Vi behöver bli upphånglade så här års.
Vi behöver få våra sorgsna höstliga små hjärtan tinade av en plötslig kärlek.
Romas seger igår mot Bologna, och de fem matcherna före det, gjorde det enkelt att gå upp i morse också. Jag ska vira min gulröda halsduk runt halsen och le åt den förbannade vintern som är på väg.
Man känner snön innan den faller. Man kan ana vintern i den höga, klara luften.
Tack Roma för allt ni är, och för att ni tände elden.
Det är svårt med löften. Särskilt heliga sådana. Världen förändras. Man möter någon som sätter en gaffeltruck i knävecken av kärlek på en och man tappar omdömet helt.
Man dras med i världar man inte hade passet till att åka in i för bara en tid sedan.
När jag började skriva om den italienska fotboll 2007 svor jag dyrt och heligt (och för mig är skrivandet dyrt och heligt, därför skrev jag det om och om igen) att alltid försvara Francesco Totti.
Jag har egentligen aldrig haft några problem med det löftet.
För mig representerar han allting som jag älskar med fotboll. Heder, lojalitet, värdighet, genialitet. Han är mer än en symbol, han är en legend för ett lag, ett folk och en hel stad.
Jag döpte till och med vår son till Totti. Det underbara nu är att flera äntligen börjat ta ansvar för Roma. I går vinner Roma med 5-0 och Totti gör inte ens mål. Det är ett vackert löfte om framtiden.
Nu står vi på toppen. Det är säkert bara tillfälligt men man är en idiot om man inte njuter av utsikten medan man faktiskt har chansen. Tänk att påbörja vandringen ner mot vardagen och medelmåttan igen, via meningslösa förluster och stolpe ut, utan att faktiskt ha njutit av att vara på toppen.
Italiensk fotboll är en rätt smutsig byracka från helvetet. Men den är också alldeles underbar. Vi som levt med den länge, som ägnar stora delar av våra liv åt att följa med i allt som händer i den italienska fotbollen, är som tappra lärjungar i en oförstående omvärld. Vi drar ut på våra korståg. Vi är soldater av kärlek.
Vi kommer alltid vara färre än de andra. Men vi kommer alltid ha rätt. Fotbollen är en del av våra liv, liksom längtan efter skönhet är en del av våra liv.
Ni vet min patetiska förkärlek för det här laget. Ni vet också hur det känns att vinna sådana här matcher. Kanske känner ni till hur det är att leda serien efter sex raka segrar och bara ett enda insläppt mål. Jag är glad att jag inte har den vanan.
Nu kan vad som helst hända. Mitt tåg kan vara sent, snön kan falla redan nu, jag kan frysa och bli förkyld, få blåskatarr och skit. Mörkret kan få lägra mig som en hynda vid halv två redan. Det rör mig inte i ryggen.
För jag har en gul och röd liten brand i hjärtat som räcker hela vägen till jul.
Eller åtminstone till lördag, när Roma möter Inter…