Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
ANDRA LIGOR OCH CUPER

OFFSIDEKLASSIKER: Barfotaspelaren - 16 årige John Guidetti om framtidsplanerna

Fotbollskanalen.se har glädjen att publicera det klassiska OFFSIDE-reportaget om den då 16-årige John Guidetti från nummer 5/2008. Trevlig läsning!

I april skrev Brommapojkarnas John Guidetti kontrakt med Manchester City i förvissningen om att klubben hade en svensk manager som trodde på honom. En månad senare hade förutsättningarna förändrats drastiskt.
16-årige Guidetti kunde inte bry sig mindre:
– Om jag blir så bra som jag vill kommer ingen att kunna hålla mig tillbaka. Jag ska spela VM 2010!

John Guidetti såg sig omkring i rummet. Han noterade kylskåpet och de två stora skinnsofforna. Han tittade på pappa Mike och på de tre tränarna – Sven-Göran Eriksson, Tord Grip och Hasse Backe. Han tänkte att Sven-Göran Eriksson såg precis så lugn ut som han alltid gör på TV. John fick ett infall och frågade »Svennis«:
– Får jag ta en bild med Micah Richards?

Manchester City skulle snart ut och möta West Ham i Premier League, arenan höll på att fyllas och pappa Mike inflikade att spelarna säkert hade viktigare saker att tänka på än att fotograferas med en tonåring som inte ens hade skrivit på ungdomskontraktet som klubben erbjudit. Sven-Göran Eriksson viftade bort pappans artigheter:
– Nej, nej, nej. Det här är viktigt. Jag ska hämta honom.
John ryckte nöjt på axlarna mot pappa medan managern kilade iväg. När Eriksson återvände hade han med sig backstjärnan Richards samt en fotograf.
– Om jag personligen skulle stå i valet mellan Sampdoria och Manchester City skulle jag välja City. Det säger jag inte bara för att jag är manager här, sa Sven-Göran Eriksson.

John replikerade:
– Men det är viktigt för mig att komma till A-laget så fort som möjligt, för jag ska spela VM 2010. Satsar du på unga spelare?
Sven-Göran Eriksson såg ut att överrumplas av rakheten, men fann sig snabbt, tittade John stint i ögonen och sa:
– Det kan du skriva upp att jag gör! Det kan du fråga vem som helst! Så fort du är tillräckligt bra kommer du att vara med oss här uppe. Du såg väl Theo Walcott i VM?
John nickade. Sven-Göran Eriksson log belåtet.

Första gången jag hörde talas om John Guidetti var i januari i år. Jag åt lunch med Janne Stahre, tränare i Degerfors men också ansvarig för en egen fotbollsakademi där han ger spelare extra träning utöver den de får i sina respektive klubblag. Stahre har genom åren tagit sig an bland annat Erik Edman och Matias Concha.
Jag frågade om han hade stött på någon intressant talang på sista tiden. Stahre funderade ett tag, log sedan och sa att det fanns en anfallare, »fast han är bara 15 år«.
– Jag brukar inte ta in så unga spelare, men jag har gjort ett undantag med den här. Han går rakt in och tar över träningarna oavsett om de andra är femton år äldre och har spelat i Allsvenskan i tio år. Han tar plats, syns, hörs och har en enorm vilja. Han har växt upp i Afrika.
– Är han svart? frågade jag.
– Nej, nej, nej. Han är svensk men han bodde där nere som liten. Han har en skön jargong – han bor i Bromma men hänger helst ute i Tensta.

Några månader senare får jag själv uppleva paradoxen John Guidetti. Å ena sidan verbal som få och säker som en vuxen, å andra sidan sprallig som den 16-åring han är. Å ena sidan nyligen kontrakterad för tre år med Manchester City och bara ett par dagar från flytten till England, å andra sidan smånervös inför morgondagens avslutningsbal för Aspuddens niondeklassare.

