Kvällen kommer tidigare och tidigare. Det skymmer mitt på dagen. Löven rasar av träden. Hösten står på tröskeln till en vinter som jag innerligt vill fly ifrån.
Förra vintern var ett helvete. Privat och på alla andra sätt. I oktober hängde jag på mig den långa, svarta rocken och hängde inte undan den förrän i maj. Snö, mörker, kyla, is, drivor, inställda bussar, kaos, overaller, kängor, förkylningar, blöta raggsockor, blöta jackor, tappade vantar.
Vintern är outhärdlig.
Men ännu är det höst. Och hösten är fin.
Italien gäspade sig till 2-2 hemma mot Armenien och det betydde att man föll ur den första gruppen lag när grupperna till VM ska lottas. Man får skylla sig själv helt enkelt.
I teorin kan alltså Brasilien, Italien och Frankrike (som är i tredje gruppen) hamna i samma grupp i VM.
På måndag lottas Sveriges motståndare. Det vore ett stort slag mot svensk fotboll om vi skulle missa VM.
Så här års blir jag sittande drömmande framför RAI. Jag längtar verkligen till Italien, till vimlet, trafiken, maten, folket, den sneda men varma solen, torgen, barerna, kaffet, tidningarna, snacket, fotbollen.
Min dröm är att varva livet. Att bo här i Sverige halva året och i Italien den andra halvan.
I Göteborg orsakar Morrissey kaos när han väljer att signera sin bok i Nordstan. En hjälte är en hjälte för alltid. Jag behöver inte dear old Moz som jag gjorde när jag var tjugo år men jag glömmer aldrig med vilken omsorgsfull iver hans musik räddade mitt liv då, under de där kaotiska, hemska och underbara åren.
Stormatch i Rom i morgon och tidningarna i Italien är alldeles till sig inför den. Det skrivs om allt och inget. Man försöker få det till att det är en match som handlar om ligasegern även om den spelas i åttonde omgången.
Garcia hävdar att Roma är som Atletico Madrid, leder tabellen men har bättre lag bakom sig.
Matchen i Rom i morgon spelas klockan 2045.
Missa den inte.