Sedan återgick till sitt rätta element. Kval. Ångest. Panik. Elände.
Som läckande sopor. Som klamydia. Som en usel skräckfilm man inte kan sluta titta på. Kvalspel är som att stoppa fingrarna i halsen, som att dricka avslagen mellanöl dagen efter.
Vi möttes på Italienska föreningen. Först låg den i en grotta vid Svingeln. Så minns jag den. Ett litet, svart rum längst bort i en brun korridor.
Jag minns de där stenhårda stolarna och flipperspelet som stod och blinkande vid bardisken. Maten serverades på papptallrikar och det röda vinet i låga, solkiga glas. Sedan flyttade man till Gamlestan och då ockuperade vi de bästa borden och drack vin och Grappa. Ibland åt vi något också.
De hade italiensk teve så klart, riktig italiensk mat och de sorgsna männen i sina stickiga koftor spelade biljard och planerade resan hem till bergsbyn.
De är kvar där än. De kom aldrig iväg.
De där kvällarna med mat, vin och fotboll blev våra italienska pauser. Det var jag, Ragnar, min bror, pappa, och de eventuella flickvänner man dejtade för tillfället. Många hade trott de förälskat sig i en svårmodig poet och blev uppriktigt förvånade och förfärade när de upptäckte att jag lade hela mitt liv i händerna på ett azurblått landslag i fotboll…
Jag har genomlidit många timmar plågsam kvalfotboll på Italienska föreningen. Det var sällan vackert. Det var nästan alltid extremt plågsamt.
Kval… Det hör man ju… Det är lidandets sakrament.
Minnen av stolpträffar, snömatcher, Paolo Maldini med tröjan utanför byxorna, hysteriskt pekande åt alla möjliga håll vid ställningen 1-0 och fem minuter kvar hemma mot något nytt, konstigt land från det forna Sovjet…
1989 såg jag min första kvalmatch ute på lokal. Det har blivit mycket mer lidande sedan dess. Skräcken med kval är att glädjen är så kortvarig och meningslös, särskilt för ett landslag som Italiens. För alla räknar iskallt med att de ska ta sig till mästerskapet i fråga. Alltså har man egentligen ingenting att vinna, bara allt att förlora.
Jag har lidit mer av kvalfotboll än av kärlekssorg i mitt liv… Man skulle kunna säga att det är samma sak.
Efter matcherna… Ofta kallt ute. Vinter. Rök om andetagen vid spårvagnshållplatsen. Sedan in mot stan, krogarna, flickorna, äventyren.
Nu är jag själv pappa och sitter med Milo framför teven och ser ännu en kvalmatch, en första halvlek mellan Italien och Tjeckien och det är kramp och ansträngt över hela linjen. Italien äger matchen, Balotelli har fyra soklara lägen men det är Tjeckien som tar ledningen. Sedan börjar jakten. Sedan ser man den där jagande blicken i ögonen hos varenda italiensk spelare.
Det är extremt plågsamt.
Tjeckien straffar Italien med landets egna gamla beprövade knep, extremt snabba och spelskickliga kontringar. I slutet av första är det kusligt nära 0-2. Italien äger matchen medan Tjeckien straffar dem med lågt försvarsspel, en duktig målvakt, lite tur, och så snabba, skickliga omställningar.
Kontringar, som vi sade förr.
Aldrig tidigare har Italien tagit sig till ett mästerskap med två matcher kvar av kvalet men eftersom demonerna älskar de här förbannade kvällarna så är det väl ingen risk att Italien ska göra det enkelt för oss, och sig själva.
Det finns en behaglig och bekväm väg under det lätta lövverket. Men varför ta den när man kan masa sig ner i kvicksand och fördröja plågan…
I kvalspel får ingenting vara enkelt.
Hade jag kunnat dricka hade jag öppnat en flaska vin nu. Och det hade inte varit den första…
I pausen vevar de Balotellis missar och det är som att välta ett saltkar i ett benbrott.
Men så. Efter ännu en hörna går professor Giorgio Chilleini upp och nickar in 1-1 framför sin hemmapublik i Turin.
Det går att andas igen. Världen får tillbaka sina färger. Hoppet återvänder. Milo, som faktiskt somnat i mitt knä, vaknar till, ser vad som hänt, pussar mig och somnar sedan igen.
Bara någon minut senare fälls Balotelli. Straff=mål.
Mario gör som han brukar göra. Mål.
2-1.
Italien har vänt. Det går att andas igen.
Kval är extremt viktiga medan de pågår men när sedan mästerskapen allt handlade om drar igång är det ingen som minns en enda match i kvalet. Ingen snackar om det där snygga målet borta mot Malta i oktober förra året…
Kvalspel har inga minnen. Tre poäng i en kvalmatch minns inte smärtan och utseendet på matchen. Tre poäng är tre poäng och i kval handlar exakt allting om poäng.
Känns nästan lite förbjudet att få må så här bra i kväll. Italien är klara för VM med två omgångar kvar av kvalet. Siktet ändras och riktas nu på VM Brasilien 2014. Det är så klart en stor fördel att redan nu kunna planera för VM istället för att sitt fokus på att ta sig dit.
Så gött detta är. Italien är klart för VM. Så många hemska timmar ångest och oro vi slipper nu. Det är första gången någonsin som Italien tagit sig till ett stort mästerskap med två omgångar kvar. Lidandet brukar kräva sin rätt och sin tid med andra ord…
Allt som precis hänt har redan börjat blekna.
Nya drömmar och nya sagor ska skrivas på de blanka, vita pappersarken.
Det går inte att styra drömmarna om natten har jag hört.
Det är inte sant. I natt ska jag drömma i azurblått om allt det storslagna som ska hända i Brasilien nästa sommar.
Det är jag värd.
Forza Azzurri.