Vi sitter på en restaurang intill Mälaren – John, hans pappa Mike och jag. John berättar att han tidigare under dagen sa till sin baldejt Sanna att han skulle komma sent till avslutningsfesten eftersom han har träning med Brommapojkarnas A-trupp. Sanna tog beskedet med ro, men klasskompisarna gnällde: »Så kan du inte göra mot henne. Det är ju bara en gång i livet.«
John suckar:
– Vadå »en gång i livet«? Allt är väl en gång i livet. Jag är fotbollsspelare först och främst, det är ett heltidsjobb. Jag vet att jag kommer missa min systers student och bröllop, ja, jag kommer säkert att missa mitt eget bröllop också, men så är det för jag har en dåres övertygelse  … Ursäkta, tjatar jag för mycket?
– Han kan prata till i morgon bitti, flikar pappa Mike in med ett leende.
– Ja, jag är nog lite oblyg, medger John.

Mike kallar John för »en kameleont, en survivor«.
Han säger att sonen klarar sig överallt och kan tala med alla. Pappa förklarar att det till viss del beror på att John flyttade med familjen från Stockholm till Kenya när han var tre år, för att Mike skulle jobba med ett skolprojekt i Nairobi. Det var där John blev förälskad i fotboll, sommaren 1998 när de följde VM på TV. Familjen återvände till Stockholm efter tre år och John började spela med Brommapojkarnas P92:or, lag 20. Där fick BP:s starke man Tommy Söderström syn på honom och konstaterade: »Killen kan inte spela fotboll, men han vinner alla matcher åt sitt lag.« Så flyttade man upp John till BP:s 91:or, lag  1 i stället.
– Sedan flyttade vi tillbaka till Kenya när jag var tio, säger John. Då fick vi bilda en ny klubb där nere. Jag kunde ju ha spelat med rikemansbarnen men de kunde inte spela fotboll för fem öre.

Mike talade med klubben Impala som har sin anläggning nära Kibera, en av Nairobis fattigare slumstadsdelar. Genom Mikes kontakter med Brommapojkarna bildades så småningom Impala Bromma Boys, ett systerlag till BP som den svenska klubben via Mike hjälpte med skor, bollar, västar och annat material.

John säger att han »fick helt nya perspektiv på livet« där nere. När han och Mike dök upp på utsatt samlingstid till match de första gångerna var det aldrig någon annan där. De andra kom gående flera timmar senare och sa: »Today is a good day. No hurry, no hurry.«
– Det hände så mycket under de där åren, säger John. Före match ställde domaren upp oss på linje för att kontrollera åldern. Om någon var för lång eller hade för mycket basröst eller skäggväxt, plockade han bort killen. Ibland blev det slagsmål när domaren skickade bort lagens stora stjärnor. Och en annan gång, när vi spelade match, ropade plötsligt alla:  »John, haraka, down, down, down!« Jag såg ingenting men kastade mig ner. Strax efter såg jag hur hela himlen blev svart.
– Afrikanska jordgetingar, säger Mike. De dödar. När de valt ut sitt offer överlever man inte – man blir förgiftad, det är som att få 500 huggormsbett.

John nickar och fortsätter sedan att berätta om en turnering han spelade. Planen var placerad på en åker, och mitt på fanns en stor vattenbrunn i sten. När lagen gick till anfall, fick de spela sig runt brunnen.
– Det var skönt liv, mycket »wella, wella«, inte så allvarligt. Killarna var tacksamma för minsta lilla grej. Pappa brukade sponsra dem så att de kunde ta sig till och från träning med buss men då sprang de hellre en eller två mil hem och köpte mat för pengarna i  stället. När de skulle döpa klubben tänkte de först heta Impala Bromma Streetboys. Sedan sade de: »No, no Mike! We’re no streetboys anymore – now we are football players.«
– De var helt enkelt traktens proffs. De fick ju resa, mjölk, bröd och skor att spela i, säger Mike.
John skrattar till och säger:
– Kommer du ihåg »Silly«? Han var ju en bra spelare men så fort han fick fotbollsskor på fötterna blev han iskall. Ändå ville han alltid ha skorna för att de var snygga, han kände sig som proffs när han hade dem på sig.

