Kärleken till Gli Azzurri.

Det hela har antagit gigantiska proportioner. Man kunde nästan tro att Francesco Totti är i Stockholm…

Jag sitter på motionscykeln och ser presidenten vinka från sin bil. Direkt efter kan jag läsa om det på nätet.

Jag begriper allt mindre om det som händer omkring mig.

Cesare Prandelli har i dagarna annonserat att han gärna vill träna ett klubblag efter VM 2014. Han saknar den nära, återkommande kontakten med både spelare och spelet säger han.

Frågan är då vem som ska ta över Gli Azzurri, och vilket lag Prandelli kan komma att träna? Kanske är svaret på de frågorna ett och samma.

Det bästa vore om det skedde en snygg rockad på Milans tränarbänk. Allegri till landslaget. Prandelli till Milan.

Jag ser mycket hellre Allegri än Zaccheroni som förbundskapten för Italien.

Min egen kärlek till Gli Azzurri löper två vägar. Båda leder till och ifrån hjärtat. Dels är det blodsband. Landslaget har kommit  att representera det italienska i mitt liv. Den andra vägen har byggts upp som en sorts azurblå identitet. Jag har under alla de här åren som jag följt den italienska fotbollen lärt känna spelarna. Det är nästan så att jag känner dem. Jag kan allt om dem, och har en sorts relation med dem. Inte på det där sinnessjuka stalker-aktiga sättet, utan mer som syskon man vet att man har någonstans och kan följa utan att träffa.

Jag har lidit mer för Italien än jag lidit för kvinnor genom åren.

Ni kan historien. Ut på straffar  i VM 1990, VM 1994, VM 1998. Blåst på segern av en moderatpoltitiker från Mölndal (Anders Frisk) i EM 2000, lurad på avancemang av domare Moreno 2002, 2-2 mellan Sverige-Danmark 2004.

Och så! Kronan på verket.

VM-guldet 2006. De demoner som lämnade mitt hjärta den 9 juli 2006 hade suttit fast i sina sjungande kedjor i sexton år!

Mitt första VM var 1982. Jag var tio år gammal och hela världen höll på Brasilien. I vår lilla förort utanför Göteborg hängde brasilianska flaggor från flera av kvarterets mögelskadade balkonger. Men Italien slog ut Brasilien. Italien dansade sedan hem finalen med solklara 3-1 mot Västtyskland.

Att älska är inget intellektuellt beslut. Jag sitter inte kalkylerar över mina känslor. Jag älskar. Punkt slut. Jag är också fortfarande naiv nog att vilka visa denna kärlek öppet och tydligt. Eftersom kärlek aldrig ska behöva försvaras.

Nu när jag tänker på det är kärleken till Gli Azzurri mer grundläggande, och avgjort mer livskraftig än nästan någon annan relation jag haft genom livet, bortsett från min familj.

Det är både en förskräcklig och fantastisk slutsats att behöva dra.

Jag väljer inte kärleken, den väljer mig.