Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

OFFSIDEKLASSIKER: Utvandrarna Goitom och Amoah

Andra ligor och cuper

Fotbollskanalen.se har glädjen att publicera det klassiska OFFSIDE-reportaget om utvandrarna Henok Goitom och Patrick Amoah från nummer 2/2006. Trevlig läsning!

Henok Goitom struntade i svensk elitfotboll och gick direkt från division fyra till Udinese när han var 18.
Patrick Amoah valde i samma ålder att stanna och kämpa för en plats i Djurgårdens startelva.
I dag bor de grannar i Murcia. Goitom är stjärna i Primera División, Amoah nyförvärv i spanska division fyra. Offside hälsade på för att prata karriärval.

Utanför bilrutan; bara sand och sten, och i horisonten berg befriade från grönska. Den spanska öknen breder ut sig, vissa år faller här bara 100 millimeter regn.

Vi kör genom bondhålan Lorquís industriområde.I jämnhöjd med bilreparatör Papa Alis anskrämliga blå plåtbyggnad svänger vi av, in på en smal grusväg som ringlar neråt dalen. Två minuter senare når vi slutdestinationen – Estadio Municipal Juan de la Cierva – där Ciudad de Lorquís division fyra-spelare kör kvadraten på konstgräset intill arenan.

Annons
Det är en brokig skara män: några talangfulla spelare med meriter från andradivisionen, ett par veteraner med sina bästa år bakom sig (och de bästa åren var inte heller särskilt bra) och så ett antal unga spanjorer som varvar fotbollen med studier, fortfarande osäkra på vilken väg som leder till tryggast inkomst i framtiden.

Där finns också Patrick Amoah, allsvensk debutant redan innan han hade fyllt 18. Då, 2004, pratade juniortränare Paul Lindholm i svensk press om »Amoah-effekten« i Djurgården, att Patrick som den första på flera säsonger hade visat att man kunde gå hela vägen genom ungdomsverksamheten upp till den allsvenska startelvan.
Innan jag åkte till Spanien talade jag med PaulLindholm, i dag A-lagstränare i Djurgården. Lindholm undrade vad hans gamla adept gjorde i division fyra.

Annons
– Om han tar det som ett halvårs paus från fotbollen kanske det kan vara bra. Men jag vet inte. Jag känner ändå besvikelse. Jag hade hoppats att Patrick hade större ambitioner med sin karriär än så här.

Jag ser mig omkring. På ett rostigt stängsel sitter en lapp där någon skrivit med röd tuschpenna att man kan hyra konstgräsplanen för 35 euro om man vill samla ihop ett gäng för en timmes spel – för fem euro extra får man använda elljuset. I andra änden av planen står träningens enda åskådare – en 70-årig gubbe – och gäspar. I övrigt är det öde här nere i dalgången. Estadio Municipals enda granne är Cementerio Santo Rosario, den lokala kyrkogården.
Om Paul Lindholm var skeptisk till Amoahs karriärval innan, vad skulle han ha sagt om han följt med hit?

Lördag kväll. På Estadio Neuva Condomina tar Patrick Amoah plats på den västra läktaren. Villarreal är på besök för att möta Murcias stolthet, Real Murcia, i spanska förstadivisionen. Speakern går upp i falsett när han presenterar hemmalagets startelva:

Annons
– Y número siete: Gooooooitom!
Publiken jublar. Henok Goitom gör sin tredje säsong i staden och är omtyckt. De två första åren spelade han i division två för Ciudad de Murcia, i somras värvades han till Real Murcia efter att också ha haft anbud från Espanyol, Osasuna, Racing Santander, Real Mallorca och Valladolid.

I programbladet finns en intervju med svensken. Han berättar att favoritlåten är No better love med Young Gunz, att favorittränaren är hans egen pappa och att livsmottot lyder: »Klaga inte, det finns alltid de som har det värre än du.«

Henok är, liksom Patrick Amoah, uppväxt i Stockholms förorter – Patrick i Tumba, söder om stan, Henok i Tensta och Husby, i de västra utkanterna. Båda fyllde barndomen med gårdsfotboll tillsammans med kompisarna. De slet i Nike Cup och S:t Erikscupen i jakt på små segerplaketter. På somrarna åkte de med sina lag till Göteborg och spelade Gothia Cup. Henok och Patrick var båda två anfallare av den där sorten som ofta fick skäll för att dribbla för mycket och i fel lägen.

Annons

Henoks utvecklingskurva avstannade plötsligt när han var 14 år – kroppen envisades med att bara växa på längden. Men supertalangen Patrick tog varje utvecklingssteg med lätthet. Han flyttades upp till laget som var ett år äldre som 13-åring, debuterade i division två – utlånad till Värtan – när han var 15, passerade genom alla pojklandslag på vägen upp till seniorspel och vann JSM-guld med Djurgården vid 16 års ålder. Säsongen därpå, 2004, tog han steget upp i A-truppen. Den sommaren gjorde han allsvensk debut mot Örebro med att – efter 54 sekunder – slå ett inlägg som ÖSK-målvakten fumlade in i nät. Sedan gjorde han ett helt eget mål i matchen som Djurgården till slut vann med 5-1.

När Henok goitom var 15 år var inget pojklandslag intresserat. I stället flyttades han ner till mittbacksplatsen för att få spela från start i klubben Inter Orhoy.