Under tiden i Kenya kom John också med i Mathare Youth Sports Association, Mysa, en av världens största ungdomsföreningar, som samlar landets bästa spelare för att åka ut i världen och spela turneringar.
Uttagningarna ägde rum långt in i slummen. Pappa Mike säger att han aldrig var orolig över att ha sin son där:
– Han är mer hemma där än vad han är på Stureplan.
Mysa-provspelet började före klockan sex på mornarna och höll på i ett par dagar. En av dagarna var det inte fotboll på agendan, i stället gick alla in i ett skjul för att lära sig sjunga. John förklarar:
– Det var viktigt att ha en gemensam sång när man värmde upp.
Vilket språk pratade ni?
– Lite av varje. Jag kan fotbolls-swahili, inte fullt ut, men helt OK. Sedan var det engelska. Det kan jag ju bra sedan den tiden och det är ju inte fel nu när jag ska till City.
Pratar du med afrikansk accent?
– No, no! I can do British, I can do American, I can do everything.
John ler med glimten i ögat. Sedan berättar han om de tuffa uttagningarna i Mysa.
– Bossen satte in mig i straffområdet som ensam forward mot tre backar och en målvakt och sa: »Three minutes, five goals – otherwise I will beat you.« Fast de slog sällan på riktigt  … fast förresten, när vi var i Norge och spelade cup visade en spelare dålig respekt för tränaren och jag som aldrig sett någon bli slagen förut blev lite chockad när den här killen fick en fet lavett rakt över ansiktet.

Hur påverkade tiden i Afrika ditt fotbollsspel?
– Jag tror jag fick en jävla bra kondition där nere, vi spelade och tränade ju på hög höjd hela tiden och där handlade allt, jag säger allt, om vilja. I Sverige är det mer att man ska stå rätt, göra rätt i varje situation, ligga rätt i position, men där nere är det inte så, det är en annan värld. Man springer, sliter och springer – krigar faktiskt. Vi spelade barfota, jag fick som gummiplattor under fötterna, det gjorde inte ont fastän vi spelade på jordplaner där det låg både sten och glas. Ibland när jag kom hem blödde jag om fötterna men jag kände ingenting. Mamma skrubbade och skrubbade för att få bort smutsen men det gick bara inte.

Det måste ha varit en stor omställning när ni flyttade hem.
– När vi kom tillbaka till Sverige när jag var 13 frågade jag pappa: »Tror du jag får spela Gothia Cup barfota?« Han sa: »Du måste ju ha benskydd.« Då klippte jag sönder ett par strumpor så det bara gick en sträng runt hälen, så att strumporna kunde hålla benskydden. Sedan ringde jag min tränare i BP, Tobbe Ackerman, och frågade. Han trodde inte på idén.

Du verkar alltid gå din egen väg.
– Jag har mina målsättningar klara. Fastän alla oftast skrattar åt dem. Mitt mål i livet är att motbevisa folk. Många har sagt att jag tränar för mycket, nu har jag motbevisat dem genom att komma till England. Nu säger jag att jag ska spela VM 2010, alla garvar åt det också, men då tar jag min almanacka och skriver »MOTBEVISA« över hela 2010. Det är något som måste göras. Om jag inte lyckas har jag ändå siktat högt. Siktar jag mot stjärnorna så landar jag i varje fall på molnen. Varför ska jag sikta i takhöjd, då blir jag ju kvar här nere på marken. Det är helt meningslöst.

Var det svårt att ställa om till svensk fotboll efter tiden i Kenya?
– Det gick inte hundra för mig. Jag var inte först prioriterad i laget. Ibland satt jag på bänken, ibland spelade jag ytter. Men jag jobbade på. Vi hade väl fyra träningar i veckan och där lärde vi oss vad vi kunde öva mer på själva. Det var hemma som jag gjorde största jobbet.

Johns ordentliga fotbollsskolning började alltså egentligen först för tre år sedan, efter den andra hemflytten från Kenya. Tobias Ackerman, instruktör i BP:s förstalagsverksamhet, har tränat John sedan spelaren började i klubben – och försåg också John med ett individuellt träningsschema under tiden i Kenya. Ackerman säger att viljan är anfallarens klart mest utmärkande drag:
– Han var alltid den som avgjorde matcherna i de yngre åldrarna. Han var otroligt tidig med den där målinriktningen, att alltid vilja vinna. John var en talang från början men framför allt har han jobbat sig till sina framgångar. Det vi har fokuserat mest på under de här åren har varit tekniken och det har han verkligen tagit till sig. Jag har aldrig förvånats över att John lyckats. Jag tror att han kommer spela någon ligacupmatch för Manchester City redan den här säsongen – det är bara sådan han är.

