Sanna Sagor- Del 1

Vår förkärlek för sagor tar aldrig slut. Fotbollen rymmer tusentals sagor, både just grymma och vackra. Under vinjetten Sanna Sagor tänkte jag på denna plats berätta några av den italienska fotbollen allra vackraste och ibland allra hemskaste sagor.

Sagor och fantastiska öden är ofta samma sak.

Ibland, som i det här fallet, är sagan både grym och vacker.

Laget Torino har en historia av svarta sagor. Klubbens olika tragiska öden kastar en historiskt kall skugga även över dagens Torino. I över sextio år har flygkraschen vid Superga jagat laget, klubben, staden, fansen och också jagat sättet vi ser på Torino idag, så långt efteråt.

När jag går vilse i mig själv, mina egna svarta tankar, när jag trasslar in mig i vardagen och faller som ett fyllo över tröskeln efter en dag i ösregn brukar jag tänka på Sauro Toma.

Jag brukar tänka på alla de år han fick till skänks, som en oersättlig och oerhörd gåva.

Toma skulle ha varit på det plan som störtade in i bergen vid Superga den 4 maj 1949. Han var dock skadad och missade därför resan till Portugal.

Grande Torino, alla 31 ombord, utplånades. Italiensk fotboll blev sig aldrig mer lik. Jag vill gärna tänka att Toma såg livet som en gåva men jag vet genom intervjuer att inga gåvor fungerar så.

Han såg sitt liv som delvis en förbannelse, en skuld han aldrig kunde betala tillbaka.

Luigi Meroni var italiensk fotbolls George Berst, en vacker bohem som såg ut att småskratta sig igenom allting han gjorde. Han kallades för fjärilen efter sitt sätt att spela fotboll. Han fladdrade vackert förbi sina motståndare. Han var född till hjälte, till förebild och idol.

Den 15 oktober 1967 har har varit på restaurang och firat att Torino just besegrat Sampdoria med 4-2. Han ska korsa Corso Re Umberto för att hitta en telefon på en bar och ringa sin käresta Cristiana. Han blir påkörd av en bil och kastas ut i motsatt körfält där ännu en bil kör på honom.

När föraren till bilen som kört på honom kliver ut ser man att det är en exakt kopia av Meroni. Han har Meronis idolfotografi i bilen. Han är nitton år och heter Attilio Romero. Han är en fanatisk Torinosupporter. Hans hjärta brister. Han är i djup chock.

2000, 33 år efter olyckan, väljs samme Romero till president för FC Torino…

Hur underbar, fruktansvärd men samtidigt märkligt trösterik är inte den här historien. Kärleken är starkare än döden.

Ibland, men ofta i Italien, överträffar verkligheten dikten.

Nu ska Meronis liv bli film i Italien.

Fotbollen i Italien är alltid en sorts magisk blandning av liv, död och kärlek.

Så här sa Don Francesco Ferraudo i ett tal vid begravningen av Meroni

– Luigi var inte bara kött, muskler och nerver. Han var geni, mod, förståelse och altruism.

Samma sak skulle kunna sägas om italiensk fotboll överhuvudtaget.