Annons

Allting förändrades i januari 2003. Inter Orhoy hade gått ihop med Essinge IF några år tidigare, och nu gick klubben i sin tur samman med Vasalund. När Henok den vintern sprang ut till träningsmatch för den nya klubbkonstellationen, som hade ambitionen att vinna division två, insåg han att kroppen exploderat. Henok öste in mål trots träningsmotstånd som Brommapojkarna, Café Opera och allsvenska Enköping.
Ryktet färdades snabbt. »Alla vill se spelaren som snart är borta«, skrev Dagens Nyheters Torbjörn Petersson i en krönika, där han berättade hur en kompis ringt upp honom och med upphetsad röst sagt att han sett den nye Zlatan. Petersson for ut till idrottsplatsen Skytteholm och skrev: »Ove Kindvall gjorde tummen upp vid Skytteholm och satte Feyenoord på spåret. Och Henok syns, han sticker ut, han har briljant teknik och stort spelsinne, men först borde han sättas i styrketräning och spela i Allsvenskan för att härdas.«

Annons

Själv träffade jag Henok för första gången i februari den vintern. Vi satt på Max hamburgerrestaurang i Solna. Henok var en blyg 18-åring som talade tyst och artigt tackade nej när jag ville bjuda honom på en Coca-cola. Enda gången hans röst blev riktigt bestämd var när jag frågade om framtiden:
– Det är lika bra att gå direkt utomlands i stället för att tappa ett par år på att spela i Allsvenskan. Jag flyttar till sommaren.

Det fanns en klubb som försökte få honom på andra tankar. Peter Kisfaludy var nytillträdd sportchef i AIK och hade följt Henok sedan spelaren var tio år, på den tiden då Inter Orhoy fortfarande hette FC Rhawi. Kisfaludy tog med sig tränaren Richard Money till Järfällavallen och en träningsmatch med Vasalund. Engelsmannen sa: »Vad är problemet? Varför är inte den här killen redan i AIK?«

Annons

Trots det fick Kisfaludy strida för att få försöka värva Henok. »Är du verkligen säker, Peter?« frågade VD:n Sanny Åslund gång på gång, möjligen för att insatsen höjdes för varje vecka när Henok konsekvent tackade nej till AIK:s olika kontraktsförslag. Till slut sa Sanny Åslund till Kisfaludy att han inte kände till någon 18-åring som blivit erbjuden ett så bra allsvenskt kontrakt.

Men Henok vägrade skriva under och turnerade i stället Europa runt för att hitta rätt klubb. Planen var att gå ut samhällsprogrammet och spela division två-fotboll med Vasalund fram till sommaren. När Svenska fotbollförbundet sa att han inte kunde spela division två och flytta utomlands samma år (reglerna förbjöd två övergångar under samma tolvmånadersperiod – Henok var, trots klubbsammanslagningen, tvungen att göra en formell övergång från Essinge till Vasalund), valde Henok att stanna i sin gamla klubb. Det innebar spel i Stockholmsfotbollens division fyra mellersta.

Annons

Det var också i den serien jag såg honom 2003. Det var hans sista match för ett svenskt klubblag, två dagar före midsommar, Essinge mötte Sundbybergs IK på Ursviks IP. Sundbyberg bestod av ett gäng stabila veteraner, Essinge av snabba, tekniska spelare med invandrarbakgrund. Henoks gäng vann med 4-1, trots att Henok envisades med att, så fort han fick bollen, löpa ut mot vänsterkanten för att försöka dribbla av så många spelare han kunde.
Efter slutsignalen stod vi utanför klubbstugan. Han berättade att han valde mellan Glasgow Rangers, Southampton, Feyenoord, Real Mallorca och Udinese.
– Udinese ger mig ett A-kontrakt och jag vill inte åka ut som ungdomsspelare, sa Henok.

Det har gått nästan fem år sedan dess. Nu, på Estadio Nueva Condomina, blir det första gången jag ser honom live sedan Ursviks IP. Jag ser ett Real Murcia som plågas av dåligt självförtroende. De ligger trea från slutet i Primera División och möter ett Villarreal i medgång. Henok är en av de bästa i hemmalaget. Han är alltid spelbar och skapar två frilägen, han missar det ena och det andra räddas av en försvarsspelares långa tå. I 80:e minuten vänder svensken enkelt bort mittbacken Pascal Cygan i höjd med straffområdeslinjen, kommer rättvänd mot målvakten men springs ner av Villarreals Javi Venta. Publiken på arenan reser sig upp, säkra på straff, men domare Velasco Carballo vinkar avvärjande. I 90:e minuten gör Villarreal matchens enda mål.

Annons
När domaren blåser av lunkar Henok av planen med sänkt huvud, men applåderas ändå av publiken. Även Patrick Amoah lämnar arenan. Henok ser framemot två lediga dagar, Patrick har fortfarande veckansviktigaste uppgift framför sig – Ciudad de Lorquís möte med mittenlaget Yeclano.

Ella Fitzgerald varvas med Dizzy Gillespie i högtalarna på Del Gallo Blues, en trendig restaurang i utkanten av Murcias centrum. Henok pekar på klockan:
– Jag är mer spanjor än svensk nu. Jag har vant mig vid det här livet. Käka lunch klockan två, middag tio på kvällen, lilla siestan mitt på dagen. Det är ett skönt liv, du vet.
Han har ett diamantörhänge i varje öra och en kamouflagefärgad keps nedtryckt över huvudet. Han är ändå igenkänd av alla i lokalen. Jag frågar om han trodde på spel i Primera División när han petades ner till mittbackspositionen som 15-åring. Han rycker på axlarna och säger att fotbollen inte var så viktig på den tiden.

