Man sitter på sin mikroskopiska gräsplätt och spanar som en hök på barnen så att de inte ska hamna under vatten, tar snirkliga löprundor mellan grillande och packade ungdomar på Långholmen, och sitter lite pliktskyldigt på den nya balkongen och ser solen fördela sina strålar genom lövverket.
Man dröjer med blicken utan anledning. Man blir svettig. Man duschar och suckar tungt.
På sommaren mår jag som en poet. Efter ett halvår i en vintrig krigszon med hala backar, isande vind, snövallar och mörker så kommer sommaren och skruvar ner min ande i jorden.
Värdelöst så klart.
Hösten är min perfekt tempererade kopp te.
1 september, vänner. Allt är möjligt. Luften är ännu varm men klar, kvällarna kommer fortare men fortfarande är mörkret vänligt, barmhärtigt. Nya planer, nya möten, spännande projekt.
Jag är glad att få skriva om italiensk fotboll på denna plats och jag vill verkligen att du som läsare ska känna dig välkommen. Jag har tidigare bloggat på Svenska Fans och hos Expressen. Nu samlar vi skrivandet om den italienska fotbollen här under det vackra Club Calcio-taket och det känns rätt och riktigt. Min förhoppning är att du ska dig varmt välkommen hit. Vi är i denna båt tillsammans. Vi ingår i familjen. Vi är grenar på samma italienska träd.
Det är om detta jag tänkte skriva lite. Kan man vara lite småförälskad i andra lag än det man älskar? Är det rimligt? Är det anständigt eller att betrakta som otrohet?
Min allra första fotbollsförälskelse var Gli Azzurri. Jag satt hemma tio år gammal och följde VM i Spanien 1982. Hela världen höll på Brasilien. Ingen höll på Italien. Farsan stod mest på balkongen och kedjerökte i ren skräck. Jag minns ännu hur hans nikotingula fingrar darrade när han tände en ny cigarett medan den gamla låg och dog i det överfulla askfatet. Italien vann VM och dagen efter tog vi vår hysteriskt gula Golf och rullade mot Italien för den årliga semestern.
Jag minns ännu rubrikerna i GP den morgonen. Jag och brorsan hade tidigt tagit oss ner till Lövgärdets Centrum och hittat tidningshögarna innan utdelarna kommit och tog en tidning. Jag minns att Peter lade några kronor överst på högen.
– Mamma Mia, vi är världsmästare, löd rubriken. Antonio Cabrini satt överst i en hög av italienska spelare. Jag glömmer aldrig stoltheten, glädjen jag kände då. Som att få se sitt barn eller sitt syskon lyckas med något man vet att de kämpat så länge för. Som att få vinna själv.
Det leder oss in på den något förvridna kärleken till Inter. Min farsa håller på Juventus och som ung var han en rätt så härdad och råbarkad supporter som åkte på bortamatcher och faktiskt också kastade stenar mot motståndarnas bussar. Brottet är numera preskriberat…Som barn satt jag hakad på den där kärleken. Jag var en svartvit medbrottsling…
Jag var en korvvagn bakom den svartvita bussen. Juventus var mitt livs första fotbollskärlen. Jag ska inte förneka det och har heller aldrig försökt göra det. Jag kör med öppna kort.
Vid sidan av att åka med familjen till Nya Ullevis ekande läktare för att se Öis och stjärnor som Peter Dahlqvist och Sören Börjesson fanns det bara engelsk fotboll på teven. Ingvar Oldsberg gömde sina gäster i en telefonhytt inne i studion. Alla garvade för högt. Alla var från Göteborg. Alla var medlemmar i en mardröm.
1989 åkte jag till Rom för första gången. Jag var sjutton år och förälskade mig så grundligt i staden att jag där och då konverterade till Roma. Jag har aldrig ångrat mig. Jag älskar den klubben med en hysteri som dessutom bara blir värre med åren.
Men 1987 kom Inter till Göteborg.
987 låg Italien på en annan kontinent kändes det som. Jag höll stenhårt på Inter mot Blåvittt i Uefacupen. Det var jag mot hela skolgården, hela Göteborg, jag mot hela världen. Jag stod på Ullevis väldiga betongläktare och såg Zenga, Ferri och de andra klara 0-0. Alla trodde det var klart. Särskilt när Stig Fredriksson gjorde självmål nere på San Siro två veckor senare. Men så gör Stefan Pettersson 1-1 och Inter är utslaget. Jag visste vad som väntade. Jag visste vilken iskall ensamhet som väntade. Kunde redan höra alla pikar. Jag gick i svart sorgeband runt armen dagen efter. Det var min första stora fotbollssorg. Den skulle följas av flera. Satan i gatan vad många fler den skulle följas av.
Inter fick alltså representera landet Italien. Ett land som är en del av mitt ursprung. Ungefär så tänker jag och känner jag nu också när jag ser Milan eller Juventus spela i den stora europeiska cuperna. Min lojalitet och min kärlek till Roma påverkas inte av att andra lag från Italien kan representera landet, ligan, kulturen och allt det andra som är så viktigt i mitt liv.
Inter fick representera utanförskapet. Inter blev en fläkt av den andra världen, av skönhet, elegans, stil och fness.
Inter blev en motpol mot medelmåtta, fulhet och 2000 på Ullevis läktare i trista matcher mot Grimsås, Saab och Öster.
Sedan är det självklart att det finns lag som klingar vackrare än andra. Milan är ett sådant lag. Det finns något väldigt mänskligt med den klubben. Jag bodde 2002-2003 i den lilla staden Montecatini utanför Florens (en stad dit tjocka tyska tanter åker för att dricka hälsosamt vatten ur brunnar som italienarna byggt vackra tempel över för att förstärka effekten) så Fiorentina betyder också en del. Napoli också. Det är ett lag som är ett sorts landslag för Syditalien.
Jag tycker det är hedervärt att fördela sitt hjärtas kärlek till en del andra lag. Om man är säker på var man hör hemma, om man vet vart ens hjärta bor, är det inte så konstigt att man går bort ibland, träffar andra, samtalar, bjuder in. Vi talar samma språk. Vi lever i samma land.
Eller som poeten Gunnar Ekelöf uttrycker saken:
“ Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma”…
En del människor blir rasande på att jag känner så här. De tycker jag sviker. De tycker jag är otrogen som håller på Milan när de möter PSV i kvalet till Champions League.Men jag älskar Italien, jag älskar serie A och ser det värdefulla för hela ligan och landet Italien att de faktiskt tar sig till gruppspelet.
Heder handlar om att våga bjuda in. Motsatsen till heder är att stänga gränser, snäva av, dra ett dumt streck i sanden. Heder handlar om att bemöta andra med respekt.
Heder, mina vänner, handlar inte om att ha vapen innanför brallorna, eller röra sig packad med skjortan utanför brallorna och kissfläck vid gylfen i sicksack på Stureplan som en idiot. Ej heller handlar heder om köra runt i dyra bilar, att slå sina medmänniskor på käften.
Vill man bli lite högtidlig, och jag älskar att vara högtidlig, kan man säga att heder och kärlek går hand i hand. Jag tror många i Sverige tycker det är roligt att Elfsborg tog sig till Europa League utan att de för den sakens skull håller på Elsfborg i Allsvenskan. När Blåvitt vann Uefa-cupen två gånger på fem år gjorde det många svenskar stolta, också sådana som inte höll på IFK i serien.
Så fungerar kärleken. Alltid inkluderande, aldrig exkluderande.