dog för drygt tre månader sedan har det varit kaos i klubben. Lönerna har inte betalats ut efter februari månad.
– Vi har diskuterat en fortsättning men jag och många andra väntar på att det ska komma en ny president. Vi vill bland annat veta hur det kommer se ut ekonomiskt. Presidenten är ju allt i en klubb, understryker han.
Mischell Miljevic och hans flickvän stortrivs i Serres där de bor i en fin tvåa. Klubben står för hyra och mat.
– Så länge jag får jag min lön, som jag fick första halvåret (fram till februari), så lever jag riktigt bra.
Han tycker inte att man märker av den ekonomiska krisen där han bor. Men så bor han inte heller i en storstad.
– Alla känner alla så på något sätt går det runt. Det är alltid fullt på caféer, restauranger och uteställen. Men i storstäderna är det problem. Jag hade tur som hamnade just här, Panserraikos har ju betalat ut lön. Men många klubbar har inte gjort det. De flesta spelarna i andraligan har problem att få betalt, säger 23-åringen.
Klubbarna i högstaligan är lika goda kålsupare, många klubbar har inte betalat ut en euro på flera månader.
– Det är det enda jag inte gillar med Grekland. Det är instabilt när det gäller ekonomi, det finns ingen trygghet.
De som tycker att fansen i Sverige är galna har inte varit i Grekland. Mischell berättar att Panserraikos, eller "Lejonen" som klubben kallas, brukar ha mellan 4000 och 5000 åskådare på sina hemmamatcher. Ibland är det mindre och i matcherna mot publiklag som Iraklis och Larissa kan det komma 7000 personer.
– Jag har aldrig sett så galna fans. Knallskott och bengaler förekommer i varje match. När jag spelade mot Olympiakos Volou smällde det som fan. Första knallskottet var på min sida. Jag hoppade till rejält. Jag trodde att någon blivit skjuten, säger Mischell Miljevic.
Lagets klack hoppar och sjunger i 90 minuter. De använder även trummor och trumpeter för att öka trycket. Går det bra för laget blir spelarna behandlade som gudar.
– Men om vi spelat dåligt är det bättre att stanna hemma... En spelare i laget hade skrivit "Greklands sämsta stad med de sämsta människorna" på nätet efter en förlust, säger han.
Fansen kände att det var riktat mot dem. Nästa dag väntade 50 personer på spelaren, som än idag buas ut när han får bollen, utanför omklädningsrummet. Kalabalik uppstod.
– De tog strypgrepp på honom. Sen hoppade vi in och polisen kom dit. Det blev en stor skandal. Fansen får skrika och säga vad de vill. Det är vårt jobb att hantera det. Men när de går över gränsen och rör en spelare är det inte okej. Man känner verkligen att fotboll är allt här och att det är en helt annan värld än i Sverige, på gott och ont.
Eric Nilsson