Annons
– I början var det faktiskt kul att vara mittback – ställa folk offside, dribbla som sista man, göra sådana grejer som Lúcio gör i Bayern München i dag. Men jag tröttnade. Vi var bland de bästa lagen i Sverige i vår årskull och vann ofta med sju, åtta mål. Jag sa till tränaren: »Jag sitter hellre på bänken som anfallare än spelar som mittback.« Då flyttade de upp mig igen. För mig hade det varit OK att sitta på bänken också. Jag tog fotbollen med en klackspark.

Henoks pappa kom till Sverige från Eritrea i slutet på 70-talet. I hemlandet var pappa Goitom Habtemariam en av landets bästa basketspelare och valdes två år i rad till ligans Most Valuable Player, men väl i Sverige ägnade han sig åt fotboll. När Henok föddes 1984 fick han, enligt eritreansk sed, pappans förnamn Goitom till efternamn. Pappa uppmuntrade redan från början sonen till att spela fotboll, bara han inte gjorde det i organiserad form. När mamma Zaid föreslog att sonen skulle börja i FC Rhawi sa pappa: »Det är bättre att han bara spelar på gården, där får han spela som han vill. I ett lag vill de bara styra honom.«

Annons

Mamma gav sig inte. En dag lurade hon med sig Henok ner till Rhawis träning utan makens vetskap. Det dröjde bara någon vecka innan pappa Goitom var lika engagerad som sonen i match och träning. Kanske var engagemanget till och med större än sonens.
– Det är klart jag tänkte att det kunde vara kul att bli proffs, men världen skulle inte gå under om jag inte blev det, säger Henok och berättar om en incident i Nike Cup när han var 14 år.

Tränaren Babar Rehman hade lovat honom en plats från start mot AIK. När laget presenterades var Henok ändå petad. Han blev förbannad men teg. Det var en match som innebar direkt utslagning och den gick till förlängning. I andra övertidshalvleken började Babar Rehman plocka ut skyttar inför den avgörande straffsparksläggningen. Henok sa: »Jag tar den första!« Rehman blev glad för att spelaren visade starka nerver och satte Henoks namn överst på listan. Henok gick in på plan, lade upp bollen på straffpunkten och sköt utanför med flit, varpå han vände sig mot tränaren och skrattade honom rakt upp i ansiktet. Sedan lämnade Henok planen.

Annons

– Det var typiskt mig. Om någon behandlade mig orättvist markerade jag det direkt. Och jag var aldrig rädd. Vad skulle han göra? Sparka mig ur laget? Jag tänkte bara: »Låt han göra det. Världen går inte under för det.«

Scenariot gick igen två år senare när Roger Palmgren tränade juniorlaget i Essinge/Inter Orhoy. Laget var spetsat med ett tiotal importer från Sierra Leone och många muttrade om att spelarna var äldre än de angav, att det var orättvist att de skulle komma hit och konkurrera ut killar som spelat ihop sedan knatteåren. Henok brydde sig inte förrän han på en träning hamnade i samma lag som afrikanerna och de vägrade att passa honom. Henok stod fri i tio minuter men Sierra Leone-killarna spelade bara till varandra. Till slut lämnade Henok planen. När Roger Palmgren frågade vart han skulle fick tränaren svaret: »Hem och göra läxorna, här gör jag ändå ingen nytta.« Två dagar senare spelade laget träningsmatch i Kista, Henok var naturligtvis inte uttagen men åkte ändå dit för att i halvtid gå in i omklädningsrummet och hämta sina fotbollsskor.

Annons

»Du är inte välkommen«, sa Palmgren.
»Jag bryr mig inte«, svarade Henok.
»Gå ut!« sa tränaren.
»Gubbjävel«, muttrade Henok och smällde igen dörren så omklädningsrumsfönstrena skallrade.

Henok skiner upp i ett stort leende när jag berättar historien. Jag frågar hur de löste konflikten, om det var Henok som tog första steget och bad om ursäkt.
– Aldrig i livet! Jag skulle hellre slutat med fotboll än tagit kontakt. Jag tror att Mikael Rhawi, som var ordförande, medlade. När jag ser tillbaka, gjorde det i varje fall min och Rogers relation starkare. Och det gick bra efter det. Vi vann Pojkallsvenskan det året.

Var det då du började ta fotbollen mer på allvar?
– Mm, men framför allt när jag året efter flyttades upp i A-laget. Från att ha spelat med mina kompisar – vi var tio stycken i pojklaget som gick i samma klass och umgicks dygnet runt – skulle jag upp och spela med 25-30-åringar, och åka från Husby till Kristineberg för att träna. Det var ett sådant läge där man antingen ger upp och slutar med fotboll, eller fortsätter och kämpar. Jag fortsatte.

Annons
Och vintern 2003 fick du utdelning.

– Det var sjukt. Jag vet inte hur snabbt en utveckling kan gå. Man tycker att det måste gå från steg ett till steg två till steg tre. Här gick det från steg ett till tjugonio direkt. AIK började med att erbjuda provspel. Jag sa: »Inte en chans. Vill ni se mig, kom till mina matcher.« Efter en vecka sa de: »OK, du får ett kontrakt direkt«, typ. Jag sa: »För att vara fjärdeanfallare då eller?« Det sista erbjudandet var: »Vi möter Enköping i premiären, du kommer att vara med i startelvan.« Jag sa: »Inte en chans, jag ska utomlands.« Jag vet inte hur många som sa att jag var dum i huvudet för att jag inte skrev på för AIK. Och jag var nog lite sjuk i huvudet, för jag brydde mig inte. Jag tänkte att om jag fattar fel beslut vill jag ändå att det är jag som har fattat beslutet.

