Tro.

Men det gör mig rätt vanlig i den stora världen.

Det är inget val jag gjort. Jag har inte bestämt mig för att tro på Gud. Jag gör det ändå.

Det är en stor tröst i mitt liv. Det är också en stor utmaning. Det är aldrig enkelt. Det är en relation och relationer bör man hålla vid liv och underhålla.

När mitt liv tippar åt ena eller andra hållet kan jag alltid dra mig undan för en stunds bön. Det ger mig så mycket. Att samtala med Gud i vardagen är som att andas lugnare och andas lättare.

Därför blir jag glad när jag ser spelare göra korstecknet när de springer in på planen. Därför blir jag glad av att läsa hur mycket tron betyder för en världsspelare som Kaka och andra.

I Sverige är vi i minoritet. Vi blir sedda på som rätt besynnerliga figurer. Som om vi vore Carola allihop och bara väntar på att få falla ner och börja tala i tungor. Men vi är som ni. Men med en tro på att det finns viktigare saker i livet än min egen fördärvliga vilja.

Jag får inte ett enklare liv för att jag tror på Gud. Jag får ett precis lika komplicerat och förvirrat liv som alla andra.

Men jag har en grundläggande kärlek som talar direkt in i mitt liv.

Den kärleken liknar på många sätt kärleken till fotbollen, till laget, klubbmärket, färgerna, staden, laget. Något större. Något som är viktigare än vad jag är.

Något som var där före mig, och kommer vara där länge efter att jag är borta.

Daniele De Rossi uttryckte det så fint:

– Jag är stolt över att vara en del av Roma. Klubben var här före mig och klubben kommer vara kvar efter mig. Det enda jag kan göra är att älska klubben under tiden som jag är här.

Precis så…