Milans kaos blev ordning igen

Svanesång med andra ord.

När allt är slut, sista dörren låst, lampan glöder till en sista gång innan den släcks.

Då sjunger svanen.

Men när hör man den där sången? När är det slut?

När har den där feta, fulla kvinnan sjungit färdigt?

Svårt att veta.

I fredags satt Milans Galliani och frustade på en presskonferens. Han skulle minsann sluta. Han var arg.

Han betedde sig som en ömtålig poet jag känner väl…

Han är som Ulf Lundell som efter varje turné aldrig ska turnera mer…

Nu är det nya sånger man hör.

Nu snackas det om att Barbara och Galliani ska sköta Milan även i framtiden. Som jag skrivit och sagt i tusen sammanhang på sista tiden. Italien är ett synnerligen märkligt land. Det som sker ser mest ut att ske. Egentligen förblir allt som det alltid varit.

Väldigt lite har hänt sedan kejsare Nero byggde staty av sig själv u i guld och matade lejonen med kristna.

Det är mycket skrik och skrän för rätt klent resultat.

Man kan älska eller hata det där.

Jag älskar det. Det skruvar upp veken till det här dryga 40-åriga livet. Det sänder en och annan behaglig ilning längs ryggraden.

Det håller mig vid liv.

När man blir äldre hoppas man slippa se svanen veckla ut sina stora vingar och ta sig ton. Döden blir en del av livet. Den feta kvinnan får gärna dröja innan hon börjar sjunga.

För några dygn sedan trodde vi det var hela havet stormar i Milan.

Nu är allt som vanligt igen.

Missa inte att Club Calcio startar redan klockan 18 i kväll.