Annons
Du hade känt på proffslivet redan som tolvåring när du var nere hos Inter i Milano. Var det därför du var så envis med din utlandsdröm?

– Det var nog mest en PR-grej, tror jag. Inter Orhoy hade fått namnet för att de hade ett samarbete med Inter, vi fick spela i deras färger men vi fattade ju att ett par tolvåringar inte kunde bli proffs där nere. Det var ändå kul att åka ner och träna med dem, se deras anläggning. Några år senare var jag med Björn Runström i Fiorentina också, det var tack vare Roger Palmgrens kontakter. Vi skulle bara vara där i två veckor men de ville ändå att jag skulle gå på italienskalektionerna. »Varför ska jag läsa italienska om jag inte ska bli proffs här?« frågade jag. De sa att jag var tvungen, så nästa dag gick jag till lektionen med en stor kudde; jag la den på bänken och somnade. När jag åkte hem sa ledningen till Roger att de gärna hade velat skriva kontrakt med mig, men att de tyckte jag visat dålig karaktär på grund av den incidenten.

Annons

När bestämde du dig för att bli utlandsproffs i stället för att gå till Allsvenskan?
– Under sista året i gymnasiet, innan dess hade jag inga anbud. När jag väl fick det, visste jag att det var utlandet som gällde. Går du utomlands och misslyckas kan du alltid komma tillbaka. De flesta spelare som misslyckas ute, får ett allsvenskt anbud när de kommer hem, även om det är en sämre klubb. »Om jag misslyckas återvänder jag, annars … ja the sky is the limit«, det var så jag tänkte.

Solen gassar över Estadio Municipal Juan de la Cierva. Ciudad de Lorquí och Yeclano försöker rulla boll men planen är lika ojämn som kvaliteten på spelarna. Arenan påminner om dem man hittar i de svenska gärdsgårdsserierna: låg läktare på ena långsidan, killar som hänger över reklamskyltarna två meter från sidlinjen och så några äldre män i urtvättade träningsoverallsjackor, som med hörsnäckor i öronen följer kvällens viktigaste matcher i högsta ligan.

Annons

Skillnaden mot Sverige är ljudvolymen. På ena kortsidan har hemmaklacken satt upp banderoller – »Cityboys Hooligans« och »Peña Rossoneri« – och de trummar och sjunger konstant, så det ekar ut genom dalgången.
Patrick Amoah värmer upp vid ena hörnflaggan. I första halvlek satt han på avbytarbänken men när bollarna började studsa alltför snett, fick han order av tränaren att börja röra på sig.

I ett annat hörn av arenan står Henok Goitom, omringad av människor som noterat att Real Murcia-stjärnan är på besök. Han skriver autografer, ställer upp på foto och svarar på frågor om gårdagens match.
– Straff eller inte, frågar en man i 40-årsåldern.
– Straff! Claro, svarar Henok.

Egentligen gillar supportrarna inte Real Murcia här, men svensken är ursäktad eftersom Ciudad de Lorquí är det som är kvar av Henoks förra lag Ciudad de Murcia. När ägaren i fjol valde att sälja division två-klubben till Granada, protesterade supportrarna vilt. Lösningen blev att ägaren till stadens volleybollag gick in med pengar i Ciudad de Lorquí, tog med sig den gamla klubbens supportrar och lovade en satsning för att avancera i seriesystemet. Därför har klubben både mer pengar och fler supportrar än seriekonkurrenterna.

Annons

– Kanske är det lägre status att spela här, men de större lagen har koll på de här ligorna. De plockar en hel del spelare härifrån. Dessutom passar Patrick bättre i Spanien än i Sverige. Folk kanske undrar vad han gör här men jag tycker att han valt helt rätt, säger Henok.
Kontraktet med Djurgården gick ut vid årsskiftet. Patrick åkte då till holländska Cambuurs och provtränade. Division två-klubben ville ha honom men det lockade inte att skriva på för en klubb som hade fem raka förluster och låg trea från slutet i tabellen. När agenten föreslog Ciudad de Lorquí i spanska Tercera, divisionen under Primera División, Segunda och Segunda B, tvekade han men ringde ändå Henok som han kände efter alla år i Stockholms ungdomsfotboll. Real Murcia-spelaren svarade: »I Sverige kommer de att säga att division fyra i Spanien är skit men lyssna inte på dem.«

Annons
– Han skrev på för sex månader, det var inget att snacka om tyckte jag, säger Henok. I Sverige stod han still, nu är han i rörelse. Jag har gått någorlunda samma väg, även om det var division två. Titta var jag är i dag.

Henok följer spelet med blicken och berättar om en annan god vän, Bojan Djordjic. De växte upp tillsammans och har hållit kontakten under åren utomlands. Nu när Bojan återvänt till Sverige för att spela med AIK, ringer han ofta och berättar om sitt nya liv hemma i Stockholm, om de långa fikastunderna i Kistagallerian och om vinterträningen.
– Hur är det, springer de lika mycket fortfarande? Är det så i AIK också? frågar Henok.
Jag svarar att AIK:s fystränare är samme man som körde hårt med Djurgården i början på 2000-talet.
– Shit. Det är det som är grejen. I Sverige är det viktigt med styrka, kondition och att du är stor. Vissa är inte det. Särskilt inte unga spelare.