John har vant omgivningen vid att ständigt överraska. I vintras sa BP att han skulle tillhöra juniorerna och inget annat. Då bestämde anfallaren sig för att sikta på spel med U21-laget. Han fick chansen borta mot Degerfors och lämnade planen efter att ha gjort fyra mål och en assist. Direkt satte han upp ett nytt mål: att spela en match med seniorlaget i Superettan. Ett par veckor senare gjorde han A-lagsdebut mot Sirius.
– Jag tror han har den där viljan med sig från start. Man vet inte alltid varför, men på något sätt vinner han matcher. Lite samma flippade glöd som Steven Gerrard, säger Mike Guidetti som själv både spelat och coachat rugby, vilket också var sonens första sport.
– Kanske har han fått med sig en del därifrån. För har du inte total vilja i rugby så är du ingenting.

Under åren har pappa, utöver sitt jobb som idrottslärare, lagt alltmer tid på att stötta sonens fotbollsspel. Det har nästan blivit ytterligare ett heltidsjobb att få ihop träningsschemat och hålla koll på sonens fysik i syfte att optimera utvecklingen. För John nöjer sig inte med den organiserade träningen nu heller. Han fys- och snabbhetstränar på Bosön med före detta friidrottaren Nebez Kurban. Han kör individuell fotbollsträning med Janne Stahre i Sollentuna. Dessutom tränar han mycket på egen hand. Första gången jag träffade honom var en fredagseftermiddag i april när han stod ensam på Zinkensdamms IP på Södermalm och körde skotträning.
– Tjugo minuter ensam ger mer bolltouch än vad jag får på en och en halv timmes träning med laget. Tänk vad jag då får när jag står flera timmar med bollen varje dag.

Var kommer viljan ifrån?
– Jag tror – ursäkta alla fotbollsspelare där ute – att det är passionen för fotboll som avgör hur stor vilja du har. Älskar du fotboll tillräckligt mycket så hatar du att förlora och då har man helt enkelt den där jävla viljan att vägra förlora. Jag tror det handlar om att verkligen, verkligen bry sig. Är bara fotboll tillräckligt viktigt så  …
– Förr sa folk till mig: »Dribbla inte John, du kan inte dribbla.« Då gick jag hem och tränade på att dribbla. Nu säger folk: »Dribbla mer John! Utmana! Du är bra på det. Jag visste hela tiden att det skulle komma, att du skulle lära dig.« Jovisst, säkert att det bara kom till mig så där. Jag har ju stått hemma på rummet på vintrarna och dribblat och bankat bollen i väggen så att mamma och pappa inte kunnat sova på nätterna.

Hur mycket tränar du varje dag?
– Vi kan ta i dag som exempel, även om jag tagit det lugnare eftersom jag spelade match i går. I morse tränade jag på Hägerstensåsen i 45 minuter innan jag åkte till skolan. Sedan gick jag tidigare från skolan och stressade för att hinna till BP:s A-lagsträning. Nu, efter intervjun, ska jag till Mossen och köra skott. Så kör jag styrka på rummet innan jag somnar.

Tre till fyra pass om dagen alltså.
– Ja, jag lämnar hemmet sju på morgonen och kommer hem halv elva och då har jag inte suttit framför ett TV-spel och chillat direkt.
– Och så fort jag får chansen är jag i Vasaparken. Där är alltid folk man kan spela med, bra bollspelare, sådana som lagt skorna på hyllan men fortfarande kan sina grejer. Häng med någon gång!

