Det är något med drängfyllor och småstäder. Något som liknar en längtan efter sönderfall.
När jag kommer in på hotellet i Nässjö möts jag av fem vakter som står framför ingången till restaurangen. Det stinker av surt gammalt vin. På en suddig teve visas en FA-cup match i repris. Män i olika åldrar skriker högt åt ingenting.
Jag hälsar på vakterna och försvinner snabbt upp på mitt rum. I korridoren utanför bestämmer sig ett gäng för att skrika, sjunka och banka på dörrarna. Jag ringer ner till receptionen, känner mig som en trist gammal gubbe (vilket jag också är) och ber de skicka någon eller några av vakterna att komma upp i korridoren och lugna ner dem.
Jag fattar att ett hotell behöver ha krog och spritförsäljning men de borde man ha nyckelkort till rummen så man slipper bli störd av gapiga män i för korta tröjor och nedhasade jeans.
Igår uppträdde jag i djupaste Småland och även där kom det fram många och ville snacka italiensk fotboll. Det är fint på flera sätt. Vi är inte så många, och känslan är att vi är ännu färre i småstäderna, men vi finns och vi behöver bekräfta varandra ibland.
Jag hann till hotellet för att se ett pånyttfött Lazio göra en riktigt fin match mot Juventus. Andra halvlek var verkligen riktigt bra.
Det är sjukt starkt av Juve att både kvittera och sedan (med lite tur) freda sig från fler mål. 1-1 borta mot Lazio med tio man är ännu ett kvitto, i den tjocka högen av kvitton, på att Juve fortsätter att dominera den italienska fotbollen.
Vintern har oss i ett kallt grepp om ballarna. Vintern är en stridsvagn, grå, dyster, stökig, fruktansvärd. Våga vägra vinter som dear old Ledin döpte en av sina turner till.
Samtidigt får man vara glad att den kom rätt sent i år, rullade in med sina larvfötter först i slutet av januari.
Skriver idag, på annan plats, om Zlatans betydelse för Sverige. Som jag ser det är han landets viktigaste opinionsbildare på i stort sett alla fronter.
Seedorfs främsta förtjänst så här långt har varit att få Balotelli på gott humör. Det är inte att förakta.
De djupa småländska skogarna rymmer många strävsamma, innerliga människor som försöker göra det här landet ett bättre land att leva i.
I natt drömde jag om en morgon i Rom. Jag stod på en liten balkong och kände räcket mot mina händer. Jag såg ner på den trånga lilla gatan, hörde ropen, bilarna, en siren som snurrade en bit bort, kände solen rulla med sin värme över de kaoatiska hustaken, doften av Rom, helt unik, som en storstads doft men ändå innerlig, varm, brända mandlar, bensin, vesporna som surrade, ljudet av kaffekoppar mot tallrikar, skedar som rör i perfekt cirkelformade svart guld, de där sista stentrapporna upp till Olimpico, den gulröda kurvan, torgen i Trastevere, gränderna, färgerna, parkerna…
Sedan vaknade jag av att en man i min egen ålder lutade sig mot hotellets ena gavel och spydde ner sina finskor innan han lommade vidare.
Nu på väg hem till Stockholm.
Vi ses i Club Calcio klockan 20.