Annons
Han berättar om Abderrhaman Kabous som värvades till Degerfors och IFK Norrköping för några år sedan men mest fick sitta på bänken i Sverige. Marockanen flyttade till bulgariska ligan och i januari värvades han hit till Real Murcia.

– Fattar du? Han platsade inte i Degerfors men nu spelar han i La Liga. Häromdagen sa han till mig: »Svenska tränare vet inte vad en bra fotbollsspelare är.« Om man skulle ändra filosofi i Sverige skulle man inte missa alla talanger. Jag tror man skulle höja nivån på spelet också. Det kanske inte går över en natt, men på sikt skulle det bli bättre. Titta här, de spelar på marken hela tiden fastän det är lägre nivå.
Henok pekar ut mot planen. Patrick står redo vid sidlinjen att hoppa in. Resultattavlan visar fortfarande 0-0 och klockan 55 minuter.
– Entra número 21 – Patrick! ropar speakern.

Annons
En minut senare får hemmalaget straff, som Sergio Martínez sätter säkert i mål. Strax därefter löper Patrick sig fri, dribblar målvakten men avvaktar med att slå bollen i mål. En motståndarback avvärjer.

Svensken är ändå snäppet bättre än sina lagkamrater. Han skapar hela tiden nya chanser för Ciudad de Lorquí och två minuter från slutet dribblar han sig fri på högerkanten och kommer ensam med målvakten. När alla förväntar sig skott spelar han snett bakåt till lagkamraten Mara som slår in bollen i öppet mål. Speakern får tokspel:
– Goooooooooooooooooool!
En åskådare märker att jag noterar i mitt block och kommer fram och frågar vilken tidning jag jobbar för. Jag svarar att jag är från Sverige.
– Vad gör du här då?
– Nummer 21 är svensk.
Han tittar på Patrick och skrattar:
– Det syns inte. Fast han där i kepsen, han från Real Murcia, är inte han också svensk?

Annons
Jag nickar. Mannen skakar på huvudet.
– Också svart. Konstigt.

En timme efter slutsignalen sitter Henok och Patrick på Café Dulce Milenio i köpcentrumet intill arenan Nueva Condomina.
– Var har du bott i Stockholm? frågar Henok.
– Tumba och Henriksdal, säger Patrick.
– Shit, vilken förortskid du är alltså. Jag skulle aldrig bo på sådana ställen om jag spelade i Djurgården. Man måste ha lite klass.
Henok garvar och fortsätter:
– Du var sugen på att sätta den själv, va? När du passade?
– Skojar du? Men shit, jag var fett seg i läget innan. Om jag hade satt den hade ni fått se den här, säger Patrick och fäller ut armarna och låtsas segelflyga.
Henok klappar kompisen på axeln:
– Det kommer, killen. Det kommer.
De bor bara 500 meter från varandra och har umgåtts dagligen sedan Patrick flyttade ner i början av januari. De har redan hunnit skaffa sig en egen jargong och Henoks rinkebysvenska blir tydligare när Patrick är med.

Annons
– Där är jag om en månad, säger Henok och pekar på TV:n som visar Real Madrid-Valladolid.
– Mötte ni dem hemma senast? frågar Patrick.
– Yes, jag bockar av, du vet. Nou Camp: Avklarat. Bernabeu: På gång.
När Raúl slår in 4-0 efter 38 minuter skakar Henok på huvudet.
– Shit, ligger man under med 4-0 i halvtid mot ett sådant lag vill man bara att matchen ska ta slut. Det enda som gäller är att gå ut i andra och försöka göra ett mål så din egen statistik ser bättre ut när säsongen är slut, så du kan bli såld till ett annat lag.
Henok vet hur mycket målen betyder. När han kom till Udinese sommaren 2003 fick han spela i anfallet med Carsten Jancker och Martin Jörgensen i första träningsmatchen. De mötte amatörlaget Real Imponzo och Henok gjorde fem mål. La Gazetta dello Sport kallade honom »Udineses nya pärla«.
Annons
Sedan fick han en inflammation i knäet, klubben ville inte operera utan satte spelaren i rehabträning tills Henok själv tog kontakt med svenske läkaren Leif Swärd, som direkt ordinerade operation. Anfallaren stannade i Sverige under vintern och våren 2004 för att bygga upp sig efter skadan.

– Det gjorde mig mer fokuserad, säger Henok. När man är i Sverige på sommaren är alla lediga. Det är lätt, vädret är bra. Men under vintern och våren jobbade alla. Jag fick se hur kompisarna kämpade varje dag. Det var arbete från 08 till 16, hem och käka, och i säng så de orkade med nästa dag. Jag insåg att jag måste ta fotbollen på allvar.
Henok återvände till Italien med stor motivation men fick ändå ingen plats i Udineses startelva. Därför blev han förvånad när Tommy Söderberg ringde i slutet på januari 2005 och sa att Henok var uttagen i förbundskaptenens första U21-trupp. Henok spelade hela den träningslandskampen, återvände sedan till Udinese och fick veckan efter debutera i Serie A borta mot Inter. Laget låg under med 1-0 när Henok nickade in kvitteringsmålet i slutminuten. Den här gången skrev La Gazetta dello Sport: »Goitom krossade Inters dröm.« Målet ledde inte till mer speltid i A-laget, men gjorde att Udineses tränare Luciano Spalletti kallade in svensken på kontoret och erbjöd nytt kontrakt.