Far och son Guidetti har fått en hel del kritik för all den här träningen. Många har varit rädda att John ska slita ut sig. Svensk fotboll – till skillnad från till exempel simningen, där tonåringar dagligen matar av kilometer i bassängen innan de går till skolan på morgonen – är inte van vid så här hårda satsningar.
– Man märker att vi inte kan dra på riktigt lika mycket nu, säger John. Jag börjar få mer muskler, jag måste återhämta mig mer. Men då kan man alltid fila på andra saker. Det kan vara balans eller grundteknik. Oavsett hur trött du är i musklerna kan du ligga ner, lägga upp bollen på foten och träna på tekniken. Om jag inte kan köra full skotträning så kan jag ändå gå ut på planen och lägga in bollen i hörnen löst för att hitta vinklarna. Det är ju perfekt visualiseringsträning. Om jag ska bli en bra boxspelare ska boxen vara mitt första hem och då måste jag hela tiden veta var målet är.
– Vi jobbar mycket på återhämtning just nu, att få ner honom snabbt i sömn efter passen, säger Mike. Han har blivit riktigt bra på det också. Vi har sätet nedfällt i bilen. Han somnar direkt.

Mike säger att det kanske inte låter klokt men nästa grej blir isbad för att musklerna ska återhämta sig snabbare. Jag skojar och påpekar att de kanske kan montera in ett i passagerarsätet.
– Tror du inte jag har tänkt tanken tusen gånger! skrattar Mike.
– Erkänn att du stått med måttstock för att se om det går in, säger John.
– Ja! Absolut! Jag är besatt av kunskap och följer all forskning och resonerar så här: Om man gör allt annat rätt, varför inte testa det här också. När vi kommer till England ska vi ha isbad i bilen. Så får det bli – så fort det går.

De större klubbarna i Europa började höra av sig för ett par år sedan. Ajax var tidigt ute. När BP spelade en turnering i Italien fick även flera italienska klubbar upp ögonen för svensken. Lazio bjöd in John på en provträningsvecka, därpå följde Roma, Inter (vid två tillfällen) och Sampdoria.

I Roma gick det extremt bra, klubben var mycket intresserad tills John nämnde att han även varit på provträning hos lokalkonkurrenten Lazio. På träningsanläggningen Trigoria träffade han också Romahjälten Francesco Totti.
– Han började snacka med mig, frågade först något på italienska. När jag inte fattade sa han: »Are you on trial? OK, good luck.« Han verkar vara en helskön lirare.

I samband med besöket i Inter fick pappa Mike samtal från Zlatan Ibrahimovic.
– Han önskade oss lycka till. Andra gången bad han om ursäkt för att han inte hunnit ta hand om oss, säger Mike.
Men av alla klubbar i Italien lockade Sampdoria mest. John åkte ner för att träna med Allievi – 16-17-årslaget – men blev snart uppflyttad till Primavera – de under 23 år – för att i slutet av veckan lyftas upp och spela internmatch med seniorerna. På uppvärmningen före match bad han Antonio Cassano hämta några bollar åt honom. Stjärnanfallaren tittade först förvånat på tonåringen men fann sig snabbt och gav John ett imponerat leende: »OK, how many do you want?«
– När vi sedan satt på bänken i början av matchen sa han: »The trainer is stupid, eh?« Jag fattade ingenting, tänkte »vi vet att du kan vara lite flippad men  … «. Sedan sa han: »He bench you! He is stupid! You should play!« Så garvade han. När jag hoppade in gick det bra. Jag hade ett skott på mål och gjorde en assist.

Sampdoria ville ha John. Men förhandlingarna gick trögt. Pappa Mike sa att det inte var aktuellt att släppa sonen ensam till Italien. Mike kunde tänka sig att flytta med, men då ville han att klubben skulle fixa jobb åt honom.
– Jag har flera jobb här hemma och är familjeförsörjare, jag måste ju livnära hela familjen. Min hustru har varit doktorand i ett par år nu. Hon och vår dotter, som går i skolan, skulle bo kvar hemma i Sverige. Och kostnaderna försvinner ju inte för att jag och John flyttar.

Argumenten bet inte på italienarna som ringde och skällde: »Vi ska bara värva en spelare, inte två!« Efter några dagar återkom Sampdoria – med en fyra man stark delegation till Stockholm och ett väl sockrat bud.

