När fotbollen gömdes i en telefonhytt

Nu?

Allting är förändrat. Nu kan man se viktiga och spännande matcher dagligen. Det är en varsam och bra utveckling men risken finns alltid att man blir lite för mätt. På de allsvenska arenorna ser jag ibland banderoller med Död åt den moderna fotbollen. Många reagerar på utvecklingen mot fotboll som en nöjesindustri, fotbollens snabba rush rakt in i dataspelsåldern.

Det blir allt mindre rum för blod, svett och tårar. Det har blivit lite könlöst.

Hur som helst. 1987 låg Italien på en annan planet. Fördomarna om italiensk fotboll var monumentala. Jag minns att GP skrev raljerande krönikor om att Milan-spelarna anlände till Göteborg klädda i kostym. I själva verket handlade det om respekt för sina motståndare och respekt för allting runt omkring, turneringen, landet Sverige, staden Göteborg. Man klär upp sig när man tar omständigheterna på allvar. Men Göteborg styrdes av Jante och allt handlade om att Maldini och Co var divor som itne kunde klä sig i för stora träingsbyxor och klickande sandaler som alla andra goa gubbar…

1987 kom Inter till Göteborg.

Det var kyligt på Nya Ullevi när Inter fixade 0-0. Zenga stod i mål. Ricardo Ferri spelade i försvaret och Aldo Serena nickade in 1-0 i varenda slutminut som fanns. Typ. Blåvitt slog ut Inter trots tidigt självmål av Stig Fredriksson i returen i Milano. Stefan Pettersson kvitterade för IFK och det räckte. Jag hade svart sorgband i skolan. Jag fick lära mig min första lektion i den ädla konsten att lida för den italienska fotbollen.

Lektionerna skulle bli många fler…

I kväll möts Inter-Roma. Det lovar att bli en sagolik kväll.