Annons
Henok skakar på huvudet:

– Jag tänkte: »Är ni säkra på det?« Jag kollade mig runt om det fanns dolda kameror i rummet. Jag hade spelat sju minuter i Serie A och de erbjöd fyra års förlängning och 150 procent i löneökning. Jag fattade ingenting men det var väl ett tecken på att Spalletti trodde på mig.
Henok skrev på. Veckan därefter gick Spalletti till Roma, och då ville Udineses president plötsligt låna ut svensken. Han föreslog Ciudad de Murcia eftersom han ansåg att spansk fotboll borde passa Henok bättre än den italienska.
– Jag pratade med Djurgårdens tränare Kjell Jonevret också, säger Henok. Det var otroligt nära att jag gick till Djurgården den sommaren. Jag tänkte: »Efter två år i Udinese, jag har spelat sju minuter, jag saknar Stockholm, jag är 19, inte så psykiskt stark för tillfället.« Jag var sugen på att flytta hem. När jag pratade med pappa sa han: »Vad ska du göra här? Inte ens när jag har riktigt tråkigt skulle jag sätta mig och kolla på Allsvenskan. Jag kollar hellre på bowling än Allsvenskan.« Så jag tänkte: »Murcia? Det kan väl i varje fall inte vara värre än Udinese. Jag har ju vant mig vid att ha tråkigt på dagarna.«

Annons

På första träningen för Ciudad de Murcia insåg han att han fattat rätt beslut. Stämningen var bra, spelarna umgicks med varandra efter träningarna och presidenten beordrade ut alla på fest under försäsongen för att de skulle lära känna varandra.
– Jag lovar dig, jag skrattade mer på första träningen här nere än vad jag gjorde på två år i Udinese.
Patrick intygar att den goda stämningen når ända ner till division fyra. Lagkamraterna pratar visserligen ingen engelska och Patrick har inte pluggat spanska i skolan, men han har i alla fall haft en chilensk flickvän.
– Tur det, annars hade jag inte fattat någonting.
Jag frågar om han bytt ner sig mycket lönemässigt.
– Du, jag har mer i lön här nere i division fyra än vad jag hade i Djurgården. Visserligen fick jag inte värsta drömkontraktet när jag blev uppflyttad från juniorerna, men ändå. Det säger lite om hur stor fotbollen är här. Och det finns massor av lag på den här nivån.

Annons
Han rör runt i sin café con leche och förklarar seriesystemet. Det finns 18 Tercera-serier, i slutet av säsongen kvalspelar de fyra lag som placerat sig högst i varje serie för att avgöra vilka som går upp i de fyra Segunda B-divisionerna. Ciudad de Lorquí leder »Tercera 13« med tolv poäng, och kan räkna med kvalspel med gynnsam lottning längre fram i vår.

– Jag har gjort fem matcher och tre mål, säger Patrick. Tränaren är nöjd med mig. Han säger att det kommer bli lättare för mig om vi går upp en serie, eftersom planerna och spelet är bättre där.
TV:n visar hur Real Madrid går till pausvila med 5-0.
– Man tänker på den här årstiden i Sverige, säger Patrick. Det är långkalsonger, det är kallt, det är styrketräning. Här är det matcher, bra väder, bra lön. Jag utvecklas här, du vet. Du såg matchen, jag får en massa målchanser, lagen spelar verkligen fotboll.

Annons
Jag frågar om han vet hur det gick för Djurgården i träningsmatchen mot BP. Han tittar förvånat upp:
– Jag visste inte ens att de hade match.

I en Aftonbladetartikel inför inomhusturneringen Nackas minne i januari 2004, sa Patrick Amoah: »De flesta drömmer om att bli proffs i något storlag som Real Madrid eller Manchester United. Klart jag också vill det. Men för mig har drömmen alltid handlat om att spela i Djurgården.«

När jag träffar Patrick dagen efter match – på samma restaurang Henok tog mig till dagen före – påminner jag honom om det fyra år gamla citatet.
– Det var så det kändes! Jag hade precis flyttats upp till seniorerna då och min stora idol var Jones, du vet Jones Kusi-Asare. Min farsa är ju från Ghana och Jones är också från Ghana.
Patrick är klädd i en röd träningsjacka. På ryggen står det »Player« och ett märke på högra bröstet säger »Sex is a high performance thing«. Han ler när han tänker tillbaka på tiden i Djurgården:

Annons
– Det var värsta stort du vet att vara bollkalle som liten. Man hälsade på spelarna, de gjorde mål och publiken bara »yeaaaaaah«. Då var det som: »jag vill också spela där.« Det var som en dröm för mig. Jag drömde om att göra mål på Stadion.

Mitt eget främsta minne av Patrick Amoah är cupfinalen på Råsunda i november 2004. Det var nollgradigt och matchen mellan Djurgården och IFK Göteborg avgjordes redan 20 minuter in i andra halvlek när stockholmarna gjorde 3-1. Patrick hoppade in på övertid. När han fick bollen på högerkanten drev han den några meter framåt, hoppade sedan upp och ställde sig på den samtidigt som han förde handen mot pannan för att speja sig omkring. Han hoppade ner, drev några meter till och gjorde om samma gest. Den frusna publiken vaknade ur dvalan och applåderade galenskapen nere på plan.

