Ett försvarstal för Silvio Berlusconi.

Det ligger en del i det där citatet. För att förstå och begripa Silvio Berusconis politiska gärning bör man vara insatt i Italiens korta historia. Landet har varit ett enat land under väldigt kort tid. De olika lokala regionerna är starka och det nära, det inhemska, det provinsiella, är av extrem betydelse. Därför har Berlusconi egentligen haft väldigt lite egentlig makt. Människor sköter sin vardag utan att alls ens tänka sig inblandning från Rom. Det är svårt för oss här att begripa, vi som är väldigt noga med att fylla i varenda blankett vi får så korrekt som möjligt.
I Sverige är det viktigt att ha god kontakt med de som driver in våra skattepengar. Vi känner oss delaktiga i en sorts kollektiv omsorg. Vi är Sverige.

I Italien är det ingen som tänker så. Där är man inte en del av landet eftersom landet är en löst ihopsatt kaross, ett tak med tusen hål i.

I Giorgio Gabers mening om Berlusconi går det att skönja hela det stormande hav av motsättningar som utgör den vacklande grunden för Italien, detta osannolika monster av korruption, historia, skönhet och mänsklig storhet.

Min relation med Italien är dels blodsband men också tusen andra former av kärlek.

Den förenklade synen på Italien som ett gäng lallare med mycket fritid är förutom rent fördomsfull, också direkt felaktig och orättvis. Den är helt enkelt inte sann. Detta att italienarna skulle vara så hjärntvättade att de röstar fram Berlusconi gång på gång för att han äger en del tv-kanaler. Det är inte sant.

Det finns hur många andra tv-kanaler som helst i Italien. Det är en lögn att påstå att Berlusconi skulle ha vunnit folks röster genom tv-kanaler.

Det finns hur många andra, fria, oberoende tidningar som helst. Det finns internet i Italien också.

Det offentliga samtalet (utan inblandning av den politiska makten) hålls vid liv genom fantastiska debattprogram på bästa sändningstid, genom möten, demonstrationer med miljoner deltagare, en kvinnorörelse som är starkast i Europa och tusen andra projekt.
Ändå detta ständigt återkommande tjatter om att italienarna lever i en sorts mediadiktatur.

Italien har en väldigt svag stat. Det har till följd att byarna, städerna, provinserna vuxit sig starka. det har också medfött att maffian, som egentligen i grunden är en sorts stat i staten, har vuxit sig stark. Dessutom har maffian i många fall allierat sig med makten genom att vara en del av den verkliga politiska makten.

Att Italien som land fortfarande är enat är egentligen ett under. Särskilt om man ser på hur det gått för närliggande länder som Spanien (med tidigare stark separatistiska slitningar) och det forna Jugoslavien. För att inte framstå som besynnerligt bör Italien inte jämföras med stabila demokratier som Sverige eller Tyskland. Då blir det omöjligt att begripa sig på landet.

Till skillnad från andra storklubbars ägare har Berlusconi nästan glömts bort som ägare av Milan. Hans bisarra sexfester, politiska klavertramp och kejserliga ambitioner har ställt sig i vägen för vad han gjort med Milan.

Hans betydelse för Milan är fundamental. Han tog över en klubb i totalt förfall, och med pengar OCH kärlek räddade han livet på Milan som klubb. Han gjorde under tidigt nittiotal Milan till världens bästa klubb. Detta i en tid när oljemiljarder inte fanns. Utan riktig passion och innerlig övertygelse hade det aldrig gått.

Jag satt med under en presskonferens inför Milan-Barcelona i våras. Silvio satt vd podiet, bredvid Allegri och Montolivo. Silvio såg extremt trött ut. ibland slöt han ögonen och satt och vaggade lite för sig själv.

Hans krig på tusen fronter har börjat ta ut sin rätt.

Medan familjerna Agnelli, Sensi och Moratti alltid setts som fotbollens ekonomiska pionjärer har Berlusconi mer och mer förvandlats till kejsare Nero.

Det är synd. Som politiker har han gått vilse i sin egen myt allt för många gånger. Men det borde inte hindra oss från att se vad han gjort för Milan och för italiensk fotboll överlag.