Milans kris och saligt försvarsspel

Halmstad ligger helt öde. Jag springer längs vattnet, intill lyftkranarnas ledsna halsar. Örjans Vall ligger öde och jag sneddar över vägen, upp på bron, och vidare bort på en gata med nybyggda hus.

På hotellet sedan ser jag Milan starta matchen mot Genoa riktigt bra. Kaka är grymt bra i första halvlek. När Montolivo saknas är det som det blir lättare att andas för Kaka. Han rör sig riktigt bra, ser pigg ut, hittar fram med flera fina passningar och gör dessutom tidigt själv 1-0.

Men sedan knyter det sig för Milan.

Vår vän Gilardino kvitterar och i slutet av halvleken missar Balotelli en straff.

Han slår den så nonchalant att till och med min mormor hade hunnit ner på den.

Och min mormor dog 1989…

I samband med straffen får Genoa en man utvisad. Alla som håller på Milan brygger sitt pauskaffe i övertygelse om att man vinner det här.

I andra halvlek fortsätter Milan att spela bra fram till den avslutande delen. Anfallet är extremt blekt. Balotelli är inte usel men gör inte särskilt mycket bra saker.

Men när Milan efter matchen skyller det oavgjorda resultatet på Balotellis missade straff gör man det för enkelt för sig.

Matri är minst lika mycket, om inte mer skyldig.

Jag gillar honom i grunden. Han är  en lojal, duktig (och snygg) lagspelare. Men han är usel just nu. Det är obegripligt att Allegri envisas med att alls spela honom. Det är ännu märkligare, rent bisarrt, att Milan STARTAR med Matri.

Då är något grundläggande fel.

Det hade varit bättre att renodla en enda (och annan) anfallare istället, och på det sättet frigöra en offensiv och passningsskicklig kraft på det offensiva mittfältet.

Efter matchen (och även under den samma) visar Curva Sud sitt missnöje med laget, klubben, ägarna och spelarna.

400 fans väntar på spelarna efter matchen. Kaka och Abbiati möter dem och stämningen lugnas ner.

Allt detta, denna dramaturgi, brukar alltid i slutändan innebära att tränaren får sparken. I Milans fall ser det ut att bli på det sättet. Och hur mycket jag än uppskattar Allegri (för det gör jag, han är en av Italiens i särklass bästa tränare) så kan så mycket grus har hunnit läcka in i det rödsvarta maskineriet, att en förändring på tränarbänken kan vara det enda sättet att faktiskt få till en förändring.

Ett lag som lyckades med just den bedriften är Chievo. I derbyt mot Hellas vann man på ett saligt (eller plågsamt) sent mål.

Det är en ynnest och en glädje och titta på hur de italienska lagen spelar försvarsspel.

Ta Chievo som exempel. Inför matchen igår låg man på sista plats. Man hade bytt tränare och ett första derby mot Hellas på tio år stod på menyn. Läge för panik och primitivt spel? Dags att sparka bollen mot månen? Läge att degradera alla former av intelligent spel för att försvinna ner i en smutsig bunker av uppriva grästovor?

Inte alls.

Istället imponeras jag av med vilket lugn de vårdar bollen i försvarslinjen. Ingen panik, underbar teknik och hela tiden geniala lösningar på svåra problem. Det är verkligen vackert att se.

I kväll är det Club Calcio igen. Vi drar igång klockan 20 i TV4 Sport Xtra och i TV4 Play.

Väl mött.Mi