Annons
– Jag kommer ihåg det där. Alltså, man byts in så där och är grymt laddad. Man måste hitta på något, du vet. Det var Stefan Rehn som gjorde det på träning en gång när han inte hittade några passningsalternativ. Det såg kul ut så jag ville köra det på match.
Han har alltid gillat att testa nya saker. I fotbollsburen hemma i Tumba provade han och kompisarna finter, dessutom fantiserade han alltid om att han spelade inför storpublik, så det var inte konstigt att köra samma grejer på Råsunda, förklarar han.
– De trackade mig i Djurgården för att jag alltid blev så glad när jag gjorde mål på träning. Du vet, det var målgester och allt. Jag lekte alltid att man spelade på värsta arenan, även på träning. För mig är det glädje.

Jag frågar hur det kändes att vara den första ungdomsspelaren på många år som flyttades upp i Djurgårdens A-trupp. Han säger att han inte borde ha varit först:

Annons
– Av alla lag i Sverige är Djurgården sämst på att flytta upp och ta vara på sina talanger. Efter juniorlaget var det typ som att man skulle vara tillräckligt bra för att platsa i A-lagets startelva, annars var det kört. Men det är svårt att ta det där steget. Vi vann Juniorallsvenskan 2003 och det laget hade många duktiga spelare. De tog inte tillvara på någon.

Under de fyra säsonger som Patrick tillhörde Djurgårdens A-trupp värvade klubben 26 nya spelare. Inför 2005 – året efter Patricks debut – köpte man bland andra Ibrahim Ba och Jones-Kusi Asare. Senare det året kom sydafrikanen Siyabonga Nomvethe och landslagsspelaren Mattias Jonson. Alla konkurrerade om platser som Patrick Amoah hoppades ta.
– Inför den säsongen tänkte jag att jag skulle gå framåt steg för steg. I stället tog jag flera steg bakåt redan innan säsongen började. För varje kille de köpte in hamnade jag längre från startelvan. Sedan snackade de om att »du får spela om du presterar«. Men vad fan, det kunde ju en blind person se, om man köper in de spelarna för alla de miljonerna, så tror fan att klubben kommer att satsa på dem.

Annons

Vad kunde klubben ha gjort annorlunda?
– De bara köper in spelare hela tiden. Visst har Mattias Jonson och sådana betytt mycket, men skillnaden på de flesta som klubben köper och dem som de redan har, är inte så stor. Djurgården är inte rätt miljö för talanger. Jag kom in i A-laget och gjorde en bra match när jag var 17. Nästa match gick det sämre och då fick jag inte starta mer. Jag fick aldrig känna förtroendet: »OK vi tror på dig, du får starta i tio matcher och komma in i det.« Då hade jag utvecklats mer.

Funderade du på att lämna klubben inför 2005?
– Nej, det var ändå bara mitt andra år som senior. Och det var ett bra år, vi vann SM-guld och jag hoppade in regelbundet. Jag gjorde 17 inhopp, men ingen match från start. Jag blev årets inhoppare det året, eller vad heter det? Meste inhoppare kanske.

Annons
Och du är väl en bra inhoppare, en spelartyp man gärna vill ha in sista kvarten.
– Nye Solskjaer du vet … haha. Jag kanske ska satsa på det. Det är bra, du vet; du softar i 45 minuter, kör lite gris med de andra, varvar i gång i andra och spelar din kvart. Ett tag tänkte jag faktiskt köpa ett Gameboy, sätta upp en skylt i avbytarbåset med »Amoahs plats«, ta med en kudde och plugga in Ipoden. »Säg till mig när det är halvtid«, typ.
Efter säsongen 2005 ville Patrick Amoah bli utlånad. Han tränade med Brommapojkarna ett par veckor men valde sedan Assyriska eftersom Södertälje låg närmare Tumba och klubben satsade med nybyggd arena. Med facit i hand var det fel beslut: Assyriska åkte ur Superettan 2006, Brommapojkarna gick upp i Allsvenskan. Möjligen hade han valt ny utlåning året därpå om det inte var för testerna på Bosön när han kom tillbaka till Djurgården. På snabbhetstesten var han näst bäst i truppen. I spänsttestet, stående tresteg, placerade han sig etta – till och med före jätten Pa Dembo Touray. »Shit, jag kan vara med och konkurrera här«, tänkte han.
Annons

Sedan började styrke- och konditionsträningen. Alla kom in i en svacka när kroppen blev tung. Tränarna Siggi Jónsson och Paul Lindholm bedyrade att det skulle vara så. När träningsmatcherna startade var Patrick fortfarande seg i kroppen. Han fick snart beskedet att han var petad för att han inte hade »presterat tillräckligt«.
– Det var mycket snack. »Det ska vara tungt nu«, gällde inte längre. Du vet, det är på de där träningsmatcherna som en spelare som jag måste vara lätt i kroppen. Det är då jag måste visa att jag håller. Men hur ska jag kunna visa det när jag är nedtränad? Då blir det ju ändå de gamla vanliga som får spela i slutändan.
När Siggi Jónsson i höstas sa att han gärna förlängde Patricks kontrakt, men samtidigt ville låna ut honom under 2008, tackade spelaren nej. Även om han gick till en annan svensk klubb skulle försäsongsträningen se likadan ut; han skulle behöva gå in och bevisa sin kapacitet under en period då han, som är en snabb och teknisk spelare, var som tyngst i kroppen.

Annons
– Det är som att sex månader försvinner för mig i Sverige. Jag vill inte bara spela fotboll på sommaren, jag älskar ju fotboll och vill spela hela tiden om jag får chansen. Därför tror jag det här internationella upplägget passar bättre. Här är det matcher, matcher, matcher. Jag tror det är mer utvecklande även om det är en högre nivå att spela i Allsvenskan.

