En kyrkogård av rykten (men alla älskar Seedorf)

Jag sjunker, letar luftfickor, letar skrymslen att gömma mig i. Svarta vattenmassor överallt. Kaos. Uppror. Jag får försöka ställa mig vid sidan av mig själv. För att överleva.

Jag mår lite som Allegri såg ut vid sidlinjen sin sista tid i Milan.

När jag tänker på det såg han så där lidande ut från sommaren 2012.

Nu kommer Seedorf och alla älskar Seedorf. Det är lätt att älska Seedorf. Alla jag pratat med som i olika grad och av olika anledningar träffat honom i olika sammanhang vittnar om hans vänlighet, hans intelligens och sympatiska sätt.

Återstår att se vad han får, kan och hinner ordna med Milan.

Mycket sämre kan det väl inte bli?

Annars förvandlas fotbollsvärlden till en enda kyrkogård av rykten så här års. Tusen spöken rör sig över gravarna som dimma. Tusen bitar kastas upp i luften och ser ut att bilda nya mönster över hela Europa.

Men rykten är endast skärvor av en möjlig framtid så det återstår onekligen att se vad som händer rent praktiskt i de olika lagen.

Jag sköter min vardag trots allt. Jag hittar luftfickorna. Januari flyter ut i en rätt läskig sörja av sorg, svek och förvirring.

I sådana här tider blir faktiskt fotbollen viktigare än annars.

Man kan nog med visst fog säga att det är fotbollen som är luften jag fortfarande andas.