Liksäckarna i Lampedusa innehåller människor, inte illegala flyktingar

I Italien vet den ena handen nästan alltid vad den andra gör.

Och om inte, tar man reda på det.

Det som hänt utanför den lilla ön Lampedusa ( en ö som ironiskt nog är känd för sin varma generositet mot besökare) är en både en politisk och mänsklig katastrof.

I det ögonblick som båten började brinna och folk dog gick människorna från att enbart förminskas till legala eller illegala flyktingar och till det de varit hela tiden. Människor i djup och svår nöd.

Det var människor som dog. Barn, män, kvinnor. Folk som du och jag med en enda egentlig och stark dröm. Att överleva. Att skapa en dräglig tillvaro för sig själva och sina barn.

Det finns ingenting som heter legala eller illegala människor. Liksäckarna på kajen i Lampedusa innehåller människor, fäder, mödrar, bröder, systrar, barn.

Liksäckarna i Lampedusa innehåller inte illegala flyktingar. De innehåller sådana som du och jag.

Våra bröder och systrar.

Samtidigt är den djupa sorg som Italien som land slungats in i ett första stadie till förändring. Jag tror att chock och sorg alltid är en bra plats att bygga en ny tillvaro på. Och varje ny tillvaro börjar alltid med att man börjar se sina medmänniskor på samma sätt som man ser sig själv på.

Samtidigt är kaoset även politiskt. EU byggdes med drömmen och tanken att människor, varor, tjänster och pengar skulle få röra sig fritt och elegant. Men samtidigt har EU själva spikat ner elstängsel runt sina egna gränser. Italien är det första land, rent geografiskt, som många desperata människor har chansen att ta sig till.

Den chansen, den djupt mänskliga drömmen om ett bättre liv, utnyttjas skoningslöst och fruktansvärt av människosmugglare som tjänar pengar på att sätta människor på och i rena dödsfällor och sedan sända ut dem på det öppna havet. Deras skam och deras skuld är oerhörd.

Italien har extremt komplicerade lagar runt assyl och invandring. Jag är beredd på att skriva under på att många av dessa hinder faktiskt är helt nödvändiga. I Sverige har vi svårt att föreställa oss vilken svår ekonomisk situation som miljoner italienare hamnat i. Därför är det helt orimligt att förvänta sig att detta land, till ytan hälften så stort som Sverige men med 60 miljoner invånare, ska ta ett allt för stort ansvar för flyktingar som flyr från Afrika.

Men människor som driver omkring på livsfarliga båtar är människor först och främst. Deras liv är lika mycket värda som våra.

Deras namn väger lika tungt på Guds tunga. Deras drömmar rör sig med samma varliga hastighet under vackra ögonlock.

De är som vi och vi är som vi.

Jag tror att när vi börjar se tiggaren vid nergången till tunnelbanan som ett syskon så slutar vi fråga oss  varför hon sitter där.

ATT hon sitter där borde vara skäl nog för oss att ge.

Jesus, om ni minns honom, gjorde ingen skillnad på folk och folk. Han frågade aldrig varför någon bad om hjälp. Han hjälpte. Punkt slut.

Denna innerliga vetskap om allas lika rättighet börjar nu gå upp för många i Italien. I Sverige har debatten om det som hänt utanför Lampedusa (och som hänt massor av gånger tidigare fast i mindre omfattning) varit tyst.

Är det för långt bort? Har vi inga ansikten på de döda? Inga namn?

Vilka är de döda för dig, för oss alla?

I Sverige handlar debatten om skatter och pengar. Det offentliga samtalet är nedsmutsad med futtigheter.

Låt oss inte för ett ögonblick inbilla oss att vi är bättre på medmänsklighet här uppe i norr.