Djurgården säger att de ska lägga om filosofi. De satsar 65 miljoner på ungdomsverksamheten med målet att 40-50 procent av A-truppen i framtiden ska bestå av egna produkter. Tror du det kommer att lyckas?
– Då måste de verkligen förändra sitt synsätt på allting. Det går inte att fortsätta köpa in en massa spelare och sedan tro att en U-spelare direkt ska kunna prestera mycket bättre och sätta den etablerade på bänken. När man är ung ska man inte alltid behöva vara bättre än alla andra för att få chansen. Det handlar om att ta steg för steg i utvecklingen. När man är ung är det inte lätt att hålla toppnivå hela tiden. Djurgården tyckte att det skulle gå spikrakt uppåt hela tiden. Ta mig, jag var 17 år och gjorde mål och allt i Allsvenskan. Man borde kunna ta bättre tillvara på en sådan talang.

Annons

Henok ringer på mobilen. De två svenskarna har planerat in en shoppingeftermiddag på Ikea. Henok behöver köpa nya krukväxter efter att ha tagit död på dem han inhandlade bara för någon vecka sedan, Patrick måste ha en badrumsmatta eftersom han inte har något duschdraperi:

– Det blir så blött på golvet när jag duschar.
Jag föreslår att han ska köpa ett duschdraperi i stället.
– Finns det sådana som man slipper borra i väggen för att sätta upp?
Patrick säger att han inte vill rota sig för mycket innan han vet om han blir kvar här även i höst. Därför har han inte köpt någon bil eller inrett lägenheten mer än nödvändigt.
– Jag siktar på att stanna här, det är det jag hoppas på. Antingen går vi upp med laget, eller så hittar jag en annan klubb. Eller också stannar jag på den här nivån. Jag har inte bråttom.

Annons

Jag frågar vilken nivå han räknar med att spela på i framtiden. Han lutar sig fram över bordet och tittar mig i ögonen:
– Jag är säker på att jag kommer att spela i en av de högsta ligorna någon gång under min karriär. Det är jag hundra på.
Henok är ett bra exempel på en fotbollsspelare som har tagit en omväg för att lyckas. På caféet kvällen innan sa han att inte hade fått något gratis i karriären. Han berättade om hemlängtan och att han aldrig hade lämnat Sverige om fotbollen hade haft högre status, eller om spelet varit bättre och annorlunda.
– Man bygger upp den här muren när man är utomlands, sa Henok. Du intalar dig att allt är bra här med väder, fotboll och lön. Det funkar i nio, tio månader men så är det dags för de sista matcherna och då rasar muren. Du vet, man vill bara hem över sommaren. När man kommer ner hit igen börjar man bygga upp muren igen. Du gör det du drömt om hela uppväxten, då får du bita ihop.

Annons
Henok berättade också att SVT-sportens Kjell Kjellman var nere förra säsongen. När intervjun var över sa reportern: »Men Henok, är inte Allsvenskan ett bättre skyltfönster än division två i Spanien?«

– Killen vet inte bättre, så jag blev inte arg. Men han borde kolla sina fakta, sa Henok. Hur många spelare har gått direkt från Allsvenskan till spanska förstaligan? Visst blir man »bortglömd« i Sverige om man spelar i spanska division två men det är så mycket lättare för spanska lag att kolla upp dig varje vecka när du spelar här. Visst har jag tänkt att det kan vara roligt att spela i ett Stockholmslag när karriären är över, då får man prova det då. Men för mig har det aldrig varit någon grej att vara kändis. Det är fotbollen som kommer först, och nu står vi här och jag spelar i högsta ligan.

Annons
Beslutsamheten från den där eftermiddagen på Max hamburgerrestaurang i Solna finns kvar. Henok siktar vidare steg för steg; först ett mittenlag i La Liga, sedan ett topplag och däremellan en plats i svenska landslagstruppen. Men han säger att det först krävs mer mål från hans fötter, annars kommer förbundskaptenerna aldrig att lägga märke till honom.

Patricks beslutsamhet verkar lika äkta. Han var den spelare som alla svenska klubbar söker; en egen supertalang som inte drömmer om annat än att spela för den klubb som fostrat honom. Han säger att han hört hur folk gnällt över att en sådan spelare hamnar i spanska Tercera:
– De sa: »Division fyra, vad fan är det? Gå till Gefle i stället.« Men Allsvenskan är bara ett skyltfönster om du går riktigt bra, då kan du komma till ett lag i Holland, Frankrike, typ. Max. Om jag går upp med ett lag här och gör bra ifrån mig – vägen in i La Liga är mycket kortare än den vore om jag spelade i Allsvenskan.

Annons

Du menar att folk här inte vet vem Mathias Woxlin är?
– Du, jag tror inte det, skrattar Patrick. Du vet, jag ville bara spela fotboll och hitta glädjen igen. Det här är ett riktigt fotbollsland. När jag flyttade sa folk till mig: » Du kommer att försvinna. Ingen har koll på dig där nere. Du kastar bort din karriär.«
Han lutar sig tillbaka i soffan, breder ut armarna över ryggstödet och funderar ett tag.
– Och nu när jag är här tänker jag att de har helt fel. Det är Allsvenskan som är bortglömd. Det är Sverige som har försvunnit.

Publicerad 2011-02-18 kl 21:28

Kommentarer

Visa kommentarer
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto