Jag har sovit tre timmar när telefonen väcker mig. Klockan är 0440. Jag ska med det tidiga tåget till gamla hemstaden Göteborg för några möten och sitter i taxin och ser stadshuset skjuta upp genom den lätta dimman när bilen rullar över Västerbron.
Mest folk med väskor på hjul som är ute så dags.
Himlen ljusnar långsamt. Som en knytnäve som långsamt öppnas bryter ljuset fram över horisonten.
Kaffet är varmt och starkt.
Jag saknar harmoni i livet just nu. Det mesta är kaos. Jag har ändå några lyktstolpar att snurra fast mig vid. Min tro, min nykterhet, mitt skrivande. Ibland är de tre vännerna allt du får.
I sådana här tider trivs jag med att sjunka ner i serie A. Fotbollen fungerar som ett varsamt inrett rum. Det finns inget vasst där, inget som kan skada mig. Jag behöver inte heller vara rädd för att skada mig själv.
Ibland känns det som om världen inte förstår oss. De tror att vår kärlek till klubben, till laget, till staden är en sorts omogen hobby. Men den är stora delar av vårt liv. Kärleken till laget liknar mycket kärleken till Gud.
Vi söker alla ett sammanhang som är större än vad vi är. Både laget och Gud var där innan dig och båda kommer vara kvar efter dig…
Det enda du kan göra är att älska medan du är här.
Om du inte älskar flimrar livet bara förbi. Om du inte söker och hittar ditt välsignade sammanhang yr ditt liv bort från dig, som grus i en höststorm.
Nästan ljust nu. Katrineholm blir ett streck utanför fönstret. Några hus med kuber av ljus, ett köksbord i blixtbelysning, en kvinna som går mellan två rum. Först där, sedan borta. Skog igen. Ett tjärn, ett dike, en grävmaskin, byggjobbare i gula västar, affärsmännen runt omkring mig flyttar pengar och sammanhang på sina små bärbara datorer.
Av alla relationer jag haft och har är relationen till Roma den som kommer leva längst.
Det är både ganska sorgligt och en stor tröst.