Det är extremt intressant att se Roma spela fotboll just nu.
Till den här säsongen tappade man flera namnkunniga spelare, till PSG, till Tottenham och till andra.
Samtidigt värvades, nästan i smyg, nya tränare Garcia och en del andra spelare.
En stad som Rom, och en klubb som Roma, behöver allting annat än lösa tyglar. En rökande bohem är ur det perspektivet totalt fel person att leda Roma. Även om jag älskar Zemans frispråkighet, hans anarkism, hans helhjärtade kärlek till utsökt galenskap, så kvarstår faktum. Han var helt fel person att leda Roma.
Vi som följt laget den här säsongen kan notera några saker. Bland annat har laget gjort alla sina mål i andra halvlek. Matchbilden har sett ungefär likadan ut. Lite försiktigt, tålmodigt spel i början i första halvlek. Bättre, snabbare och målfarligare i den andra.
Det är ingen slump när mönstret ritar sig själv under fem matcher. Aldrig tidigare har Roma startat en säsong med fem raka segrar.
Just nu är läsningen av tabellen i serie A vackrare poesi än Tomas Tranströmer. Jag satt som förhäxad framför tabellen under en halvtimma tidigare idag. Jag bara log. Det var så vackert.
Jag inser att det aldrig kommer hålla. En vacker dag kommer någon ha listat ut den hemliga koden och avslöjar oss men efter så många år av kaos och förvirring är det trots allt riktigt skönt att få njuta av att leda en serie.
Hur ett lag som Sassuolo bara tre dagar efter 0-7 hemma mot Inter kan kriga sig till 1-1 borta mot Napoli är storslaget och förunderligt.
Milan visar trots skador, skandaler, och ett bedrövligt försvarsspel, prov på utsökt moral när man klarar 3-3 borta mot Bologna.
Mario Balotelli är en vacker, ambulerande cirkus av kaos. Jag älskar honom. Jag försvarar inte allt han gör eller säger men jag älskar honom.
I natt drömde jag om Milano. Den staden kryper tätt inpå en, som en älskad kattunge. Jag längtar dit.
Men i dag ska jag till Kristinehamn. Det är inte Milano direkt. Men det är Värmland.