Vid foten av fotbollens pyramid

Plusgrader och fåglar som kvittrar. Man kan tro det är tidig april. Underbart att ta en löprunda längs Söder Mälarstrand och vidare på Långholmen. Vattnet som slitet silver. Har hela ön för mig själv. Går igenom klassiska italienska laguppställningar i skallen.

Barnen vaknar vid 06 redan. Det känns som jag sovit en kvart. Tröttheten tatuerar in blåtiror under ögonen.

När man blir äldre tar allting lite längre tid. Det är så märkligt det där. Jag känner mig fortfarande som tjugo. Jag vet att jag läste om det när jag var yngre, att folk runt 40 tyckte att de kände sig som tjugo och så där. Men jag kunde inte på djupet förstå. Nu kan jag det. Det bor en stor sorg i att bli äldre. Det bor också en sorts stilla frid i att bli äldre.

Inters Milito är en riktig gentleman. I en intervju idag säger han att han står i skuld till fansen för att han inte spelat så mycket den här säsongen.

Jag älskar när spelare riktar sitt fokus mot fotbollens fotfolk, soldaterna vid foten av fotbollens pyramid. Vi stackare som lever för våra lag.

I bland ser man killar och tjejer som först tatuerat in ett namn på armen, för att sedan försöka bränna bort det när relationen tagit slut…

En polare hade tur. Han träffade Anna under några kaotiska kärleksveckor. På fyllan i Köpenhamn (en klassisk kombination för övrigt) tatuerade han in Anna på armen. Efter en tid visade det sig dock att Anna (från Falkenberg) tyckte väldigt mycket om i stort sett alla killar hon mötte och det tog slut med min vän.

Turen då?

Ja, min kompis träffade en tjej som hette Anna-Carin. Så han slapp bränna bort namnet utan lade bara till hälften…

Vi som pantsatt våra hjärtan till ett lag kan aldrig, och vill aldrig, bränna bort skölden från våra hjärtan. Vi är fast med det vi har. För resten av våra liv. Och dessutom har vi fört över desperationen till våra barn…

På fredag åker jag till Milano med Club Calcio-gänget. På söndag sänder vi live från San Siro.

Ser mycket fram emot att få komma till Milano igen.