Antonio Cassano är född och uppväxt i Bari. Han föddes samma natt som Italien vann VM i fotboll 1982 och hans karriär har kanske inte hållit jämna steg med hans utsökta smak för galenskap, men med tanke på att han var nära att tvingas sluta spela fotboll med anledning av sina hjärtproblem för en tid sedan, är det trots allt fint att se honom härja runt i serie A.
Han är i Parma nu och det är möjligen några kliv ner på den knarrande trappan som är varje genis karriär, men samtidigt är torget mindre nu och jag tror att en gränslös människa som Antonio Cassano behöver snävare gränser, en mindre stad i hjärtat av provinsen, en klubb med både stolta och vansinniga anor, precis som Antonio själv.
Det är befriande med människor som det inte går att ha i möblerade rum. Jag älskar dem. Jag stärks av deras förmåga att inkludera livets fulla spektra. De har insett att det finns nya rum i det här huset vi lever våra liv i, det finns fler färger att upptäcka.
De nöjer sig inte med världens palett. De skapar sina egna regnbågar.
Cassano kom till Roma som ett av Italiens största löften. Fabio Capello sade för tio år sedan när Cassano och Totti spelade tillsammans: “Cassano och Totti är hela Italiens framtid”.
Capello är en klok man och han fick väl delvis rätt. Åtminstone när det gäller Totti…
Cassano sökte desperat Tottis gillande och lojalitet. Han behövde en beskyddare, en läromästare. Fast på den tiden var Totti själv en väldigt oslipad diamant. Kaos mötte kaos med andra ord…
Mycket har hänt under de här tio åren, med oss alla…
Det finns få saker som är vackrare än när en mycket rädd och förvirrad ung man växer upp och blir en stabil, kärleksfull man.
För Cassano är lika mycket en resa som något annat. Från kaos mot ordning, sedan kaos igen. Som livet självt.
När en rädd liten unge som tidigare krävde en vinge att gömma sig under, själv lägger sin skyddande vinge över nästa generation galenpanna är det svårslaget..
Nu när jag tänker på det gick Cassano under sin ungdom knappat att ha i omöblerade rum ens. Men han var en skör ung man och när han kom till Roma sökte han sig in under Tottis skyddande vinge och i den skuggan utvecklades han både som spelare och som människa.
I EM 2012 blev Antonio själv en vinge. I Balotelli såg han sig själv. Båda blommade och tog Italien till final.
Vi är många som är vår egen värsta fiende. An någon anledning känns våra liv som en skuld vi har och den där skulden växer bara ju mer vi betalar.
Livet blev stökigt för Antonio. Han snubblade omkring, blev arg utan anledning, började gråta och drog konstant i sina shorts i förtvivlan. Han hamnade i Real Madrid men den enda som gick uppåt där var hans vikt. Trots (eller kanske på grund av ) italienskt på tränarbänken fick han aldrig chansen där. Eller också kastade han bort chansen när han fick den. Sedan lyfte han Sampdoria och valsade runt i både Milan och Inter innan hjärtfelet satte stopp för de stora lagen och de stora matcherna under en period.
Jag är glad att fotbollsvärlden, en galen värld av yta, egon och pengar, fortfarande har rum för genier som Cassano. Människor som gör skillnad genom att våga bära sitt hjärta i kupade händer. Naiva, drömmande, barnsliga, löjliga.
Underbart mänskliga.
Nu är Cassano själv en vinge för Parmas många unga och lovande spelare. Hans karriär liknar blixtrar som far åt alla håll. Han var med i EM 2004 men fick aldrig vara med i VM 2006, när Italien vann. Marcello Lippi litade inte på honom helt enkelt. Prandelli däremot tog med honom till EM 2012 där han fick vinna ett silver.
I kväll möts Parma-Roma och både Cassano och Totti startar. Tio år senare möts de igen, olika öden, olika hjärtan, med samma innerliga passion.