Att pantsätta sitt hjärta för en klubb
Birros blogg
Hösten klamrar sig fast och klamrar sig kvar. Det är grått. Färgerna har runnit ut. Barnen har skaffat sig nya, besvärande vanor och är uppe klockan 0600 redan. Bara att släpa sig upp och bygga lite lego medan man dricker kaffe starkt nog att starta ett flygplan med.
Både sorg och hopp hos Inter när eran Moratti nu ser ut att, delvis, komma till ett slut.
Att äga en fotbollsklubb är inte som att äga vilket stort företag som helst. Varje klubb har nämligen hundratusentals älskare. Även fans har all rätt att äga en klubb.
Jag har alltid hävdat att en supporter äger tolkningsföreträde till en klubb. Lojaliteten går flera generationer djup. En farfar inviger en far som i sin tur inviger sin son till livslångt supporterskap.
Därför är det extremt betydelsefullt vem och vilka som äger en klubb. Om lojaliteten upplevs som bristfällig högst upp, sipprar denna osäkerhet ner genom alla lager av klubben.
Då blir det slitningar och kontroverser.
Det finns många (ofta bekväma medelklassare med god inkomst och jästa hjärtan) som vill inte anser att fansen bär ha något alls att säga till om.
Jag tycker tvärtom. Fansen är på många sätt pyramidens slavar. Det är alltid vi fans som får ta smällen. Det är vi som pantsätter våra hjärtan för all framtid och ändå är det vi som målas ut som huliganer.
Det är djupt ovärdigt.
Inter har tvingats byta ägare, Moratti har inga pengar kvar, och framtiden när det gäller ägande är redan här. Men det är av vikt att de nya ägarna till en klubb verkligen förstår sig på fotboll och som också är beredda att pantsätta sin själ och sitt hjärta för all framtid.
Ingen som en gång pantsatt sitt hjärta för en klubbs skull kommer få tillbaka det.
Så fungerar den totala kärleken.
Publicerad 2013-11-10 09:09