Det förflutna är bara en annan sorts närvaro

Man ser och efteråt undrar man varför.

Roma dansade med Livorno igår och inget annat var väl att vänta. Det är en fröjd att se Roma spela fotboll. Livorno kanske inte är det ultimata testet direkt, men det tar inte ifrån Garcia och hans sällskap det snabba, fantasifulla och läckra anfallsspelet.

På kvällen befäste dock Juventus sin ohotade position i tabelltoppen.

Intressant att det Conte snackade om efter segern mot Sampdoria var att Juve måste bli bättre på hörnor. Han ser det perfekta bygget läcka och satsar all kraft på att från toppen fortsätta sin vandring rakt upp och rakt fram. Det är enastående.

Jag tände en massa ljus igår, satt stilla en stund i en soffa och stängde av all teknik, alla datorer, alla telefoner, all teve.  Jag satt där och följde snön virvla mot marken. Jag försökte sortera mitt liv, se vad som är värt att spara på, och vad man kan göra sig av med.

När man blir äldre inser man att tiden man får är utmätt. Man kommer inte leva för evigt. Den dag kommer då ingen dag kommer. Det gäller att ha levt livet innan dess, innan de svarta kråkorna från underjorden kommer från sin sotsvarta himmel och lyfter bort en mot den andra världen.

Jag tror många äldre fotbollsspelare känner samma sak. Det är svårt att göra bokslut med sitt eget liv. Hur vet man att man inte räcker till längre? En skada kan sparka en över gränsen men få spelare väljer själva sina avsked.

Vi är väldigt åldersfixerade i Sverige. Hur gammal någon är sätter oss i samklang med andra. Att veta hur gammal du är ställer in mitt eget beteende gentemot dig.

I Italien är det annorlunda. På flera sätt. Dels ses ålderdomen som en upplyst tid och därför lyssnar man noga på vad äldre har att säga. Dessutom låser man inte in folk i sterila sjukhem och serverar kall mat ur plastlådor.

Likadant inom fotbollen. Så länge en spelare är villig att underkasta sig stenhård träning och håller ande, hjärta, lust och skalle intakt så länge kommer de ha något att tillföra.