Det är mer en vibration än något annat. Som när ett tåg med spöken drar förbi på svart räls i underjorden och planterar en diskret rörelse genom lager av tid och jord upp till mig.
Som en påminnelse om att mörkret aldrig är långt borta.
Jag har alltid varit dåligt rustad för det här livet. Jag har därför använt mig av osunda verktyg för att bygga en annan värld, och sedan har jag flyttat in dit.
Nu är det bara jag och den ödetomt av kaos som bor i mig.
Men jag älskar. Så länge jag älskar finns det alltid hopp.
Mitt liv är ett pussel framför en blind.
Det känns skönt att gömma sig i serie A.
I går dansade Roma med Genoa och vann med 4-0 efter en fullständigt briljant uppvisning.
Många hade nog avskrivit Roma efter 0-3 mot Juventus men det som faktiskt hände var att Roma gjorde sin bästa match för säsongen. Det storslagna består i att man nu spelar bättre än man gjorde under hösten när man (trots detta) vann match efter match.
Juventus har ett eget solsystem och går därför en helt annan sorts bana.
Men resten tillhör Roma.
En underbar sak med Florenzis geniala mål igår är att han får göra det hemma i Rom, framför sina älskade fans, vid ställningen 0-0 och under perfekta förhållanden. Det var fint att se hans naiva, storslagna firande efteråt. Det är svårt att vara medveten om att man skriver historia när man faktiskt gör det, ofta inser man det inte förrän man kastar ett öga i hjärtats backspegel och ser tillbaka. Men Florenzi insåg direkt att han gjort ett mål många kommer minnas länge, länge.
Jag längtar väldigt mycket till Rom. Jag gör mig inga illusioner om att det går att fly från skuld och sorg men jag vet också att mycket oväsentligt rasar av mig när jag är i Italien. Livet får ta sin rättmätiga plats.
Milan var en gång ett stolt och värdigt träd i en vacker rödsvart trädgård. Det var väldigt enkelt att tycka om Milan. Jag gör det fortfarande. Klubbens generösa inställning mot media och fans är verkligen beundransvärd.
Många gillade Milan trots Silvio. Det säger en del om hur bra klubben varit på att låta gammal hederlig vänlighet vara en väg till framgång. Det är väldigt många människor som har Milan som sitt “andra lag”. En sorts kysk otrohet med en klubb som dessutom ofta kommit att representera Italien och italiensk fotboll i världen, och dessutom gjort det med exempellös framgång.
Samtidigt har Milan, på gott och ont, varit extremt förknippad med Silvio Berlusconi. Det han gjort för Milan, och för italiensk fotboll, är något fullständigt enastående. Om man inte lyckas erkänna det, oavsett vad man tycker om honom som politiker eller för all del moralisk kompass, har man missat något väldigt väsentligt.
Milans framgångar är Silvios förtjänst till stor del.
Men de senaste två, tre åren har något hänt. Trädet Milan har börjat fälla sin blad och kapa sina grenar.
Ambrosini tvingades mer eller mindre bort och den minimala yta som tränare Allegri fått att arbeta i har hela tiden minskat.
Han har fått målarfärg av Silvio och tvingats måla in sig ett krympande hörn. Han har sett allt mer plågad ut. Den klassiska dramaturgin när en klubb går dåligt slutar alltid med att tränaren får sparken.
Den här gången är det dock synnerligt osnyggt skött.
Silvio har varit tydlig med sin antipati mot Allegri. Han har öppnat upp för skitsnacket istället för att sluta leden. Han har totalt misslyckats med att vara en ledare i det här sammanhanget. En ledare kastar inte sina medarbetare till vargarna. En ledare tar själv på sig ansvaret och ställer sig i sökarljuset.
Det har dock Allegri själv gjort. Han har i intervjuer och på annat sätt skyddat spelarna och tagit på sig ansvaret.
Nu får han sparken, och trots att det var oundvikligt, är det fortfarande förtvivlat trist.
Det har snackats över Allegris huvud om nya tränare under lång tid, det har snackat skit bakom hans rygg, han har skickats fram till de mediala vargarna när utlovade satsningar som aldrig blev, skulle redovisas.
Det är inte lätt att arbeta när cheferna, utan att snacka med en, redan bestämt sig för att man ska bort…
Han har haft och fått ett omöjligt uppdrag.
Hans åskledare i sammanhanget har varit Galliani.
När Galliani för en tid sedan, inför öppen ridå, först hamnade i onåd hos Silvio för att sedan tas tillbaka igen, skrevs Allegris dom under.
I dag får han lämna klubben och Seedorf förväntas ta över.
För Milan handlar det nog mer om att få bort Allegri än att erbjuda en gammal obeprövad trotjänare nytt jobb.
Jag tycker det är djupt ovärdigt att behandla en tränare och medmänniska på det här sättet. Allegri har tagit Milan till ligaseger och stor ära. Han har röstats fram som landets bästa tränare flera gånger.
Nu är han en duva bland de andra på torget framför Domen och det känns så ovärdigt Milan på något sätt.
Allegri har alltså fått betala ett pris som Silvio och andra skulle ha betalat. Han får ta skulden för något som egentligen inte alls har med honom att göra…
Det svider.
Min bok Calcio Amore har visat sig bli en succé vilket så klart gör mig glad och tacksam. Med anledning av detta har det nu bestämts att det blir en uppföljare till boken, en del 2 helt enkelt.
Att Farnerud är en startspelare och viktig nyckelfigur i årets upplaga av Torino borde rimligtvis innebära att han också blir det i svenska landslaget.
När jag var runt tjugo trodde jag nog att livet skulle ha surrats fast när jag fyllt 40. Jag trodde nog att stormarna skulle ha stillat sig, att havet skulle ligga blankt, att mitt hjärta skulle glöda svagt av lugn och frid. På något besynnerligt sätt trodde jag att jag i alla delar skulle vara en annan människa, tänka andra tankar, besluta för mig andra saker, känna med ett annat sorts hjärta.
Det fungerar inte så.
Jag har en rädd liten pojke på en pall precis bakom ögonen som förstummad ser ut över en värld han inte begriper sig på.
Den pojken är jag för all framtid.
Ibland får man en känsla av att man påminner om människor som man följer i sitt liv, som musiker, poeter, fotbollsspelare. De senaste veckorna har det inte varit svårt att skönja en pojke bakom de bekymrade ögonen hos Max Allegri.
Han har åldrats ett dygn under varje timma.
För bara något år sedan röstades han fram som Italiens bästa tränare. Nu får han sparken några månader innan han, i praktiken, skulle få sparken…
Det säger mer om Milans sönderfall än det säger om Allegri…
Jag önskar både Milan och Allegri allt gott i framtiden. Båda förtjänar det.