Det var i den vevan som Manchester City hörde av sig. Efter Johns första landskamp, mot Norge i Umeå, bjöd engelsmännen över honom. När det hade gått ett par dagar visade Barry Poynton, klubbens chefsrekryterare, de tavlor som hängde i korridoren på ungdomsakademin. Det var foton på spelare som gått från akademin upp i A-laget – Micah Richards, Shaun Wright-Phillips, Stephen Ireland, Kasper Schmeichel  … Där hängde också en ram utan foto. »I want that to be you, and I truly mean it«, sa Poynton.

John bestämde sig någon månad senare. Pappa får nu en tjänst i klubben som scout, John tar plats på akademin. Kontraktet skrevs på i april, i samband med att Manchester City mötte Chelsea på City of Manchester Stadium, och John blev intervjuad på innerplan i halvtid. Pappa Mike blev placerad på Sven-Göran Erikssons stol vid avbytarbänken. Han hörde sonen tala inför 40 000 åskådare och tänkte: »Inte grina nu, du får inte lipa nu.«

En månad senare fick Sven-Göran Eriksson sparken från klubben.
– Jag har sagt det hela tiden: det spelar ingen roll. Svennis bänkade Andreas Isaksson som var given i svenska A-landslaget och om han gjorde det är det inget som säger att jag skulle ha fått fler chanser bara för att jag kommer från Sverige. Jag måste prestera för att spela, så enkelt – och tufft – är det bara. Om jag blir så bra som jag vill, kommer ingen kunna hålla mig tillbaka ändå.

Johns individuelle tränare, Janne Stahre, säger att det ska bli intressant att följa utvecklingen. Inte minst kommer John att ställa nya krav på de svenska landslagsledare som i framtiden ska förvalta honom. Eran Zlatan Ibrahimovic, med spelare med invandrarbakgrund, var en sak – Johns fokus, drivenhet och krav på bättre och mer träning, är en annan.
– John lever på sin personlighet och det är den han ska ta med sig ut på planen för att vara bra. Det är upp till svenska ledare att hantera det.

Även pappa Mike vet att Johns personlighet sticker ut. Med ett garv berättar han att det är anledningen till att han alltid spelat Georg »Åby« Ericson i bilen de gånger han lämnat John på landslagsläger på Bosön – den andas svenskt föreningsliv à la 70-tal och tanken är att den ska funka som en »landslagifiering« av John.
– »Vi är svenska fotbollsgrabbar, och vi vet att vägen till VM är svår  … «, sjunger John. Jag går och nynnar på den hela samlingen sedan.

Jag frågar om han tvekat, om han tänkt att det kan vara för tidigt att flytta ut. Han kunde ju fortsatt med skolan, tagit en plats i BP:s A-lag  …
– … men det är ju ett helt perfekt läge för mig att åka nu. Jag har gått ut skolan, jag är i den åldern när det avgörs om jag blommar ut. Det kan gå åt ett annat håll också och det säger jag inte för att jag har dåligt självförtroende – men vad som helst kan hända, jag kan ju också ha de tre sämsta åren i mitt liv. Oavsett vet jag att jag kommer ha bättre möjligheter om jag åker iväg nu än vad jag hade haft annars. Gymnasiet? Jag har inte tid med det. Jag kommer äta, sova, leva fotboll. Det är det jag drömmer om. När jag nu har chansen, varför inte ta den?

John säger att det också handlar om att få jämföra sig med bättre spelare. Han kan inte förstå spelare som klagar när deras klubb värvar en stjärna på samma position.
– Jag tycker man ska se det tvärtom: »Tack, ni värvade en stjärna.« Jag måste ju ändå slå honom om jag ska bli bäst i världen och då är det bättre att ha honom i egna laget så att jag får mäta mig med honom varje träning och utvecklas maximalt. Jag måste jämföra mig med alla. Jag ska ju spela VM 2010 och Lars Lagerbäck gillar ju att satsa på unga spelare  … eller hur?

Han ler pillemariskt, inväntar reaktionen innan han börjar skratta.
– … nej, men ärligt så handlar det ju bara om att motbevisa honom också. Det kanske är en tuff uppgift, men vadå? Är jag tillräckligt bra går det bara inte att hålla mig tillbaka.

Henrik Ystén, Offside, www.offside.org

Publicerad 2012-02-19 kl 11:58
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons