Krossade hjärtan

Många svenska hjärtan gick itu i natt.

Jag är mycket imponerad av Zlatan som direkt efter match är både klarsynt och ärlig. Portugal var bättre, det tror jag alla kan skriva under på. Grejen är ju bara att ibland vinner det sämre laget för att de har just ett större hjärta. Ibland är kollektivet större än summan av alla inblandade. Ibland kan ett kollektiv vara vägen till framgång.

Jag lider med alla svenska fans som verkligen är värda ett stort mästerskap. Svenska fans är i världsklass. Tidigare har man mest bevisat det på bortaplan men igår böljade den svenska stoltheten i Solna på ett sätt som saknar motstycke i svenskt landslagssammanhang.

De här matcherna vittnar också om vilken solidarisk och enande kraft det finns i detta landslag och i fotbollen överlag.

Ett folk enas. Oavsett efternamn, bostadsort, kön, ålder, yrke. I grunden är vi alla lika. Vi är inte bara en del av detta land, vi ÄR detta land. Vi är Sverige. Ett litet men fantastiskt land utkastat, vid världens ände.

Men det sjuder av en längtan efter sammanhang i det här landet. Också i det hänseendet hade det varit fantastiskt att få se Sverige i VM.

Men nu är det som det är.

Den vackra svanen har sjungit sin sång, Ronaldo briljerade som bäst när hans land behövde det som mest, och det är inte så mycket att säga om.

Detta är andra VM i rad som Sverige missar. Det säger nog mer om hur svårt det är för oss att få fram riktigt bra spelare i varje generation, än det säger om förbundskapten Hamre´n.

Det finns ändå gott hopp. U17 spelade ut Argentina och tog brons i VM. Zlatan fortsätter att tag till. Och nya blanka blad innebär alltid nya drömmar.

Och nya drömmar är som frukt i våra munnar, som en kyss en tidig morgon på Västerbron. All heder åt det här landet, och det här laget. Nu höjer vi blicken och spanar över nästa krön.

Livet går vidare.